1961 såg vi på TV hur Vasas knektar stack upp huvudena ur vattnet – för första gången på 333 år.

Det här är historien om stormaktssveriges mäktigaste krigsfartyg som sjösattes, seglade en kilometer. Och sjönk.

Den 10 augusti 1628 samlades tusentals åskådare på kajer och stränder för att bevittna det praktfulla örlogsfartyget Vasas jungfrufärd mot Polen, där kung Gustav II Adolf och den svenska armén befann sig. Ackompanjerat av fanfarer och omsvärmat av småbåtar bogserades skeppet ut ur Stockholms hamn. Utanför Beckholmen hissade matroserna fyra av Vasas tio segel, kanonportarna var öppna och det sköts salut.

Ombord fanns besättningen som fått ta med sig anhöriga eftersom det var skeppets första färd. Meningen var att fruar och barn skulle stiga av vid Vaxholm innan man fortsatte till flottbasen på ön Älvsnabben i Stockholms skärgård för att invänta befallningen om avsegling till kriget. När den ordern kom skulle 300 soldater tas ombord.

Livet ombord skulle bli hårt. De sammanlagt över 400 båtsmännen och soldaterna skulle sova direkt på däcket mellan kanonerna på övre och undre batteridäck. Disciplinen var hård: Den som klagade på maten kunde bojas och få leva på vatten och bröd i tio dagar, den som orsakade en eldsvåda skulle ”själv kastas på elden”. Att missbruka Guds namn eller tala illa om amiralen kunde leda till kölhalning – man drogs med rep under kölen från ena sidan av skeppet till den andra, en eller flera gånger, en del dog.

Dessutom dog många fler av sjukdomar än i strid på 1600-talets krigsskepp. Barberaren var skeppets ende sjukvårdare, han spjälade eller amputerade ben, sydde ihop sår och behandlade brännskador. Med örtmedicin, lavemang, kräkmedel och åderlåtning gjorde han sitt bästa för att behandla farsoter som blodsot (dysenteri), skälva (malaria) och syfilis.

Men för Vasa blev det aldrig så. Efter drygt en kilometer kom en häftig vindby som gav henne slagsida och innan besättningen hunnit dra undan kanonerna för att omfördela vikten strömmade vattnet in genom undre däckets kanonportar, som fortfarande var öppna efter saluten. Efter bara några minuter sjönk Vasa på 32 meters djup, 120 meter från stranden. Trots att det var så nära land och att många småbåtar skyndade sig att undsätta de nödställda drunknade mellan 30 och 50 människor. De flesta hade aldrig lyckats ta sig ut ur skeppet.

Kartan visar Vasas färd, från varvet (1) över slottet (2) där hon bestyckades och riggades, till haveriplatsen söder om Beckholmen (3).

MapMaster (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons

Hur kunde det gå så illa? Vasa var avsedd att bli en symbol för Sveriges militära och politiska makt – och Gustav II Adolf som krigarkung. Kungen hade redan förlorat ett krig mot Danmark, och när hans spioner berättade att det danska örlogsfartyget Stora Sophia skulle utrustas med två fulla batteridäck tvekade han inte, utan sände bud hem till Stockholm och gav sin egen byggmästare Hendrick Hybertszoon order:

Bygg Vasaskeppet som en dubbeldäckare!

Så här var det tänkt att se ut när Vasa forsade fram för fulla segel.

Vasa, av Murat Özsoy 1958 (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons

Problemet var att när den kungliga ordern kom var Vasaskeppets skrov i princip redan färdigt, och det var inte dimensionerat för ett extra batteridäck med tunga kanoner. På modellen nedan syns hur hög och smal hon blev. Utsmyckningen är där målad i de färger man kommit fram till är original, efter att ha analyserat 1200 färgprover.

Det var ett mycket färgglatt skepp som gav sig av 1628, en gigantisk ”reklampelare” för Sverige och Gustav II Adolf. Här kan man läsa mer om Vasas utsmyckning.

Modell av Vasa, Peter Isotalo (CC BY 3.0) via Wikimedia Commons

Medan skeppet fortfarande låg i hamn hade man försökt genomföra ett krängningsprov med 30 man som sprang från sida till sida på översta däcket. Provet fick dock avbrytas eftersom skeppet höll på att välta. Det var helt enkelt för instabilt. Efter olyckan hölls visserligen förhör, men varje antydan om att fartyget i grunden var felbyggt skulle kunna tolkas som en anklagelse mot Majestätet, som ju godkänt ritningarna.

Till slut enades man om att olyckan nog berodde på att Vasa inte hade haft tillräckligt med barlast, vilket hade minskat hennes stabilitet.

Dykarklocka, Henrik Sendelbach (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons

Redan 1633 lyckades man bärga hela 53 av Vasaskeppets 64 kanoner, som då fortfarande var fullt användbara. Det var tysken Hans Albrekt von Treileben som gick ner med hjälp av en primitiv dykarklocka. Under 1600-talet gjordes några bärgningsförsök, men småningom glömdes Vasa bort och sjönk allt djupare i bottenslammet.

I 333 år låg hon sedan näst intill bortglömd och gömd på bottnen i Stockholms ström.

På 1950-talet gav sig amatörforskaren Anders Franzén ut för att leta efter Vasa. Han använde sig av gamla kartor, brev och förhörsprotokoll för att hitta Vasas exakta läge. Sommaren 1956 fastnade en liten bit gammal svartek i hans specialbyggda propplod. Dykarna som gick ned i det grumliga vattnet var vana vid att ta sig fram i nästan ogenomträngligt mörker och här kunde de känna två rader kanonportar. Då visste man att det var Vasa som låg där.

Sen återstod att bärga skeppet, helst intakt – men hur? Efter ett antal mer eller mindre fantasifulla förslag (exempelvis att fylla henne med pingisbollar) beslöt man att gräva tunnlar, dra stålkablar igenom dem och lyfta med hjälp av pontoner. Under förberedelserna flyttades Vasa 18 gånger under vattnet, tills hon låg vid Kastellholmen, på 17 meters djup. Där fick hon ligga i ett och ett halvt år medan dykare lagade, rensade bort lera och tömde henne på föremål – och skelettdelar. Kanonportarna fick nya luckor istället för dem som hade fallit av.

Och den 24 april 1961, klockan 09.03, stack alltså två huvuden upp ur vattnet vid Kastellholmen. Det var s k knektar, poster som användes för att fästa rep vid på Vasas väderdäck. Detaljerna på de snidade huvudena hade eroderats till oigenkännlighet av strömmarna de utsatts för i över trehundra år, men de stod kvar. På Kastellholmen var det fullt av folk, kungen var förstås med och människor över hela världen kunde följa bärgningen. Radion direktrapporterade och svensk TV direktsände för första gången.

Bilden högst upp på sidan är ur Vasamuseets video ”Bärgningen / The Salvage” 2016, som visas nedan. Mot slutet syns en intresserad Gustav VI Adolf, iförd hjälm och oljeställ.

Efter ett enormt restaureringsarbete är Vasa idag världens bäst bevarade 1600-talsskepp och Vasamuseet ett av Skandinaviens mest välbesökta museer. I april 2021 firades 60-årsjubileum, i pandemitider till stor del digitalt. På Vasamuseets hemsida finns en mängd information, bilder och filmer kring Vasaskeppet och tiden då det byggdes, upphittade föremål, bärgning och restaurering.

Inte illa för ett skepp som aldrig var sjödugligt.

2 reaktioner på ”1961 såg vi på TV hur Vasas knektar stack upp huvudena ur vattnet – för första gången på 333 år.

  1. Kul läsning som alltid i din blogg. Nog läste vi om Vasaskeppet i skolan men det var ju inte precis igår 😂. Det är skönt att det nuförtiden krävs kompetens för beslut så inte en skeppsokunnig kung fattar beslut om skeppsbygge.

    Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.