När våra hjärnor börjar knarka popularitet är vi illa ute

I dessa Corona-tider missar jag aldrig den dagliga presskonferensen med Folkhälsomyndigheten & Co. Inser att det inte bara beror på att jag är 70plussare och nyfiken, utan jag uppskattar också att bli behandlad som en vuxen människa: Här berättar experter som förväntar sig att jag ska förstå när de förklarar lite knepiga saker – till och med att de ännu inte vet allt om detta nya virus, utan kan behöva ändra sig efterhand som de lär sig mera. Och förklarar varför. Sånt gillar jag.

Till skillnad mot motsatsen. Även i nyhetsprogrammen dyker välstajlade upp, som pratar med barnsliga röster och verkar tro att informationen måste ”lättas upp” med lite trams och skoj – som om jag inte klarar att hålla koncentrationen mer än några minuter i taget. Beteendet verkar ha spritt sig som ett virus från sociala medier. Varför?

Ja, jag inser förstås att man jagar klick/tittare/läsare, men varför är det så många som klickar/tittar/läser?

Hjärna-brainI SvD hittade jag en möjlig förklaring. Som vanligt handlar det om hur vår hjärna fungerar.

Mitch Prinstein är en amerikansk professor i psykologi och neurovetenskap, som skrivit boken ”Popular: The Power of Likability in a Status-Obsessed World ”. Han och andra forskare har kommit fram till att det finns två typer av popularitet – den ena är bra för oss, den andra inte. Vi kan vara populära

  1. för att många helt enkelt tycker om oss,
    eller
  2. för att vi har hög status.

Redan från treårsåldern kan man tydligt se att vissa barn är mer omtyckta av sina kamrater än andra. När forskarna flyttade barn till en ny grupp tog det bara tre timmar innan de var lika mycket (eller lite) omtyckta i sin nya grupp. Den sortens popularitet mår vi bra av, och den verkar hålla i sig, genom livet och i olika situationer.

Men runt puberteten händer något: Även den som egentligen inte är särskilt omtyckt kan plötsligt bli populär. Det är en annan form av popularitet, som är kopplad till status, och som inte verkar vara lika bra för oss. Alla minns vi väl den osäkerhet som dök upp i den ålder när man inte längre var barn: Vem ska jag då vara? Hur ser jag ut egentligen? Och – framför allt: Vad tycker andra om mig? Och då var det inte längre föräldrarna som gällde utan jämnåriga, och kanske lite äldre.

Artikeln förklarar: Under puberteten sker en förändring i hjärnans belöningscentrum som gör oss extra känsliga för belöningar – som känslan av att ha makt och få uppmärksamhet. Utseendet blir mycket viktigt, men även sånt som pengar, makt, goda idrottsprestationer.

Själv hade jag varit en ordentlig skolflicka och fullständigt ointresserad av sport. Det funkade inte vidare bra för en tonåring, så det gällde att hitta nåt nytt. På den tiden (60-talet) komplicerades det hela av att man inte heller fick vara ”slampig”. Det var en knepig kod som det tog tid att lära sig: Slänga käft – fast lagom mycket.  Småningom gick det hyfsat, även om jag aldrig hamnade i högstadiets inneklick (men fortfarande vet vilka som gjorde det, trots att det var 60 år sen!).

Precis som hos djur tenderar aggressivitet att ge statusen en skjuts. De populäraste trycker ner andra för att hålla sig själva i toppen på hierarkin. På det sättet är den statuskopplade populariteten raka motsatsen till den sorten som handlar om att vara omtyckt. För treåringen i exemplet ovan är aggressivitet ett säkert sätt att INTE bli omtyckt.

Det här brukade rätta till sig efter tonåren när vi slutade skolan och gick ut i livet, och popularitet återgick till att mera handla mer om hur omtyckt man var. Vi hade ett samhälle där vi var beroende av varandra och samarbetade i grupper.

Men det var då det, innan vi började räkna följare på Instagram och varannan unge drömmer om att bli influencer. Åtminstone enligt den här forskningen har världen förändrats och vi bryr oss mera om status än vi gjorde förr. Lite som om vi fastnat i tonåren.

Och det är inte bra för oss. De två popularitetstyperna är nämligen totalt olika även på ett annat sätt: hur de får oss att må.

Personer som är omtyckta tenderar att tjäna mer, leva längre, vara lyckligare och ha bättre förhållanden. En svensk studie ser till och med ett samband mellan hur omtyckta deltagarna var i skolan och deras yrkesframgångar 40 år senare. Att inte vara omtyckt verkar rentav kunna vara livsfarligt. Människan är ett flockdjur och när vi blir avvisade svarar hjärnan som om vi upplever fysisk smärta. Det kan till och med starta en inflammatorisk process i kroppen.

Ett forskarteam som följde över 300 000 personer såg att risken för en för tidig död fördubblades för den som inte var omtyckt. Det enda som ökade risken mer än impopularitet var att röka minst 20 cigaretter om dagen.

Statusjägarna å andra sidan växer upp med högre risk för beroenden, depressioner och problem med relationer. Ändå är det inte lätt att sluta med statusjakten. Känslan – eller snarare den belöning som känslan ger – är starkt beroendeframkallande. Precis som att få många likes eller följare i sociala medier.

– Många känner en hat-kärlek till sin popularitet. De är beroende av mer status, men känner också att de har svårt att få till nära relationer.

Det kanske var tur att man inte var så poppis som tonåring…

2 reaktioner på ”När våra hjärnor börjar knarka popularitet är vi illa ute

  1. Kände mig omedelbart tvungen att klicka på ”gilla”. 😛

    Skämt åsido så ger detta resonemang onekligen en aha-upplevelse. Intressant. (Jag ser f.ö. också med utbyte på vår dagliga myndighetspredikan kl. 14)

    Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.