Relationer

Att vilja välja närhet – eller inte

Nyligen läste jag en intervju med Inger Liljefors, som levde ihop med Hans Nestius från 1965 ända till hans död 2005. Han var journalist, sexliberal, abortförespråkare och porrmotståndare, hon skådespelare, regissör och socialist. De hade en överenskommelse om fri sex – först efter hans död började hon fundera på varför hon egentligen gått med på den.

Men då, på sextiotalet, tyckte hon att deras överenskommelse var djärv och tilltalande. Fri sexualitet var ett politiskt ställningstagande, ett radikalt sätt att leva ihop i stället för att gifta sig, vilket ansågs småborgerligt. Hur hon reagerade innerst inne kan hon inte komma ihåg, men hon var karsk på ytan.

“Det var Hans som sa att han inte kunde garantera trohet. Han tyckte att man skulle kunna ha medglädje när ens partner var med någon annan, men jag kände nog snarare acceptans.” Men ”hade han varit trogen hade han nog varit för snäll för mig då. Det här passade mig, omedvetet. Fast i dag inser jag att det egentligen passade mig så synnerligt illa.” 

Det hon nu kan se är att inställningen till det fria sexet i hennes fall nog hade att göra med händelser i barndomen. När hon var åtta år talade hennes mamma om att pappan hade lämnat dem, “och nu talar vi aldrig mer om det!” och det gjorde de inte heller. Därmed kände hon det som att hon  förlorat även sin mamma. Det gjorde henne extremt rädd för att bli övergiven. Parterapeuten förklarade att det var just därför hon med osviklig intuition hade valt en man som ständigt övergav henne: det kallas upprepningstvång och bekräftelsebehov – och psykiskt självskadebeteende.

Efter flera omförhandlingar av “överenskommelsen” verkade det ha slutat med att Hans gick ut ensam och ”skötte det snyggt”. För honom var förförelsen det viktiga – han sa att han aldrig fick känslor för någon annan. Medan hon blev förälskad de få gånger hon tillämpade den fria kärleken. “Vi hade ett bra sexliv, var intresserade av varandras jobb och hade alltid roligt, så jag förstod inte varför han behövde gå till andra.” 

Nestius själv sa i en intervju efter 17 års samboende att relationen bara blivit bättre och bättre. “Naturligtvis är hon unik för mig och alls icke utbytbar. Och hur stark upplevelse jag än har haft av en annan kvinna, så har jag aldrig blivit mindre intresserad av Inger för att jag också varit intresserad av en annan kvinna.”

Hon funderar över frågan om hon blev svartsjuk. “Snarare rädd. Och sårad. Det finns ett innehåll i svartsjuka som jag inte riktigt kommer åt. Ingen annan fick ju Hans känslor. Om han hade inlett en relation som inneburit intellektuell, kulturell och politisk diskussion på hög nivå – då… “

Antalet relationer vid sidan om minskade efter hennes allvarliga bröstcancer 1985. Men i början av 1990-talet kom hon på honom med att ljuga om en förbindelse. Hon blev ledsen, sårad, arg och gjorde slut – i två dagar. Sen gick de på hennes initiativ i parterapi. Men när den manliga terapeuten frågade om han förstod att hon var sårad gjorde han inte det: “Vi har ju en överenskommelse?” Till slut började terapeuten gråta(!): “Här lägger Inger upp hela sitt hjärta och du reagerar inte?”

Då förstod han, och de fick några år utan andra relationer bredvid. Behovet hade  ju minskat för honom också. “Det blev äntligen vi. Men vi var fortfarande så rädda för verklig närhet och sårbarhet.”

18 dagar innan han dog gifte de sig, och hon övernattade i sjuksängen.

“Och då var det av kärlek faktiskt. När Hans blev sjuk vågade vi äntligen vara nära, vara sårbara. Vi grät och kände en väldig kärlek för varandra.”

Intervjun väcker min (vanliga) fråga: Skulle EGENTLIGEN alla vilja ha närhet – om de inte hade sin känslomässiga ryggsäck? Eller är vi olika från början även i detta avseende? Vi har ju länge vetat hur viktig närheten är för apungar: I ett klassiskt (och grymt!) experiment på sexiotalet fick föräldralösa ungar välja mellan två konstgjorda mammor – en av ståltråd med mat och en som bara var mjuk, men inte hade mat. De åt hos den första och tillbringade resten av sin tid hos den andra.

Hur är det för människor? Jag kan ju inte veta. Men efter intervjun blir det ännu tydligare för mig hur komplicerat det är – det här med närhet.

15 reaktioner på ”Att vilja välja närhet – eller inte”

  1. Och hur var det med de där spädbarnen på ett barnhem som dog utan egentligt skäl annat än att de inte fått tillräckligt med närhet. Jag tror närhet är ett grundbehov från födseln/arv men sen kommer liv/miljö o formar om oss. Sen kan det finnas undantag- tänker på människor med viss grad av autism som inte klarar fysisk beröring.

    Gilla

    Svara

    1. Ja, jag har läst om att det inte räckte med mat o blöjbyte, men minns inte detaljerna – när o var etc. Autism är ju speciellt, ex vis att barn inte söker ögonkontakt, annars är den första starka kontakten man får med en ny liten människa (ofta redan på förlossningsbordet).

      Gilla

      Svara

  3. Jag är ju den mamman som ger mat. Jag vet det men jag gillar inte närhet och det omfattar även mina barn. Det är inget jag har med min hemifrån för jag minns min barndom som närhetsfull på alla sätt men jag minns inte att jag gillade det ens då. Eller det betydde inget för mig. Min yngsta dotter säger ofta det ”mamma kramas inte” och ja – det är sant. Jag kramas inte. Det gör mig ytterst obekväm. Men jag lagar mat och ser till att alla alltid är mätta. Det är mitt sätt.

    Gilla

    Svara

    1. Bra fundrings-stoff. Som du beskriver det låter det verkligen som om du hittat ditt sätt att visa omtanke o värme. (Alltså inte att du ”vill-men-inte-vågar” – som i intervjun). För påklistrad närhet är ju ingen närhet.

      Gilla

      Svara

  4. De rumänska barnhemsbarnen https://www.google.se/amp/s/svenska.yle.fi/amp/7-1017744
    Fast de fick säkert svälta också. Tror huvuddelen var romer och alltså längst ner på statusstegen.
    Hade varit fascinerande om man kunde studera hur lika/olika vårt närhetsbehov är från första början, kanske kan smarta forskare designa kluriga försök? Inte mitt område, jag vet bara att man studerar osannolikt små barn på diverse sätt när det gäller psykologi och utveckling.

    Gilla

    Svara

    1. Tack, du är en (länk-)klippa. 🙂
      Man lär ju ex vis ha hittat rättvisekänsla hos 15 månader gamla småbarn. Problemet med närhet är väl att man inte kan utsätta småbarn för det man på sextiotalet kunde med apungarna. (Jag såg ett hemskt Youtube-klipp.) Men med riktigt kluriga försök kanske…

      Gilla

      Svara

  5. Det här inlägget läste jag för några dagar sedan, skulle fundera litet innan jag kommenterade. Nu har det gått ”litet”, inte blivit klokare ändå. Hur det präglat mig som person beror mycket på barndomshemmet och så är det nog mer eller mindre för oss alla. Kramar kompisar emellan som är så populärt nu för tiden är OK för mig, men jag förstår inte riktigt varför!? Jag ställer upp på kramande hit o dit för att folk förväntar sig det. Men de kramarna betyder inget för mig, inget varken på minus- eller pluskontot. I en nära relation är det däremot naturligt och viktigt, det knyter ihop relationen, bekräftelse, fysisk beröring är ljuvligt osv.

    Att ha en relation där man är fri att ha sex med andra skulle jag inte acceptera. Vet att fri sex var inne i vissa kretsar under min ungdomstid. Tror dock att det skadar förhållandet, det skapar avstånd mellan paret, tror det är oundvikligt. Att någon ska känna medglädje för att partnern har ljuvlig sex med någon annan tycker jag det låter väl egoistiskt och härskande. Ja, så går mina tankar.

    Intressanta och tänkvärda inlägg du skriver, jag har nog ”sagt” det tidigare, men skadar inte att säga det en gång till! 🙂

    Gilla

    Svara

    1. Jag tänker nog ungefär som du. Gillade det självrannsakande samtalet i intervjun som visade på det knepiga.

      Själv är jag inte särskilt kramig annars, det är just i den närmaste relationen. Minns det gamla paret där hon (tror jag) var senil på hemmet och han hälsade på varje dag. O så låg de nära varann o vilade middag – som de alltid gjort.
      Tack f a du gillar att dela fundringar. 🙂

      Gillad av 1 person

      Svara

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

Gravatar
WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Avbryt

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.