Forskarna verkar tvivla, men jag vet bättre – åtminstone för egen del.

När forskaren  Emma Frans ser äldre par som håller varann i handen utgår hon ifrån att de förmodligen funnit varandra på äldre dagar och alltså är nyförälskade. Hon tvivlar visserligen inte på att det går att tycka om en person hela livet och “kanske stå ut med vederbörande tills döden skiljer oss åt” – men, undrar hon:

Kan verkligen förälskelse eller passionerad kärlek, som får oss att ständigt vilja ha kroppskontakt, bestå hela livet?

Man har inte lyckats hitta någon särskild kombination av personlighetsdrag som resulterar i långvarig romantisk attraktion. Däremot verkar det som om de som idealiserar sin partners egenskaper fortsätter hålla ihop. Fast så är det inte för mig.

Många forskare delar in kärlek och attraktion i tre faser – lust, förälskelse och anknytning. Lust kan infinna sig snabbt och lär påverkas av våra könshormoner. Förälskelsen riktar sig mot en speciell person, som plötsligt blir universums mitt. Den förälskade vill vara nära just den personen, på alla plan. Den närheten i sin tur skapar förutsättningar för ett djupare band mellan parterna och småningom – ibland – en långvarig förbindelse. Och det är lätt att förstå hur långvariga relationer rent biologiskt har varit en fördel när människan under så många år måste ta hand om sin totalt hjälplösa avkomma. Vi behöver hjälpas åt, helt enkelt.

Den förälskade ser alla motpartens egenskaper i ett rosafärgat skimmer. I den längre relationen kan just de egenskaper man först älskade mest vara allra mest IRRITERANDE – ibland så mycket att det hela spricker. Den seriöst sinnade kan bli sanslöst förälskad i en sorglös människa. Inför en långvarig relation gäller det att känna efter om sorglösheten är ett välbehövligt komplement till den egna personligheten, eller en (för?) stor påfrestning för förhållandet. Det är exempelvis mindre charmigt i längden om ens partner för att må bra ständigt måste testa sin charm åt alla håll.

Det knepiga är att man med tiden lätt tar just det för givet som man från början attraherades av – det har man ju redan fått. Det är nyttigt – och härligt! – att exempelvis en fredagskväll, som ”fredagsgodis”, ta sig tid att berätta för varann (och därmed sig själva) just vad som fick en att tända till i början. För det finns ju i allmänhet kvar. Annars är risken att man i nästa relation saknar just det, som man börjat ta för givet.

Jag har bara mig själv och mitt liv som forskningsunderlag, men jag har mött såna som vill leva kvar i förälskelsens pirr – och därför byter ut objekten. Och det är väl OK, om man står för det. I allmänhet sägs den intensiva förälskelsefasen vara upp till 18 månader, även om en del forskare hävdar att den kan vara betydligt längre än så. Min man säger att han fortfarande är förälskad, men för mig är förälskelsens pirr inte något jag vill leva i för jämnan – det har en del av nervositet och osäkerhet i sig, som jag kan vara utan. Tycker väl att jag har ett tillräckligt spännande inre liv dessförutan…

Men det ständiga suget efter kontakt med just den kroppen finns där, som en stark och lugn underström, helt olik känslan inför alla andra kroppar. (Inklusive de små barnen, för det är en helt annan sorts sug.) Alldeles i början (för 20 år sen) försökte någon av oss gamla människor ibland att ta det lite lugnt och stanna hemma och städa en kväll, istället för att träffas. “Måste du verkligen?”😯 frågade den andra genast. “Nä!” 😍

Och på den vägen är det. Åtminstone för mig handlar det på ett sätt om motsatsen till förälskelse: Att se HELA den andra personen, med förtjänster, fel och frågetecken – och låta den andra personen se HELA en själv, med styrkor och svagheter. Det är först så det blir en alldeles speciell, icke utbytbar relation mellan två alldeles speciella människor.

Åtminstone är det så för de här två.