Vi isolerade har lyssnat på den stämningsfulla balladen från 1960 om Märta Melin och Ture Tyrén, de två älskande som var avskurna från varandra – dock inte av ett virus, utan av en sjö. Brita Borg och Martin Ljung sjunger:

De träffas så sällan fast nästgårds de bo,
ty ingen utav dem kan ro:
– MÄRTA
– TURE
Ropar de tvärs över sjön.

När de slutligen inte står ut längre, utan simmar mot varann går det INTE bra:

Du Märta, jag sjunker.
– Sjunger du?
– Nej, jag sjunker, sa jag.
– Jasså ja, det var ju synd.
– Ja, det var det.
Oh, vad vi älskar varann!

Här är hela texten. 

Själva stannar vi lydigt i isolering – vi är ju som tur är tillsammans. Ibland träffar vi närboende barn, som också hjälper med en del handlande: Då fikar vi utomhus, vid varsin ände av trädgårdsbordet och med medhavda kaffemuggar. Vi äter middag och fikar med vänner via Skype (fast det är lika spännande varje gång att se om det funkar.) På det sättet kan man träffa även dem som inte bor i närheten, och inte behöver man städa heller. En nackdel är att man inte kan prata i mun på varann, eller ha ett litet sidosnack med någon.

Liksom Agnes Wold väntar jag med att gå och klippa mig, så Corona-frissen växer – och blir allt intressantare. Jag har ju länge haft ljusa slingor, eftersom jag i mitt inre fortfarande är lika ljus som när jag var ung, och inte råttfärgad som jag blev senare. Frissan har just inte hittat några gråa hår, men i utväxten verkar det nu finnas enstaka grå strån. Det kanske slutar med grå gratisslingor! Den som överlever får se.

Man mår bra av en daglig rutin har jag läst, och det har jag: Frukost, medan jag läser tidningar och ser på morron-TV, inklusive ”Hemmagympa” (!!!) eftersom jag upptäckt att den var avpassad för 90plussare – man kan sitta på en stol och göra rörelserna! Så jag kan glänsa (för mig själv) genom att ibland välja ”den lite tuffare varianten”. Men ner på golvet går jag inte, då kommer jag kanske inte upp förrän passet är slut, och på knä står jag inte heller, för mitt ena knä ömmar fortfarande efter vurpan och hopsyningen nyligen.

Efter lunch går vi oftast ut och går på promenadvägarna, med omvägar kring alla mötande. Ibland gör jag andningsövningar. Fast min man har fått ont i sin tidigare opererade fot, så nu går jag medan han cyklar. Och så stämmer vi träff på en bänk innan vi återvänder hem. Häromdan stod han på den lilla bron över bäcken och väntade på mig, sen satt vi på bänken och tittade på änderna, som möjligen flirtade med varann. Det kändes lite småromantiskt…

Varje vardag kollar vi in pressinformationen om corona, och läser mycket om det. Fascinerande att steg för steg kunna följa hur kunskapen växer fram om detta nya virus, samtidigt som grundreglerna kvarstår, ständigt upprepade:

Håll avstånd och tvätta händerna. Alla måste hjälpas åt för att skydda de svagaste.

Men det är inte bara de svagaste som drabbas: En 26-åring håller på att repa sig efter att ha varit sjukare än nånsin förr. Han tillhör ingen riskgrupp, har aldrig rökt, är fysiskt aktiv och spelar amerikansk fotboll. Såg dessutom till att hålla avstånd och vara noga med att tvätta händerna för att skydda riskgrupperna. Ändå blev han smittad.

Efter att i elva dagar blivit allt sjukare ringde han 1177, sen 112 och åkte in till akuten. Där fick han ligga isolerad med syrgas och dropp en vecka, efter ytterligare några dagar kom han hem. Nu håller han på att försöka repa sig. Sex veckor efter insjuknandet hostar han fortfarande och är trött på ett sätt han aldrig känt tidigare, sover tio timmar varje natt plus mitt på dagen – i framstupa sidoläge för att underlätta andningen. Efter att ha duschat måste han vila en halvtimme.

Han berättar för att varna andra som tror att de är unga och starka och viftar bort riskerna.

En del av dem som verkar ha lite svårt för sig när det gäller att följa de enkla reglerna ovan klarar tydligen ändå att ta studenten. Kul för dom, men jag har lite svårt att förstå att så många verkar ha kämpat i skolan i 13 år bara för att få studentfesta: ”Alla har rätt att få ett fint studentfirande.” (Jaså?) En elevvårdsordförande har ägnat tre år åt att planera inför slutterminen och festandet. (Istället för att plugga?) En ”drabbad” student tycker att polisen borde kunna skingra folksamlingar så att hon får åka studentflak. (Har polisen verkligen för lite att göra?)

Det blev internationellt uppmärksammat när man i Lunds stadspark spred ut hönsskit(!) för att förhindra Sveriges största spontanfest med vanligtvis 30 000 besökare. Ett femtiotal studenter festade i stället i en annan park. Det var ju bra att de inte var så många, men sen kommer det: ”Studenterna satt nära varandra i vindskyddet. Men de resonerade som så att de kände sig friska och att de var i en ålder där de inte skulle bli allvarligt sjuka.” (Läs gärna 26-åringens berättelse ovan.)

När jag tog studenten 1965 hade man fortfarande ”munta”, det slutliga förhöret med censorer, som sammanvägdes med de skriftliga proven i slutbetyget. Vi protesterade: ”Varför ska några slumpvisa svar väga lika tungt som de skriftliga proven?” Svaret var att det rörde sig om en mogenhetsexamen, och då ska man vara så mogen att man klarar den (onödiga) nervspänningen detta förhör innebar…

Vi köpte inte det argumentet, men för en del av dagens studenter kanske det skulle behövas en mogenhetsexamen, om det nu är vad som behövs för att ta till sig de enkla grundreglerna ovan.

Ibland blir det lite konstigt här.  På morrongympan stannar jag en dag upp och sätter på mig brillorna: ”Har hon inga byxor på sig?” Kommer fram till att tränaren nog HAR trikåer, fast för dagen hudfärgade. Lite senare läser jag tidningen på nätet när en annons fladdrar förbi – fast vad såg jag på bilden? En man sittande i ett badrum, med en liten flicka mellan knäna som han verkar kamma, medan hon kammar en flicka som står framför henne. Men: ”Har han inga byxor på sig?” Mörk kavaj och sen – ingenting fram till mörka fötter (möjligen nedhasade byxor?).

På nära håll ser jag (på vecken) att det faktiskt ÄR hudfärgade byxor. Tänkte man inte på det när man utformade annonsen? Eller är det tvärtom meningen att läsaren ska haja till, gå tillbaks och ta en andra titt? (Fast jag vet fortfarande inte vad det var annons för.) Det värsta är att när jag senare går tillbaka för att kolla igen hittar jag inte den annonsen nånstans!

Var det en corona-hallucination? Har jag hittat ett hittills okänt symtom? 😱 

Så kan man börja fundera i sin isolering…