Den 4 oktober 1957 sände Sovjetunionen upp människans allra första rymdfarkost, ”Sputnik”. (Läs mer här om vår dröm och världsrymden och -freden.) Amerikansk radio kommenterade att USA egentligen tänkt skicka ut sin första satellit redan i september, fast det blivit uppskjutet. Men snart så!

Redan den 3 november 1957 hade ryssarna dock hunnit sända ut Sputnik II, med världens första rymdresenär – hunden Lajka.

Hon kallades även Kudrjavka (’Lilla krullet’), Zjutjka (’Lilla skalbaggen’) och Limontjik (’Lilla citronen’). I svenska tidningar hette hon Damka (”lilla damen”), i amerikanska Muttnik (mutt = blandras). Namnet hon skulle bli världsberömd under var Lajka, ”skällare”. Egentligen var hon en namnlös gatuhund från Moskva, som man räknade med skulle vara extra tålig för de strapatser som väntade i rymden.

Redan från början koncentrerades – åtminstone i väst – allmänhetens intresse kring rymdhunden.

Den 4 november löd DN förstasidesrubrik: ”Rymdhunden: Allt väl ombord” och artikeln illustrerades av en stor bild som visar hur Sputnik II sköts upp, och de båda bakre delarna av utskjutningsprojektilen återvände mot jordytan. Hunden syns tydligt.

Ledaren för det ryska rymdprojektet, professor A A Blagonravov försäkrade att raketflygningar med hundar var absolut säkert: Ända sedan 1951 hade en rad försöksdjur uppträtt fullt normalt under experiment på över 100 km höjd.

En engelsk djurskyddsförening uppmanade dock all världen hundvänner till en tyst minut varje dag som Damka flög runt jorden. Och en rubrik längre in i tidningen löd: ”Största bedriften kvar – att få ner hunden”. Ordf i Svenska interplanetariska sällskapet, civing Åke Hjertstrand kommenterade att om ryssarna löst problemet med återfärden var ett av de största hindren för människans rymdfärd avlägsnat – för människor kommer inte att ge sig ut i rymden förrän återfärden är säkrad. Om problemet däremot inte var löst kunde man med säkerhet räkna med att satelliten hade en anordning som på ett smärtfritt sätt kunde avliva hunden.

Sent på måndagskvällen rapporterades på DNs förstasida att ”en glad ryss” från Moskvas planetarium meddelat att de kunde höra hunden både andas och äta. Och ”ni kan vara övertygade om att vi kommer att ta ner henne.” Fast han visste inte precis när. Enligt den ryske geofysikern Alexander Gusov (som dock säger sig inte varit med i satellitforskningen på sistone) skulle inget metallskrot träffa jorden, eftersom sputniken förgasas när den kommer ned i vanlig atmosfär. Och problemet med att ta ner hunden borde vara löst – ”det är ju betydligt enklare än att skjuta upp satelliterna, och både ryssar och amerikaner har tidigare haft levande organismer i världsrymden, som kommit välbehållna tillbaka.”

Av alla expertuttalanden att döma hade rymdhunden helt enkelt ganska långtråkigt i satelliten, skriver DN. Hon känner inte av farten, och vad gäller viktlösheten är hon säkerligen specialtränad, om inte balanssinnet helt enkelt opererats bort.

Den 7 november, lagom till 40-årsfirandet av oktoberrevolutionen, beräknades den ryska filmen ”Drabanten och klotet” få premiär . Den visade bland annat en lycklig och nöjd hund som just befriats från sin fallskärm efter luftfärden. Nedan bild ur DN.

I samma tidning säger dock den ryske vetenskapsmannen Stanjukovitj att det var meningen att låta Damka dö, och den kommunistiska Bukarestradion uppgav kl 5 på måndagen att sputnikhunden redan avlidit – men det upprepades inte i senare sändningar.

Framför FNs högkvarter i New York protesterade sex hundar med plakat mot att ryssarna hade en hund i Sputnik II.

SvD skriver: Efter protesterna från djurvänner och djurskyddsföreningar världen över meddelade en mängd ryska auktoriteter enstämmigt att allt tänkbart gjorts för att ”Damka” ska ha det så drägligt som möjligt i sin lilla vetenskapligt konstruerade bur. Under resan får hon en näringsrik lösning genom ett rör direkt in i munnen eller kroppen.

Dr Paziekin och professor Petrovskij vid Moskvas planetarium berättade att en av de experter som sysslat med satellitexperimenten var hennes husse, och när tiden var inne skulle hon frigöras från Sputnik II med katapult på lämplig höjd.

Den 7 november publicerade DN nedanstående telefoto från Moskva med texten: ”Hunden Damka. I detta ögonblick uppe i den hermetiskt slutna kabinen i den konstgjorda satelliten Sputnik II.” Ryska forskare rapporterade på onsdagskvällen att hundens allmäntillstånd efter 54 varv runt jorden var tillfredsställande, och att man troligen snart skulle återföra djuret till jorden. Tidskriften Literaturnaja Gazeta kunde även berätta att den lilla hunden före rymdfärden fått den allra bästa behandling samt serverats en trerätters middag på flygfältsrestaurangen.

I fredagens ryska kommuniké om Storsputnik sades för första gången ingenting om rymdhunden. ”Död eller på väg ner?” undrade tidningen.

Och den 11 november löd DNs förstasidesrubrik: ”Rymdhunden Lajka död”. Det italienska kommunistpartiers officiella språkrör L’Unita meddelade att Moskva nu officiellt erkänt att rymdhunden var död, och publicerade telegrammet på sin första sida tillsammans med en stor bild av Lajka med sorgram omkring och rubriken: ”Lajka dog för mänsklighetens framåtskridande”. Enligt tidningen hade hon förgiftats med den sista tuggan mat för att slippa lida långvariga kval. In i det sista hade man hoppats att Lajka skulle kunna återvända till jorden.

Även SvD toppade nyheterna med ”Rymdhunden är död. Förgiftades med den sista tuggan mat.” (Fast hon fick väl näringsdropp?)

I Moskvaradions engelska utsändning vid midnatt natten till måndagen nämndes dock ingenting om att hunden skulle vara död. Man konstaterade bara kort att observationerna av den instängda hunden avslutats.

Den 12 sammanfattar SvD det förvirrade läget: ”Stridiga uppgifter om rymdhundens öde. Moskva tiger ännu. Mer eller mindre befängda rykten har surrat i rymden och materialiserats i trycksvärta världen över.” Och italienska L’Unita hade fått modifiera sin uppgift om förgiftningen och göra den ”mindre ”officiell” – fast den hade ännu inte helt dementerats. Samtidigt påstod den amerikanske radioamatören Argue att han på måndagsmorgonen (6.10 svensk tid) avlyssnat en sovjetrysk radioutsändning som meddelade att rymdhunden levde och just fullbordat sin 103e resa runt jorden.

Den 13 november kom slutligen det officiella beskedet. SvDs förstasida hade rubriken: Ryssarna kan ej ta ner Sputnik. Moskva bekräftar rymdhundens död.

Även på DNs förstasida meddelades i en mindre notis att Lajka hade dött redan innan radiosignalerna från Sputnik II upphörde. Planetariets personal sörjde nu den första rymdresenären, förklarade professor Posjevskij. Ingen dödsorsak angavs.

Torsdagen den 14 hade DN på förstasidan den sista bilden på rymdhunden Lajka strax innan hon stängdes in, med föda för en vecka.

Under titeln: ”Aldrig meningen att rädda Lajka” skriver man att Moskvaradion på onsdagen fått lyssnarfrågan ”Är det möjligt att återföra satelliten med rymdhunden och de dyrbara och invecklade instrumenten till jorden?” och svarat: ”För närvarande är inte detta experimentets ändamål. Det har dock hänt att djur som sänts upp i rymden återförts välbehållna.” Den ryske kommentatorn förklarade att i de fallen hade behållaren med passagerare och utrustning automatiskt släppts ner med specialkonstruerade fallskärmar, medan raketen brunnit upp.

Något liknande skulle kunna arrangeras för en sputnik, men då måste man bromsa nedfarten och använda termostat för att reglera temperaturen när satelliten når det kritiska läget. Det var invecklat, men genomförbart.

Först 2002 avslöjades det att Lajka redan efter några timmar dött av hettan och stressen, innan man hunnit göra alla mätningar av hur djur påverkas av tyngdlösheten och vilken effekt den kosmiska strålningen har på en levande varelse. Från marken kunde forskarna se hur pulsen skenade och sjönk och hur temperaturen i kapseln steg. Efter fem till sju timmar upphörde livstecknen. Man hade inte hunnit utveckla en tillförlitlig temperaturreglering.

Sonden rundade jorden över 2 500 gånger, innan den efter 162 dygn återinträdde i atmosfären och brann upp 14 april 1958.

Men uppskjutningen var en stor framgång för Sovjetunionen i rymdkapplöpningen mot USA och gjorde rymdhunden Lajka världsberömd. Hon förevigades bland annat på ett rumänskt frimärke.

Och 1962 sjöng Monica Zetterlund i revyn Gröna Hund på Gröna Lund om Kalinka, en efterföljare till Lajka och Dasjenka, och vilka fördelar det skulle medföra för familjen när hunden for till månen.

I januari 1958 kom USA in i rymdkapplöpningen genom att skicka upp Explorer 1. Sedan dess har över 12 000 satelliter skickats upp.

Många finns ännu kvar.