För länge sen hörde jag att min vackraste moster, som senare blev fint gift (och småningom skild) hade lämnat ifrån sig ett barn hon fött som mycket ung. Hennes syskon i Stockholm visste om det och alla hjälptes åt att hemlighålla det för föräldrarna i Norrland. Det pratades inte om det och jag måste ha hört det långt senare, kanske när hon försökte hitta barnet – efter skilsmässan?

På ett enda uppslag i Husmodern från 1949 hittar jag flera småannonser om ”obemärkta” – alltså såna som liksom min moster blivit gravida utan att vara gifta – och därför måste gömmas undan. Och nyligen såg jag första delen av TV.serien ”Astrid” (Lindgren). Den heter ”Sorgfågel” och handlar om tiden som ung och ogift blivande mor när Astrid för att inte ställa till det för sina föräldrar och barnets far försökte vara just ”obemärkt”.

Astrid var 18 år när hon 1926 blev med barn med sin chef på Vimmerby tidning, 30 år äldre, gift och far till inte mindre än sju barn. Han var kär i henne, men hon var ”inte det bittersta” kär i honom, bara smickrad – för ingen hade varit kär i henne tidigare, åtminstone inte ”med någon kraft”. Ingenting visste hon om preventivmedel heller – det var inte förrän 1938 det blev lagligt att använda, upplysa om och sälja preventivmedel.

Eftersom hon var rädd att skandalen skulle ta livet av hennes föräldrar flyttade hon till Stockholm där hon delade inackorderingsrum med några andra unga kvinnor medan hon utbildade sig till sekreterare. Hon hade tänkt föda på ett privat förlossningshem utanför Jönköping, men för att vara så obemärkt som möjligt reste hon istället till Köpenhamn och det enda sjukhuset i Skandinavien där kvinnor kunde föda i hemlighet. I Sverige skulle alla uppgifterna direkt in i kyrkböckerna, där var det sen 1917 inte längre tillåtet att vara anonym som förälder.

Fram till 1917 gällde ”Gustav IIIs barnamordsplakat”, enligt vilket båda föräldrar hade rätt att vara anonyma och lämna barnet på ett barnhem. Plakatet var ett försök att komma tillrätta med 1700-talets många barnamord, vilka i sin tur hängde ihop med att ogifta mödrar ställdes inför rätta och dessutom tvingades att inför hela församlingen erkänna sitt brott och ångra sig. För att undgå skammen och vanäran dolde många sin graviditet och dödade det nyfödda barnet.

Astrid lyckades inte vara tillräckligt obemärkt, för: ”Aldrig har så många skvallrat så länge om så lite, åtminstone inte i Vimmerby”. Barnafaderns hustru fick reda på otroheten och stämde sin man för ”horsbrott”, vilket fram till 1937 var straffbart. Han blev dömd och hustrun fick omedelbar skilsmässa samt skadestånd.

Astrid ville ha sitt barn, men inte gifta sig med barnafadern. Genom Sveriges första kvinnliga advokat Eva Anden fick hon kontakt med Marie Stevens, en änka i Köpenhamn som tog emot ogifta mödrar och deras barn i trerumslägenheten hon delade med sin tonårige son och en liten fosterpojke. Där bodde Astrid tills Lasse föddes i december 1926, då Astrid just fyllt 19 år. Sen måste hon lämna honom: ”Jag ammade inte Lasse. Det hör till mina stora förtvivlingar.”

Åter i Stockholm sparade Astrid för att så ofta som möjligt kunna åka till Köpenhamn och träffa sonen. Den billigaste biljetten kostade 1/3 månadslön, då tog hon nattåget på lördagen, var framme på söndagsmorgonen och fick 16 timmar med Lasse innan hon måste åka hem till jobbet.

1929 måste Astrid hämta hem Lasse till sitt lilla inackorderingsrum, eftersom Marie Stevens blivit svårt hjärtsjuk. Han var tre år, pratade danska och betraktade förstås familjen Stevens som sin familj. Astrid kallades »Lassemama«. När han förstod att han inte skulle få åka tillbaka till dem har Astrid berättat att han

”la sej framstupa över en stol och grät tyst. Alldeles tyst, som om han insåg att det tjänar ändå ingenting till, de gör med mig som de vill i alla fall!

Den gråten gråter ännu i mej och kommer väl att så göra i alla mina livsdagar. Kanske är det för den gråtens skull som jag så häftigt har tagit barnets parti i alla sammanhang.”

I Stockholm fick Lasse kikhosta och Astrid måste efter några månader ge upp. Pojken flyttade till morföräldrarna i Vimmerby, där han bodde till 1931 då Astrid gifte sig med sin chef Sture Lindgren – på villkor att Lasse fick bo hos dem. Lasses fosterbror kunde ju inte heller vara kvar hos den sjuka fostermodern. När hans mamma frågade om Astrid kunde adoptera honom, så att han skulle kunna vara hos modern på somrarna som ”sommarbarn” svarade hon i ett 10 sidor långt brev varför hon måste säga nej och mamman istället borde ta honom till sig, trots skandalen:

”Jag visste inte själv förrän jag tog hem Lasse hur svårt det är för ett litet barn att ryckas upp med roten och planteras om. Den trygge Lasse som bodde hos fru Stevens kommer nog aldrig tillbaka.”

Hela livet visade Astrid samma stora förståelse för hur barn känner det, och hon satte en ära i svara på alla brev hon fick från barn, trots att de var många. Ett av breven kom från min dotter, som inte ens var fem år när hon trollbunden lyssnade till en uppläsning av ”Spelar min lind sjunger min näktergal”, om den föräldralösa flickan Malin i 1800-talets fattighus, som i sin längtan efter något vackert lyckas få en ärta att växa upp till en lind: “Med tro och längtan så går det!” tänkte Malin. Men linden spelade inte. Då gav Malin sin ande åt trädet – som började spela. En del av fattighjonen kunde höra hennes röst i linden: “Det är jag, Malin!”

Ingenting för små barn, tänkte jag överseende. Men Astrid förstod barn bättre. Direkt efter uppläsningen ritade min dotter en teckning som klart visade att hon faktiskt fattat sagans mening, inklusive Malins ande i linden. Vi skickade den till Astrid, som svarade, med poststämpel Furusund, där familjen fortfarande har sommarhus.

Eftersom det här med ”obemärkta” kvinnor känns så avlägset letar jag i dagstidningsarkivet efter småannonser med ”Obemärkta” under min livstid.

I DN, som alltid haft många småannonser, hittar jag de flesta, bland dem en annons från 1950, den enda jag ser där man nämner lön för en obemärkt som erbjuds plats på en lantgård (men utlovas slippa utearbete). Samma år önskar en annan obemärkt inackordering i Stockholm ”framdeles (maj)”. 1960 erbjuds ”Barnkär flicka, ev obemärkt” lätt plats med barnpassning och ”Barnkär flicka, gärna obemärkt eller äldre” får lätt plats på gård 2,5 mil från Stockholm.

1965 var Beatles mitt i sin karriär, vi tonåringar twistade i kortkorta kjolar och hade tillgång till p-piller. Samtidigt – tre dar efter att jag tog studenten – sökte en trebarnsfamilj en ordentlig flicka, ”gärna obemärkt eller med 1 barn”. Annonsen står direkt under en från den nya tiden: Två svenskor bosatta i England erbjuder plats i trevliga familjer via sin nystartade ”The Scandinavian Au Pair Agency”. Efter 1970 verkar det inte finnas fler DN-annonser om obemärkta.

SvD har inte lika många (billiga) småannonser, men jag hittar en del, exempelvis under Personligt 1946: ”Ung flicka av god familj önskar snarast obemärkt komma till kultiverad familj, där adoption kan förekomma.” och under rubriken OBEMÄRKT ”en hushållskunnig flicka som önskar plats ”omkring den 15 nov”.

Samma år utannonseras boken ”Obemärkt” av debutanten Gertrud Zetterholm – en initierad skildring av livet på ett förlossningshem. ”Boken är billig, ty den är värd stor spridning – 6:75.” 1948 utannonseras den (barnförbjudna) filmen: ”Svar till obemärkt”.

Året därpå önskar ”Något hushållskunnig flicka god plats i vänlig familj” och obemärkt helinackordering emottages. En något mera tydlig (möjligen desperat) obemärkt önskar komma till stilla familj som någon hjälp ca 3 mån. Vore tacksam om barnet adopteras. Svar genast till ”Närmaste lasarett”, Östersunds-posten. 1951 önskar obemärkt flicka komma till snäll o god familj där barnet kan adopteras. Villig att hjälpa till med varjehanda hushållsgöromål.

1961 låter det mera glamoröst: På vacker herrgård får glad o o trivsam hushållsk dam (även obemärkt). komma som hjälp o sällskap åt ung fru med 2,5-årig son. Allt modernt, bil, TV. Svar till ”Gemensam nytta o trevnad”. Och de obemärkta verkar bli mera välutbildade: Obemärkt flicka, skånsk lantbrukaredotter, realskolexamen och lanthushållsskola, önskar plats på herrgård eller i bättre hem. 1963 önskar en annan med fint betyg från 5-årig hembiträdesplats, plats i vänlig familj eller hos ensam dam. Och hon är tydlig  i  lönefrågan: Svar till ”arbetsvillig utan lön”.

1963 utannonseras boken ”Rum för obemärkt”, som även blev film och sägs handla om hur ”En enda natt – ett enda misstag förändrade den unga kvinnans liv”. Fast SvD recenserar filmen under rubriken ”Uppseendeväckande förljuget” och skriver: ”Ett praktstycke av viktorianskt hyckleri och stenblint pryderi.”

Sen tunnar annonserna ut, även om jag 1966 hittar en ”ensam person” som flera gånger erbjuder obemärkt flicka lätt hushållsplats.

Fast det låter väl nästan som en kontaktannons?