En riskgruppares coronavardag

Vi isolerade har lyssnat på den stämningsfulla balladen från 1960 om Märta Melin och Ture Tyrén, de två älskande som var avskurna från varandra – dock inte av ett virus, utan av en sjö. Brita Borg och Martin Ljung sjunger:

De träffas så sällan fast nästgårds de bo,
ty ingen utav dem kan ro:
– MÄRTA
– TURE
Ropar de tvärs över sjön.

När de slutligen inte står ut längre, utan simmar mot varann går det INTE bra:

Du Märta, jag sjunker.
– Sjunger du?
– Nej, jag sjunker, sa jag.
– Jasså ja, det var ju synd.
– Ja, det var det.
Oh, vad vi älskar varann!

Här är hela texten. 

Själva stannar vi lydigt i isolering – vi är ju som tur är tillsammans. Ibland träffar vi närboende barn, som också hjälper med en del handlande: Då fikar vi utomhus, vid varsin ände av trädgårdsbordet och med medhavda kaffemuggar. Vi äter middag och fikar med vänner via Skype (fast det är lika spännande varje gång att se om det funkar.) På det sättet kan man träffa även dem som inte bor i närheten, och inte behöver man städa heller. En nackdel är att man inte kan prata i mun på varann, eller ha ett litet sidosnack med någon.

Liksom Agnes Wold väntar jag med att gå och klippa mig, så Corona-frissen växer – och blir allt intressantare. Jag har ju länge haft ljusa slingor, eftersom jag i mitt inre fortfarande är lika ljus som när jag var ung, och inte råttfärgad som jag blev senare. Frissan har just inte hittat några gråa hår, men i utväxten verkar det nu finnas enstaka grå strån. Det kanske slutar med grå gratisslingor! Den som överlever får se.

Man mår bra av en daglig rutin har jag läst, och det har jag: Frukost, medan jag läser tidningar och ser på morron-TV, inklusive ”Hemmagympa” (!!!) eftersom jag upptäckt att den var avpassad för 90plussare – man kan sitta på en stol och göra rörelserna! Så jag kan glänsa (för mig själv) genom att ibland välja ”den lite tuffare varianten”. Men ner på golvet går jag inte, då kommer jag kanske inte upp förrän passet är slut, och på knä står jag inte heller, för mitt ena knä ömmar fortfarande efter vurpan och hopsyningen nyligen.

Efter lunch går vi oftast ut och går på promenadvägarna, med omvägar kring alla mötande. Ibland gör jag andningsövningar. Fast min man har fått ont i sin tidigare opererade fot, så nu går jag medan han cyklar. Och så stämmer vi träff på en bänk innan vi återvänder hem. Häromdan stod han på den lilla bron över bäcken och väntade på mig, sen satt vi på bänken och tittade på änderna, som möjligen flirtade med varann. Det kändes lite småromantiskt…

Varje vardag kollar vi in pressinformationen om corona, och läser mycket om det. Fascinerande att steg för steg kunna följa hur kunskapen växer fram om detta nya virus, samtidigt som grundreglerna kvarstår, ständigt upprepade:

Håll avstånd och tvätta händerna. Alla måste hjälpas åt för att skydda de svagaste.

Men det är inte bara de svagaste som drabbas: En 26-åring håller på att repa sig efter att ha varit sjukare än nånsin förr. Han tillhör ingen riskgrupp, har aldrig rökt, är fysiskt aktiv och spelar amerikansk fotboll. Såg dessutom till att hålla avstånd och vara noga med att tvätta händerna för att skydda riskgrupperna. Ändå blev han smittad.

Efter att i elva dagar blivit allt sjukare ringde han 1177, sen 112 och åkte in till akuten. Där fick han ligga isolerad med syrgas och dropp en vecka, efter ytterligare några dagar kom han hem. Nu håller han på att försöka repa sig. Sex veckor efter insjuknandet hostar han fortfarande och är trött på ett sätt han aldrig känt tidigare, sover tio timmar varje natt plus mitt på dagen – i framstupa sidoläge för att underlätta andningen. Efter att ha duschat måste han vila en halvtimme.

Han berättar för att varna andra som tror att de är unga och starka och viftar bort riskerna.

En del av dem som verkar ha lite svårt för sig när det gäller att följa de enkla reglerna ovan klarar tydligen ändå att ta studenten. Kul för dom, men jag har lite svårt att förstå att så många verkar ha kämpat i skolan i 13 år bara för att få studentfesta: ”Alla har rätt att få ett fint studentfirande.” (Jaså?) En elevvårdsordförande har ägnat tre år åt att planera inför slutterminen och festandet. (Istället för att plugga?) En ”drabbad” student tycker att polisen borde kunna skingra folksamlingar så att hon får åka studentflak. (Har polisen verkligen för lite att göra?)

Det blev internationellt uppmärksammat när man i Lunds stadspark spred ut hönsskit(!) för att förhindra Sveriges största spontanfest med vanligtvis 30 000 besökare. Ett femtiotal studenter festade i stället i en annan park. Det var ju bra att de inte var så många, men sen kommer det: ”Studenterna satt nära varandra i vindskyddet. Men de resonerade som så att de kände sig friska och att de var i en ålder där de inte skulle bli allvarligt sjuka.” (Läs gärna 26-åringens berättelse ovan.)

När jag tog studenten 1965 hade man fortfarande ”munta”, det slutliga förhöret med censorer, som sammanvägdes med de skriftliga proven i slutbetyget. Vi protesterade: ”Varför ska några slumpvisa svar väga lika tungt som de skriftliga proven?” Svaret var att det rörde sig om en mogenhetsexamen, och då ska man vara så mogen att man klarar den (onödiga) nervspänningen detta förhör innebar…

Vi köpte inte det argumentet, men för en del av dagens studenter kanske det skulle behövas en mogenhetsexamen, om det nu är vad som behövs för att ta till sig de enkla grundreglerna ovan.

Ibland blir det lite konstigt här.  På morrongympan stannar jag en dag upp och sätter på mig brillorna: ”Har hon inga byxor på sig?” Kommer fram till att tränaren nog HAR trikåer, fast för dagen hudfärgade. Lite senare läser jag tidningen på nätet när en annons fladdrar förbi – fast vad såg jag på bilden? En man sittande i ett badrum, med en liten flicka mellan knäna som han verkar kamma, medan hon kammar en flicka som står framför henne. Men: ”Har han inga byxor på sig?” Mörk kavaj och sen – ingenting fram till mörka fötter (möjligen nedhasade byxor?).

På nära håll ser jag (på vecken) att det faktiskt ÄR hudfärgade byxor. Tänkte man inte på det när man utformade annonsen? Eller är det tvärtom meningen att läsaren ska haja till, gå tillbaks och ta en andra titt? (Fast jag vet fortfarande inte vad det var annons för.) Det värsta är att när jag senare går tillbaka för att kolla igen hittar jag inte den annonsen nånstans!

Var det en corona-hallucination? Har jag hittat ett hittills okänt symtom? 😱 

Så kan man börja fundera i sin isolering…

7 reaktioner på ”En riskgruppares coronavardag

  1. Vad gäller studentfest så bildar eleverna en grupp för detta redan i Åk1 och sedan har de träffar och bestämmer hur det ska få in pengar. Jag har köpt en massa kakor och strumpor 😀 Det är väl jättebra att de förbereder för alla elever har ju inte egna pengar eller föräldrar som kan bidra till hyra av flak och liknande.

    Just det där med att inte kunna ha små möten i det stora mötet är bäst med att träffas via Skype/Teams. Möten går snabbare och känns mer effektiva. Fast jag måste erkänna att jag blev lite uttråkad senast och valde engelsk automatiskt textning på min chefs svenska prat och genast blev det lite roligare.

    Det låter som om ni har det bra ändå, ni är två och ni är rörliga – vad mer kan man begära?

    Gilla

    1. Det låter bra att samarbeta om studentfirandet – inte bara av pengaskäl: alla är ju inte partyfixare av naturen. (ex vis jag…).
      Det ska bli intressant att se om man ”i livet efter corona” kommer att välja olika mötesform i olika sammanhang, ist f a oreflekterat åka. Ja, vi har det bra här, och är väldigt tacksamma f a vi är två, som trivs ihop. Gör stor skillnad i längden.

      Gillad av 1 person

  2. Min mamma (jag tror ni är ungefär jämnåriga), hon har berättat flera ggr om muntan o hur jäkla nervös hon var o hur man hade planerat studentfiranden i familjen o så kanske ngn missade muntan o fick stå där med skammen. Ja då var det ju skam. Idag vet vi bättre o även om jag har en hel del synpunkter på skolan så är det ändå bättre än muntan. Idag handlar det om att kunna visa sin kunskap. Inte bara proven. Det kan betyda att om du tex har en funktionsvariation, eller bara inte är så, bra på att visa och berätta vad du kan, så blir betygen inte bra. I sonens skola har de ändå varit rätt flexibla, han är bättre på muntligt än skriftligt. Själv är jag tvärtom 😉.

    Gilla

    1. Jag är mkt bättre skriftligt än muntligt (o hörde just att såna som jag får sin chans nu vid distansundervisningen 🙂 ).

      Muntan var fruktansvärd – och fullständigt meningslös: Jag var sämst i mina bästa ämnen (i tyskan fick jag fråga på en bildtext i realiaboken…). I mitt allra sämsta ämne hade jag inte ens läst boken. När vi fick reda på ämnena läste jag in första kapitlet – och blev förhörd på det!
      Inför muntan pluggade man dag o natt sen man fått reda på ämnena. Det var därför lättnaden blev så stor att man firade när det var över (fast inte sånt mastodontfirande som man verkar ha idag).
      Två i min klass körde o fick gå ut bakvägen. Egentligen visste man det efter provresultaten, men den ena hade tydligen förträngt det, för familjen stod med lövad skrinda utanför… En budbärare skickades ut, och när de försvunnit gick vi andra ut – utan att sjunga studentsången.

      Gilla

        1. Korkat idé, det där men munta tycker jag. I just det här fallet kan jag dock glädja dig med att han som visste att han skulle köra tog hand om henne som hade förträngt det – och sen lär de ha haft sällskap i flera år. Kärleken övervinner allt. 🙂

          Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.