När svenska tidningar strax efter andra världskriget skrev om ”satelliter” menade man oftast de ”satellitstater” i öst som efter kriget var starkt beroende av Sovjetunionen. Men i början av 1949 började det istället handla om ”märkliga försök av amerikanska armén att skjuta ut radarstation i världsrymden”. Försöken hade dittills misslyckats, men man räknade med att en miniatyrdrabant inom kort skulle kunna ta sig igenom den yttre atmosfären. För en satellit tillräckligt stor att kunna skicka projektiler mot mål var som helst på jorden däremot behövdes nog atomkraft som drivmedel – och det väntades dröja minst fem år till.

Av tidningsartiklar från femtiotalet framgår tydligt den oerhörda entusiasmen inför klivet in i ”rymdåldern” – och vilken (positiv) inverkan det borde ha på världsfreden.

Öppningstalaren vid interplanetariska sällskapets andra kongress den 14 oktober 1952 hette Wernher von Braun – mannen som i Hitlertyskland utvecklat V2-raketen, och efter kriget fortsatt sitt arbete i USA, till en början som internerad. Han bedömde nu att den första rymdstationen, en artificiell planet för 80-100 personer, skulle vara klar om 10 år, och den första jordmänniskan kunna stiga ur en rymdraket på månen 15 år senare.

Han framhöll också att den artificiella planeten skulle bli ett bra försvarsvapen i kampen för världsfreden: Därifrån behärskade man ju faktiskt hela jorden.

Månen nästa! skrev Science fiction-författaren Arthur C Clarke 1953, Bilden visar rymdfarkoster enligt Clarke: En månraket svävande ovanför jorden fyller sina tankar för rymdresan.

Clarke citerade en tänkt historiker från år 3000: ”I och med det första rymdskeppets landning på Mars och Venus var mänskligheten barndom överstånden och historien, som vi känner den, började.”

Kostnaderna för rymdverksamheten var visserligen astronomiska, men knappast högre än kostnaden för ett mindre krig, skrev Clarke. Och på interstellära krig trodde han inte alls: ”De intelligenser vi kan möta i skenet av främmande solar är nog för högt utvecklade för såna barnsligheter.” Sven Hallén kommenterade i DN att det var roligt med optimister – allra helst när pessimisterna är så många och talföra som nu.

I januari 1954 rapporterade Moskvaradion från ett möte hos centrala flygklubben att ryssarna kunde räkna med att snart få höra en konduktör uppmana dem att ta plats i rymdskeppet för en resa till månen, Mars eller någon annan planet. Och enligt presidenten i ryska vetenskapsakademin, Alexander Nesmejanov, kunde man redan nu skicka ett stratoplan till månen eller bygga upp en satellit i rymden utanför jorden.

I mars 1954 förklarade den brittiske rymdfärdsexperten K W Gatland att det med hjälp av tyska V 2-bomber redan var fullt genomförbart att upprätta en rymdstation i miniatyr som skulle kunna cirkla runt jorden som en extra måne. Och chefen för astronomiska sektionen av universitet i New Mexico uppmanade Förenta staterna att snarast bygga en USA-station: Om ryssarna hann före skulle ju USA och resten av världen tvingas foga sig efter deras vilja. Han föreslog att stationen skulle placeras på en av de meteoriter som kretsade runt jorden, så att man slapp transportera ut material i rymden.

Professor Herman Oberth försäkrade i mars 1954 inför tyska rymdforskningssällskapet att atomforskningen inom ett år skulle omöjliggöra krig: När alla ställen på jorden inom 45 minuter kan nås av atomladdade raketer kommer ju ingen minister någonsin vilja starta ett krig.

Vid en rymdflygningskongress i augusti beskrev samme professor Oberth den bästa rymdflygningsdräkten: Den borde göras av metallduk i två skikt som en termosflaska, och vara hermetiskt tillsluten, med syrgastuber på ryggen. Rymdresenärens vänstra hand skulle träs in i en gripklo för att kunna klänga sig fast under färden genom gravitationsfritt område. Dessutom ingick en inbyggd radioanläggning och magnetiska skosulor som gjorde det möjligt att gå på rymdskeppets väggar. Utanför jordens dragningskraft kunde man förflytta sig korta sträckor med hjälp av rekylpistoler på dräktens ryggparti. Jurister arbetade med frågan om hur långt upp en nations luftrum egentligen sträcker sig.

I januari 1955 hade både USA och Sovjet officiellt meddelat att man börjat bygga konstgjorda månar. DN illustrerade situationen med både bild och vers om ”Nymånarna”.

Bland jordens sovande hus
får vi skäl att förskräckta peka.
Ja, vi kommer nog verka bleka
i stormaktsmånarnas ljus.

I juli 1955 kungjorde president Eisenhower USAs planer på att under det internationella geofysiska året sända en konstgjord himlakropp ut i världsrymden. Det geofysiska året (juli 1957-31 december 1958) var ett globalt vetenskapligt samarbete där även Sovjet deltog. Moskva meddelade genast att man hade egna planer på ”flygande kosmiska laboratorier” liknande Amerikas, och försäkrade USA och övriga länder om sin samarbetsvilja på området. Ryssarna hade också planer på att skicka upp möss för att få veta hur organismen reagerar under längre perioder i gravitationsfri omgivning. En del bedömare ansåg det möjligt att ryssarna hunnit längre än amerikanerna.

Teckningen nedan visar hur man tänkte sig ”USAs rymdboll” med endast 50 cm diameter, men rymmande radiosändare, geigermätare för kosmisk strålning, ljusmätare samt mätare av solhetta och rymdköld.

I augusti 1955 räknade Sovjet med att inom 18 månader sända upp en ”måne”, som liksom den amerikanska skulle kretsa runt jorden en tid och därefter tillintetgöras i atmosfären. Till de första ”månarna” räknade man med att använda vanligt bränsle, men liksom amerikanerna arbetade man med att få fram atomdrivkraft för rymdfarkoster. Dessutom hade man redan gjort experiment med levande djur ombord.

Amerikanerna bedömde att det kunde ta en generation innan vi kan ”kika på oss själva utifrån”. En bemannad rymdraket som kan ta sig tillbaka till jorden skulle bli en historisk vändpunkt för en mänskliga civilisationen, men att ta sig mellan solsystem var en helt annan sak. Med det mest effektiva kemiska bränsle man teoretiskt kunde framställa skulle det ta 130.000 år till den närmaste stjärnan, Alpha i Kentauren. 6.000 generationer skulle behöva födas och dö under färden, och den luft som togs in 100.000 år tidigare måste ständigt återanvändas.

Hösten 1955 planerade både England och USA att sända upp lysande konstgjorda månar för att utforska atmosfärens sammansättning.

Bilden nedan visar hur teknikerna tänkte sig en framtida rymdstation, som skulle hålla sig uppe genom att kretsa runt jorden med så stor hastighet att centrifugalkraften uppvägde tyngdkraften. Svårigheten låg i att nå tillräcklig höjd och hastighet i kamp med tyngdkraft och luftmotstånd. Med en enda raket vore det omöjligt, men inte med flerstegsraketer, som under flykten allteftersom de blev utbrända kunde lösgöras från varann och återvända till jorden som glidflygare.

Där tänkte man sig att de åter kunde sammanfogas till en flerstegsraket för nästa färd mellan jordbas och rymdstation. Svårigheten var förstås kostnaden – som var astronomisk.

Vad kan satelliterna lära oss? undrade professor Per Ohlin i DN februari 1957. Ett problem var att satelliten skulle brinna upp när den kom ner i tätare luftlager, som en meteor. Därför planerade man att förse satellitens instrument med någon form av minne som lagrade mätresultat, samt en liten sändare med begränsad räckvidd. Varje gång den kom tillräckligt nära någon av de många mottagarna på jorden kunde den meddela mätresultaten sedan den förra passagen.

Exakt vad man skulle mäta diskuterades fortfarande av vetenskapsmännen. Klart är att utomordentligt intressanta perspektiv här öppnas, avslutade professor Ohlin.

I maj 1957 hade DN en stor rubrik: Människan erövrar världsrymden. Konstgjorda månarna bara en stilla början. Ända sen andra världskriget hade man skickat upp raketer ovanför de högre luftlagren med instrument för att bland annat registrera den kosmiska strålningen. Men de kunde bara visa ett litet område och bara några minuter, innan de föll ner igen.

Nu räknade man med att även en badbollsstor satellit kunde ge många värdefulla uppgifter. Med hjälp av både systemet av radiomottagare över större delen av Nord- och Mellanamerika, stora observatorier och tusentals amatörastronomer världen runt skulle man kunna följa den lilla kulan, som syntes mornar och kvällar i ett brett bälte runt ekvatorn.

Den tydligaste omedelbara nyttan var bättre väderkartor. Kunde man från satelliten få en TV-bild över molntäcket runt jorden fick man för första gången en klar bild av vindriktningar och orkanområden – och kunde förutsäga vädrets skiftningar.

Artikeln avslutas: Medan vetenskapsmännen otåligt väntar på resultaten från Vanguardsatelliten får vi andra vänja oss vid tanken på att världsrymden nu ligger inom räckhåll.

Vi får hoppas att vi aldrig ska börja slåss om den.

Bilden nedan ur en bok av Wernher von Braun och tecknaren Chesley Bonestell visar deras vision av hur den första rymdflygningen till Mars förbereds: Rymdfartyget sätts samman, högt över jorden.

Den 4 oktober 1957 gick det första av människor tillverkade föremål i en omloppsbana runt jorden. Men den som vunnit rymdkapplöpningen var inte amerikanska VANGUARD, som tidningarna så ivrigt följt, utan tidigare okända ryska SPUTNIK . Och den följdes redan den 3 november 1957 av Sputnik 2, med den första rymdresenären ombord – den därmed världsberömda hunden Lajka.

Den 6 december 1957, bara 63 dagar efter Sputnik, sköt USA slutligen upp sin raket Vanguard med en 1,3 kg tung satellit ombord. Dessvärre lyfte den bara en dryg meter innan den föll ner och exploderade. Satelliten i raketens topp flög iväg och landade i en buske där den en kort stund sände sina signaler. Den amerikanska pressen kallade den skämtsamt för Flopnik eller Kaputnik.

1 februari 1958 kom slutligen USAs första rymdfarkost. Explorer 1 var enligt uppgift ritad, byggd och avfyrad inom mindre än tre månader, som en direkt respons på Sputnik. Explorer 1 sände data fram till den 23 maj 1958.