Mina tankar fortsätter att kretsa kring – mina tankar. Eller hjärnan, då. Fast jag har  svårt att begripa att tankarna finns inne i och är helt beroende av en klump materia – hjärnan. Det känns ju mera som om de flyger fritt (ibland nog så fritt…).

Som Bodil Malmsten skriver om “alla liv som inte blev levda”:

den största resan går från tinning till tinning

Och då känns det extra  trist om materieklumpen skulle bestämma sig för att koppla ner mot slutet av livet. Man vill ju gärna leva tills man dör, om jag säger så. Och nu kommer hoppfulla nyheter – för oss gamla och för er som tänkt bli det. 🙂

Fortsätt läsa ”Man vill ju gärna leva tills man dör.  ”

Uppdatering: Snubblar över en rolig läsafråga i Forskning & Framsteg: Går bokslukare oftare vilse?: ”Finns det något samband mellan att läsa väldigt mycket böcker och att ha dåligt lokalsinne? Jag börjar tro det när jag studerar min mamma och hennes läsande vänner.”  (Jag kände genast igen mig 😉

Svars(spekulationerna) börjar: …”vår orientering i omvärlden sker genom befintliga system i hjärnan, medan läsandet måste använda hjärnstrukturer som inte ursprungligen utvecklats för läsning, och som rekryteras under läsinlärning och fortsatt läsning.”

Kan det vara en förklaring?

Jag snöade in på hjärnan och dess funktioner när jag läste om Nobelpristagarna i fysiologi eller medicin, som väldigt målande redogjorde för sin upptäckt av hjärnans inre GPS:

… hur hjärnan skapar en karta av rummet som omger oss, och gör det möjligt för oss att hitta vägen i en komplicerad omgivning…. Upptäckten… öppnar vägar för att förstå andra [högre] kognitiva processer, till exempel hur människan förmår att minnas, tänka och planera.”

Vad innebär det för mig, som inte verkar ha nåt lokalsinne?

Fortsätt läsa ”Om lokalsinne och minne, enligt nobelpristagarna”

Visst är det kusligt att tänka sig? Men sant! DET är åtminstone sant… Fast vad är då sanning? Och sannolikhet?

Jag ”visste” länge att en släkting tagit livet av sig. Tills jag pratade med en annan släkting, som var fullständigt övertygad om motsatsen. Vem som hade rätt vet jag inte (det kan ju dessutom finnas en gråzon – var det meningen eller olycka?). Och det kan ju vara så att man inte berättar om släktingars självmord för den yngre generationen.

Men det fick mig att fundera, fortsätta att fascineras av min hjärna.

Fortsätt läsa ”Vi minns fel! Allihop, hela tiden. (Nästan)”

Redan tanken att det är möjligt att låta sin hjärna fundera över sin hjärna är fascinerande. 

Tänk att hela personligheten kan förändras av en smäll eller lite hopkleggat blod. Hjärnan kan till och med dö av det, och med den alla tankar och känslor. Och då hjälper det inte att det går att hålla kroppen igång. Vi dör med vår hjärna.

Fortsätt läsa ”Min hjärna fascineras av min hjärna.”