Ibland dyker det upp en gammal vis gumma inne i mig (alltså helt olik mig själv). Hon sitter i sin imaginära gungstol, nickar med huvet och kommenterar när jag läser tidningen och tittar på TV.

I TV-reklamen för webbläkare säger den unga tjejen kaxigt: ”Vi i vår generation vill inte vänta i telefonköer. Jag har inte tid att vara sjuk, kollar symptom med webbdoktorn medan jag packar för utlandsresan.”

Jaja, tänker gumman saktmodigt. Även du kommer att få lära dig – om du får leva tillräckligt länge. Till och med den som har oförskämd tur med hälsan blir med tiden skruttigare, krämporna går inte över helt, allt man varit med om lämnar spår; rynkor, ärr, minnen, sorger… Och det  är OK. För det är det som är livet. Det enda sättet att slippa undan är att dö tidigt.

(Och du, det är faktiskt INTE så att övriga generationer har en pervers önskan att vänta i vårdens telefonköer – OK?)

Till skönhetsoperationer lär alltfler ta med sig retuscherade selfies som underlag: ”Så här vill jag se ut.” Häromdagen såg jag Suzanne Reuters uttrycksfulla, rynkiga ansikte i en stark närbild. I det jag fortfarande kallar kvällstidningen fanns en annan bild av henne, med ett ansikte retuscherat till en slät, skimrande yta – blank o uttryckslös. Fast halsen hade man glömt, vilket gav ett direkt kusligt intryck av ett lånat huvud.

Seriösa plastikkirurger ställer inte alltid upp på att (försöka) skapa levande selfies – men då kan man gå vidare till mindre nogräknade.

Om man tror att någon skulle kunna ha synpunkter på hur man ser ut utan byxor kan man operera blygdläpparna, och det gör allt flera.

Bra att veta: Det går inte att göra det ogjort om man skurit bort för mycket, man kan få ont efteråt och de känsliga nerverna kan skadas. Det känner jag igen: För många år sen slog jag upp läppen och var tvungen att sy ett stygn. Sen dess är jag både överkänslig och bedövad på den fläcken (fast glad över att det är på munnen och inte nån annanstans…)

För även om en operation gjort könet jättetjusigt att titta på är det väl lite – ja, kontraproduktivt, om det inte funkar som avsett? Man bör också veta att det inte finns någon lag som reglerar skyddet vid skönhetsingrepp, dit blygdläppsförminskning räknas.

Plötsligt får jag en skräckvision av hur det kommer att se ut när alla tillfixade människor blir gamla, med tatueringar, piercingar och ärr på hänghuden – för det går inte att strama till huden hur mycket som helst. Med stigande ålder mister den sin elasticitet. Det räcker att se de åldrade amerikanska kändisarna, där rynkorna liksom går åt fel håll i den hårt spända huden. Och då har de ändå haft pengar till högklassiga kirurger…

Jag förstår om man gärna vill åtgärda något som man tror annars är det enda människor man möter ser – utstående öron, jättenäsa etc. Vi kollar in människor vi träffar, och då kan det sabba kommunikationen om vi fastnar på någon detalj. Men resultatet blir ju detsamma om de man möter istället funderar över vad som är konstigt med det där ansiktet: rynkorna går åt fel håll, ansiktet rör sig inte naturligt. Kontraproduktivt.

Och då har jag ändå inte gått in på de riktiga misslyckanden: permanent smärta, eller den blivande bruden som ville ha perfekta bröst och hamnade i koma.

Operationer innebär alltid en risk. Om de är nödvändiga tar man den risken. Annars inte.
Så säger i alla fall min inneboende gumma.

Zarah Leander säger: ”Vad skönt att man inte längre är ung”.