Jag funderar kring vad jag läst om att man bör ”nöja sig” med nåt halvbra för att ha en chans att hitta en livspartner och skaffa familj.

”Ideal och orimliga krav kan ställa till det i våra kärleksrelationer.” Det kan jag begripa. När en väninna vid 30+ drömde om en spännande musiker med tredagarsskäggstubb som lämplig pappa till blivande barn kände jag moderlig ömhet – och viss oro. (Hon hittade sin snickare småningom, och det verkar ha gått bra.)

Men jag blir tveksam när texten fortsätter: ”Fokusera inte på passion eller stark förbindelse. Neka inte en kille på grund av hans irriterande vanor, dåliga andedräkt eller usla känsla för estetik.” Njää… En stark passion är visserligen inte tillräcklig som enda förutsättning för familjebildande, men jag har svårt att se hur man kan bygga upp en intim gemenskap med någon man redan från början irriterar sig så på. Minns en juste och trevlig kille, vars lukt jag inte gillade. Och då gick det ju inte – jag kunde inte ens gå på bio med honom.

Det jag däremot kan förstå är att nutidens ökade valmöjligheterna kan ställa till det, särskilt i kombination med en orealistisk syn på lycka. Via dejtingappar är det enklare än någonsin att svepa vidare så fort något inte r-i-k-t-i-g-t stämmer. Och den som förväntar sig att bli tvärkär och därefter leva lycklig i alla sina dar tillsammans med en drömpartner som uppfyller alla livets behov – ja, den ligger nog risigt till. Om man tänker efter inser man väl att man själv inte heller kan – eller ens vill – vara ”hela världen” för någon.

Fast tvärkär tror jag att man behöver bli, för att få en bra start. Sen, i vardagen, lär man upptäcka varandras (och sina egna!) knäppigheter. Fimpar man då direkt? Eller kan man hålla kvar det där som fick en betuttad från början? Och som är så fantastiskt först, men småningom riskerar att bli självklart – eftersom man redan fått det. (”Ja, jag vet att han är fin att prata med – men blir gaalen på de kringkastade strumporna!”)

Det finns en stor trygghet i att kunna se sig själv genom den andras ögon, och känna att man är OK – även i de stunder man inte själv tycker det. Slitet uttryckt (kanske för att det är sant?):

Älska mig som mest när jag förtjänar det minst, ty då behöver jag det bäst.

Fast allt det här kanske bara gäller mig. Som älskar vardan och har kallats förnöjsam.

I mina två långa äktenskap har jag aldrig känt att jag tog nåt halvbra. Det har bara varit självklart. Och det första höll ju i alla fall i 30 goda år. Första mötet med nuvarande man minns jag tydligt. Det var ju bara tjugo år sen, och så har jag mail-bevis på mitt: WOW! Och det var innan vi ens sett varann på kort. Mail-samtalet träffade mitt-i-prick: öppet och ärligt, med både flams och allvar. Det lustiga var att det kändes likadant när vi träffades – och att den fysiska attrationen också fanns – och finns. Hur kunde det bli så?

Vet ej, men vi är överens om att vi fortfarande känner igen varann från våra första beskrivningar. Där ser jag den stora risken om man börjar med en tillrättalagd presentation av sig själv (”selfie”). I ett nära samliv blir man obönhörligen avslöjad. Och då är det skillnad om det visar sig att man strör strumpor omkring sig – eller om en helt annan person tonar fram.

Michelle Obama berättar i sin bok att makens stökiga sätt och oförmåga att hålla tider höll på att driva henne till vansinne. Till slut fick hon med honom på parterapi. Hon förväntade sig att terapeuten skulle hjälpa henna att förändra honom eller åtminstone bekräfta att han bar sig illa åt. Istället fick de lära sig att hitta nya rutiner som par, för att hitta tillbaka till varandra och få en fungerande vardag. Själv är jag halvslarvig och skulle nog fungera sämre med en pedant än en slarver. Under den självklara förutsättningen att slarvet är på nivån kringslängda strumpor och inte sånt som lojalitet, ärlighet, ansvar.

Jag läste om någon som varje vår funderade på att lämna sin man. En skakig relation, tänkte jag spontant. Men det kan ju också betyda att man ständigt gör ett aktivt val att leva i just den relationen, som det i USA finns ceremonier för att ”förnya sina löften”. Inför ett nytt beslut gör man det man borde göra oftare: Påminner sig om vad det var man från början fick av just denna människa (och som man nu kanske vant sig vid). Istället för att fastna i irritationen över kringslängda strumpor.

Och nu är jag gräsänka några veckor. Tröstar mig med att jag slipper vissa töntiga filmer och kan fördjupa mig i egna töntiga filmer. Och så kan jag hålla lite hyfsad ordning, utan att behöva överanstränga mig. Det känns ganska bra.

Fast mest längtar jag…