År 1956 började ordet ”sanering” gå stockholmaren på nerverna: Var det verkligen nödvändigt med dessa storslagna saneringsplaner? Nedre Norrmalm blev en allt dyrbarare affär. Man kunde ju inte se in i framtiden, men allt pekade mot en bilism av tidigare oanade dimensioner. Hur skulle storstaden se ut när den blev något så när färdig? Inte minst bekymrade var Stockholms köpmän, som hellre ville ha en mer konventionell och mindre dyrbar planering för Norrmalm.

I tunnelbanans spår växte den nya citybebyggelsen vid Konserthuset och Hötorget fram, medan äldre hus i grannskapet bokstavligen gick mot sitt fall.

Mer läsning om tunnelbanans utbyggnad och ”Riksgropen”, som uppstod när Klarakvarteren fick ge plats åt det nya moderna Stockholms City.

Man beräknade att Stockholms byggnadsmark om två år skulle vara i det närmaste helt slut, och den huvudsakliga bebyggelsen under 1957 och 1958 koncentreras till Farsta, Rågsved och Hagsätra – södernamn som ännu inte ingick i den genuine stockholmarens ordförråd.

Hösten 1954 hade Vällingby invigts som den första så kallade ABC-staden. ABC stod för Arbete, Bostad, Centrum, och skulle vara ett litet samhälle där allting som människor behövde fanns lättillgängligt på samma ställe. 1956 var det Farsta som drog till sig mest uppmärksamhet trots att det ännu inte var färdigt. Elva kilometer från Stockholms citykvarter var blivande Farsta Centrum fortfarande en blommande sörmländsk äng. I Stor-Farsta planerades bostäder för 65.000 personer, och Farsta skulle bli den idealiska staden i en park. Sist men icke sämst: Farsta skulle få atomvärme!

Men ingen årskrönika kunde undvika att nämna Vällingby. 1956 hade man där invigt något man kallade ett ”läkarhus”, vilket redan uppmärksammats i en stor del av världen. I en ”medelhög skyskrapa” fanns tolv läkare, två tandläkare och två gymnastikdirektörer. Där kunde patienten träffa sin doktor efter överenskommelse utan att behöva köa, och man hoppades att i viss mån kunna återskapa den välgörande kontakten med gamla tiders familjeläkare. Läkarna hade inom huset tillgång till en apparatur som annars endast fanns på sjukhus. Det märkligaste av allt var måhända att ”läkarhuset” med sin kostnad av 2,5 miljoner hade åstadkommits utan någon subvention.

Drottning Louise var närvarande vid invigningen och hennes omdöme var oemotsägligt: ”Fantastiskt fint!” Bild ur SvDs årsbok 1956.

I juni 1956 hälsade en annan drottning på i ett av Stockholms internationellt uppmärksammade egnahemsbyggen. Drottning Elizabeth II var drygt 30 år och hade varit drottning i tre år när hon besökte Sverige för första gången i samband med ryttarolympiaden i Stockholm. Medan hennes man, hertig Philip, besökte Karolinska institutet, Norrbackainstitutet och medicinarnas kårlokaler gjorde drottningen tillsammans med den svenske konungen en tur utåt Bromma för att titta på en typisk småstuga, ett modernt spädbarnshem och ett pensionärshem.

Småhuset i Norra Ängby var ett SMÅA-hus (Stockholms stads småstugebyrå) som målaren Karl-Oscar Larsson själv byggt, och där han nu bodde tillsammans med hustrun Hilvy, tioårige sonen Hans och hunden Max.

Svenska Dagbladet var ute och intervjuade fru Larsson några dagar före besöket, och fick veta att hon inte skulle hinna med någon extra städning före drottningens besök och hon trodde inte heller att maken skulle hinna lägga ut de nya cementplattorna de tänkte ha ner mot allmänningen.

Eftersom drottningen skulle komma vid 11- tiden på lördagen och bara stanna i tio minuter, behövde hon inte heller tänka ut något att bjuda på. ”Tur i alla fall att jag lärde lite engelska när vi bilade runt i Amerika med min faster häromåret”, sa fru Larsson. ”Och plåta nu inte maskrosorna vid trappan, för dom ska jag väl ändå hinna få bort före besöket!”

Många år senare mindes sonen mest att kung Gustav VI Adolf körde med hans elektriska Märklintåg. Besöket inleddes en smula dramatiskt med att ytterdörren på huset blåste igen och gick i lås. Sonen sprang då på snabba fötter runt huset för att via altanen öppna ytterdörren från insidan. ”Men journalisterna hade hunnit före.”

Internationell uppmärksamhet väcktes vid samma statsbesök när den svenska regeringens enda kvinnliga medlem, statsrådet Ulla Lindström, inte neg när hon hälsade på den engelska drottningen. I Sunday Express blev det en tvåspaltig förstasidesrubrik, och tidningens utsände medarbetare rapporterade att alla de svenska prinsessorna gjorde hovnigning för drottningen – men inte fru Ulla Lindström, som nöjde sig med en lätt bugning och förklarade att hon bara neg för mycket gamla människor och deras livserfarenhet – ”om jag niger överhuvudtaget. Och varför niga för en trettioåring bara för att hon är drottning — även om hon är aldrig så förtjusande – när jag inte böjer knä för Sveriges sjuttioårige kung.”

De svenska tidningarna skrev mer om de engelska rubrikerna än om den uteblivna hovnigningen.

1956 hade svenskarna varit utan motbok i ett år. Bratt- eller motbokssystemet var ett försök att minska alkoholkonsumtionen genom att bara den som hade en motbok fick köpa sprit, och då bara den mängd som angavs i motboken – baserat på inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition. Boken gällde dessutom bara i det systembolag där man var kund – efter att först ha ansökt och blivit godkänd och registrerad som sådan. Det var inte alla som fick motbok, gifta kvinnor fick det exempelvis i regel inte.

Under det första motboksfria året hade spritmissbruket ökat, dödligheten bland alkoholister fördubblats och 30-40 procent mera brännvin sålts än året innan. Alkoholskadorna visade en våldsam stegring, och det farliga tillståndet ”delirium tremens” blev under 1956 en relativt alldaglig företeelse. Dessbättre lyckades man småningom med hjälp av nya läkemedel i rätt stor utsträckning behärska denna sjukdom, men i behandlingen av kroniskt alkoholmissbruk gjorde man knappast några framsteg.

Bland årets mest uppmärksammade brott var källarmordet i Hammarby: En 69-årig brädgårdsarbetare hittades mördad i sitt källarkontor på Björnståhlsgatan, och efter en veckas hektiskt spaningsarbete kunde kriminalpolisens mordkommission gripa en granne till Magnusson, en 65-årig försäljare. Han förnekade envist brottet, men hade bl a pantsatt den mördades värdesaker samt låtit forsla bort en del kläder från källaren efter mordet. Rätten beslöt om sinnesundersökning.

I Enskede ägde ett brodermord rum: I familjens lägenhet på Palmfeltsvägen slog en 16 åring ihjäl sin 17-årige bror med en tung skiftnyckel, varefter han lade beslag på offrets plånbok. Även här beslöt rätten om sinnesundersökning.

Tre pigga Lidingöpojkar hjälpte polisen att stoppa en internationell juveltjuv med fasadklättring som specialitet. De var ute på Lidingö och grävde efter metmask när de istället fick upp en påse juveler. Det visade sig småningom vara holländaren Herman Kruithof som hade gömt en avsevärd del av sitt byte där. Polisen gömde sig i ett sovrum och tog tjuven när han kom för att hämta sitt guld. I sin skåpbil hade han en hel inbrottsverkstad, samt utrustning för fasadklättraring. Han nekade till allt, men kunde överbevisas och dömdes till fyra års straffarbete, medan pojkarna fick en kontantbelöning – samt behålla de smycken som man inte kunnat hitta ägare till.

Den svenska pressen verkade klart imponerad av den förslagne internationella stortjuven, som de kallade Pantern för hans smidighets skull.

Här kan man läsa mera om de unga detektiverna och Pantern.

I maj gjordes ett försök att stävja ungdomsbrottsligheten: Stockholms folkskoledirektion begärde då att i den lokala ordningsstadgan få infört ett förbud mot slangbågar, pilbågar och s k knallskott. I Göteborg och Sundbyberg fanns redan liknande förbud, och nu såg man en risk för att barn från Sundbyberg skulle passera över Bällstabron för att få ägna sig åt den förbjudna leken.

25 september 1956 togs den första transatlantiska telefonkabeln i bruk – en tydlig kvalitetsförbättring för telefonsamtalen, jämfört med den tidigare radiotelefontrafiken över Atlanten som ofta drabbats av långvariga atmosfäriska störningar. I januari infördes även helautomatisk telextrafik från Sverige till Danmark, och från början av juni kunde telexabonnenterna koppla sina telexskrivningar till Västtyskland utan att anlita utlandsexpeditionen i Stockholm.

1956 blev svenska televisionens genombrottsår, fyllt av både glädjeämnen och enstaka besvikelser. Den 25 januari överlämnades ett förslag till kommunikationsminister Sven Andersson från tio näringsorganisationer, som föreslog att ett televisionsbolag skulle bildas på delvis kommersiell bas. Förslaget avslogs dock, och i maj fattade riksdagen beslut om införande av reguljär svensk television. Programproduktionen uppläts med ensamrätt åt Radiotjänst, och verksamheten skulle i princip finansieras med licensmedel.

Televisionssändaren i Nacka invigdes den 29 september, och från den 1 oktober infördes televisionsradiolicens. För apparatinnehavare inom Stockholmsområdet kostade det 25 kronor för sista kvartalet, för övriga utgick en registreringsavgift på 10 kronor. I slutet av året fanns närmare 6 000 teievisionsradiolicenser, medan antalet radiolicenser under året passerade 2 500 000.

1956 sändes 425 TV-program. Under tiden 1 maj—4 september låg verksamheten helt nere, undantagandes fem sändningar i juni från det engelska drottningbesöket och ryttarolympiaden. Hösten började med en valorientering den 4 september följd av andra valprogram, där representanter från de olika partierna utsattes för en skärseld av frågor från motståndarna. Särskilt populär blev förstagångsväljaren fru Dickman, som stal showen för de övriga agerande, vilka inte gjorde någon större lycka som TV-debattörer.

Den 4 september 1956 startade den första (och enda) svenska kanalen sina sändningar ”på riktigt”. Programmet bestod av testbild med ljud, testfilm, testbild med ljud samt liten vägledning inför valet, där ”hon som röstade första gången” medverkade.

Under senare delen av året sändes den allt bättre och aktuellare TV-journalen två gånger i veckan med rykande aktuella bilder från bland annat Ungernrevolten och Suezkrisen. Radiohandlarnas organ Rateko räknade på hösten ut att TV var ett ganska billigt nöje, som för en normalfamilj på tre personer kostade cirka 21 öre per timme och person. Med en tittningstid av två timmar per dagen räknade man ut en livslängd för apparaten på 5 000 timmar, vilket ju återstod att se.

Många minns när tv kom till stan – och tiden dessförinnan.

I det oroliga världsläget sattes även radions aktualitetslinje på prov. I förväg uppgjorda programplaner ställdes på huvudet, och under krisernas mest hektiska skede måste man dagligen lägga in förlängda Ekon och Journaler, extra Apropåer och för ändamålet särskilt skapade program, kallade I brännpunkten. Det var program som ofta redigerades och utformades under sändningens gång och byggde på omfattande avlyssningar av utländska radiostationer, t. ex. de ungerska frihetssändarna.

19 april var det sagobröllop i furstedömet Monaco när 32-årige furst Rainier III gifte sig med den sköna amerikanska filmdivan Grace Kelly. Den blivande prinsessan anlände till Monte Carlo en vecka före bröllopsceremonien och fick ett verkligt kungligt mottagande. Hon hämtades från det amerikanska passagerarfartyget i furst Rainiers privatjakt och hälsades i land av en jublande och hurrande människoskara. Dagarna som återstod till vigseln var fyllda av festligheter av skilda slag, bl. a. ett fyrverkeri som uppgavs ha kostat en halv miljon kronor.

Bland mindre romantiska anledningar till bröllopet kan nämnas att om Rainier skulle avlida utan att efterlämna någon legitim arvinge hade Frankrike enligt avtal rätt att annektera Monaco – och då skulle monegaskerna blivit tvungna att både fullgöra militärtjänst och betala skatt, vilket de hittills så gott som helt sluppit. Det gjorde inte saken sämre att Hollywoodstjärnan Grace Kelly gav värdefull glans och PR till det lilla furstedömet. Dessutom hade hon en far som var storbyggmästare och mångmiljonär, medan Monacos finanser var ganska ansträngda.

Över 30 miljoner människor följde bröllopet på TV, men efter alla högt spända förväntningar var det vid själva ceremonin katastrofalt tunnsått med kungliga gäster. Det furstliga inslaget representerades endast av en person – exkung Faruk.