Uttrycket ”Lort-Sverige” skapades av författaren Ludvig Nordström – ”Lubbe” kallad – under den reportageresa han 1938 gjorde för Radiotjänst i samarbete med medicinalstyrelsen.

DN skrev redan dagen efter det första föredraget: Författaren Ludvig Nordström höll den 10 oktober sitt första föredrag om bostäderna på svenska landsbygden – en sensation! Det måste ha varit en skakande upplevelse för alla tidigare okunniga om landsortens bostadsförhållanden. Men också de som något så när följt problemets utveckling fick sina värsta aningar besannade eller överträffade.

Och många upprörda känslor blev det.

Lubbe fick tusentals brev och minst lika många telefonsamtal. Särskilt skåningarna var djupt upprörda, någon hotade med att en helvetesmaskin skulle spränga reportern i luften när han minst anade det. Men andra skickade gåvor, av bagarmästare Helge Lundgren i Nyland och Erik Olsson fick han ett gammalt fäbodtråg prytt med en målning gjord av Olsson själv och föreställande en norrländsk timmerstuga.

Statsminister Per Albin Hansson nöjde sig med att säga: Jag uttalar mig inte i sådana enquêter.

Det var den 25 april 1938 Lubbe startat sin resa för att se ”Människo-Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss.” I 48 dagar reste han 1 100 mil genom Sveriges alla landskap – utom Öland och Gotland. Han hade fått i uppdrag av Medicinalstyrelsen att granska bostadssituationen på Sveriges landsbygd, och till sin hjälp hade han provinsialläkare, lokala tjänstemän och präster. Efter de första besöken bestämde han sig dock för att inte träffa flera präster, eftersom han fått intrycket att de flesta av dem var mera intresserade av ”himmelriket” än av att förbättra de fattigas jordiska villkor. Provinsialläkarna däremot såg Lubbe som verkliga hjältar som slet hårt för att bota och hjälpa de sjuka och fattiga.

Från Radiotjänst hade han fått låna samma stora svarta förkrigs-Volvo som Sven Jerring använt i Amerika, med chaufför, inspelningstekniker och apparatur. Radiotjänsts radiobil (som skymtar på bilden högst upp) följdes snart av kommunalmän och journalister, och småningom blev det vad Lubbe själv beskriver som en ”kavalkad av bilar” som åkte kring i bygderna.

Texter och teckningar samlades samma år i boken ”Lort–Sverige”. En del av dem visas här.

I förordet skriver Lubbe: I det första av mina radioföredrag nämnde jag ordet »Lort-Sverige». Med det menar jag icke, att Sverige ÄR lort, men att Sverige HAR lort inom sina gränser, mycket lort, och det måste bort. Genom diskussionen kring radioföredragen har jag konstaterat hur rädda för verkligheten stora delar av nationen är – eller, rent ut sagt: fega! En växande moralisk feghet i Sverige sammanhänger med att landet fått det ekonomiskt bättre ställt än någonsin förut i sin historia. Sverige är en typisk nyrik nation.
Jag fick se, vad jag icke trott: Lort-Sverige.

Bostadsförbättringsbidragen var avsedda främst för förbättringar av undermåliga bostäder. Kapitel IV i boken har rubriken: Tack gode Gud för avundsjukan! När någon i byn fått förbättringsbidrag ville nämligen andra också ha. Så kunde bostadsförhållandena förbättras, sakta men säkert. Problemet var att det lätt blev som någon sa: ”Di större får och di små blir utan”. När Lubbe frågade om de fattigaste hade någon verklig fördel av bidragen blev svaret: ”Nej. Dom kan ju inte tillskjuta av eget.”

Det fanns också en oro för risken att skapa en ”understödstagarmentalitet”: Bidragen var nog bra, men behövde få mer ansvarskrävande form. Med 30-talets vokabulär tyckte även den ofta medkännande Lubbe att man nog skulle behöva ”skilja ut de olika sociala duglighetskategorierna i människobeståndet, för att hjälpa fram de bästa.” I förordet till boken förtydligar han dock att han med ”understödstagarmentalitet” inte menar ”något politiskt” – utan bara bristande personligt initiativ, brist på företagsamhet, liknöjdhet och slapphet. Ingenting annat. Då var även avundsjukan ett hälsotecken.

Ett av problemen var i stugorna (liksom i små stadslägenheter) den eviga drömmen om finrummet : Hela familjen kunde bo i köket medan det stora rummet stod tomt och kallt. Bara för att barnen med stolthet skulle kunna minnas: Hemma hade vi SAL!

Lubbe sammanfattade sina erfarenheter från sin Sverigeresa: Fattigdom i den södra delen är nästan undantagslöst detsamma som snusk, fattigdom i den norra delen kan vara snusk men är det oftast icke.

Reaktionerna blev många och olikartade.

SvDs ”I marginalen” tyckte att detta kunde behövas som en motvikt till det utländska – och inhemska! – berömmet för vår förträfflighet. Det gällde även huvudstaden: Utlänningar försäkrar ständigt att Stockholm är en så ren och fin stad. Det är inte sant! Jämfört med många andra städer har den visserligen fördelen att inte vara nedsotad – men smutsig och skräpig är den. Till och med i östeuropeiska städer vore det otänkbart att folk skulle få skräpa ner som våra stockholmare gör, och så otäckt nedspottade gator har jag inte sett någon annanstans, trots att jag rest mycket. Rännstenarna är ofta halvfyllda av orenlighet och skräp, och hundar tillåts ogenerat uträtta sina behov mitt på gångbanorna, utan att någon reagerar.

Våra bussar och spårvagnar är nog sopade och sätena borstade. Men passagerarna tar plats i dem i hur smutsiga kläder som helst. Medan vi går omkring och gläds åt vår ”rena” stad.

DNs Radiospalt uppskattade föredragen, men ifrågasatte om inte författarens rika ordfantasi särskilt i avsnittet om Skåne fått flöda alltför ymnigt i uttryck som: ”brunsvarta fingrar som av råttor avgnagda rötter” eller drängkammarens rakborste ”lik svansen på en mycket gammal katt med skabb”. Och chockerande slagord, författaren Nordströms starka sida, kunde här bli en svaghet: Många blir sårade – och det vore ju synd om den goda viljan och uppsåtet skulle misstänkliggöras på grund av rent formella överdrifter.

I sitt svar på kritiken påminde Radiotjänsts föredragschef rektor Yngve Hugo om att i föredragsserien ingick även grammofonintervjuer med landsbygdsbefolkningen – och där fanns många värdefulla synpunkter, som sannerligen inte var ensidiga. ”Nordström är en lekman som berättar vad han sett, och detta ska under vårterminen följas upp av fackmän.” ”Radiotjänst stoppar ej Lubbes smutskastning”, skrev SvD, och Lubbe svarade: ”Jag viker icke för hot”.

Skånska Dagbladet (Bondeförbundet) bad sina läsare svara JA eller NEJ på om Ludvig Nordström skulle få fortsätta sin föredragsserie i svensk radion. Av de 7.466 läsare som röstat hade 6.958 bett att få slippa höra Lubbe, och endast 508 tyckt att han skulle få fortsätta.

I Falu-Kuriren var dock en Malung-bo missnöjd över att hans stad INTE omnämndes, och misstänkte att Lubbe tyckte att det räckte med att han retat upp skåningarna: ”Skulle han ha fått även masarna på halsen då hade han nog inte klarat sig”.

I början av december 1938 behandlades Nordströms radioföredrag i radionämnden, som gav Lubbe betyget ”medryckande men ensidig” och betecknade en del av den kritik föredragen fått som överdriven. Och så framhöll man att det ändå var berömvärt att Radiotjänst tagit upp den viktiga frågan om landsbygdens bostäder.

Den allmänna genomslagskraften av Lubbe Nordströms reportage blir lättare att förstå när man betänker att en stor del av befolkningen 1938 hade radio (eller tillgång till radio), och alltså i den enda radiokanalen samtidigt nåddes av samma dystra besked: Sverige var lortigt.

”Lort-Sverige” blev genast en del av svenska språket.