Sprickorna i det svenska rättssystemet

Artikeln i Filter 2014/41 finns inte på nätet, så jag gör en liten (högst subjektiv) sammanfattning.

Jag har känt det i kroppen… Du ser det som din uppgift att bevisa din huvudteori. Och det är inte av ond vilja, det är mänskligt.

Så säger Ivar Fahsing, en norsk polis med lång erfarenhet av mordutredningar. Idag undervisar han andra utredare vid Polishögskolan i Oslo och arbetar på sin doktorsavhandling.

Hans forskning jämför brittiska och norska poliser, erfarna och nyutexaminerade. En tydlig skillad är att brittiska poliser inte litar på magkänslan.

Det beror troligen på “PIP – professionalising investigation programme” – en reform, som genomfördes efter en skandal i slutet av 90-talet, när Scotland Yard misslyckades lösa ett fall till stor del på grund av förutfattade meningar om svarta.

Fortsätt läsa ”Sprickorna i det svenska rättssystemet”

Det här med rättsapparat – kan det verkligen funka? Med människor i?

Jurist och debattör  är två av de (många) sysselsättningar jag INTE passar för. Jag läser gärna in mig på saker och funderar (bl a här :), men sen jag sammansmält all input till en uppfattning verkar min hjärna fimpa de hårda fakta jag byggt den på (sifferuppgifter, var och när vem skrev exakt så etc).  Det hamnar i ”slasken” tror jag det heter på polisspråk.

Och det är ju inte så lämpligt för en debattör och jurist. Trodde jag tills helt nyligen. Men nu verkar Lambertz vara likadan, utom att han inte tycker att man behöver läsa in sig ordentligt från början heller, utan bara (citat:) “någorlunda lagom”. Och han är ju i alla fall justitieråd, så han borde veta.

Detta gör mig förvirrad.

Fortsätt läsa ”Det här med rättsapparat – kan det verkligen funka? Med människor i?”

Man vill ju gärna leva tills man dör.  

Mina tankar fortsätter att kretsa kring – mina tankar. Eller hjärnan, då. Fast jag har  svårt att begripa att tankarna finns inne i och är helt beroende av en klump materia – hjärnan. Det känns ju mera som om de flyger fritt (ibland nog så fritt…).

Som Bodil Malmsten skriver om “alla liv som inte blev levda”:

den största resan går från tinning till tinning

Och då känns det extra  trist om materieklumpen skulle bestämma sig för att koppla ner mot slutet av livet. Man vill ju gärna leva tills man dör, om jag säger så. Och nu kommer hoppfulla nyheter – för oss gamla och för er som tänkt bli det. 🙂

Fortsätt läsa ”Man vill ju gärna leva tills man dör.  ”

När hjärnan blir förälskad – då får man räkna med bråk!

Fast det är inte bara då hjärnan är bråkig…

Jag funderar ju mycket kring kärlek och hur vi, dvs hjärnan, funkar. När jag läste om en kärleksroman med en del av hjärnan som berättare  kändes det alltså som “Bingo!”. Romanens huvudperson är Hippocampus, alltså den del av hjärnan som organiserar vårt minne och hjälper oss att förstå oss själva.

Fortsätt läsa ”När hjärnan blir förälskad – då får man räkna med bråk!”

Om lokalsinne och minne, enligt nobelpristagarna

Uppdatering: Snubblar över en rolig läsafråga i Forskning & Framsteg: Går bokslukare oftare vilse?: ”Finns det något samband mellan att läsa väldigt mycket böcker och att ha dåligt lokalsinne? Jag börjar tro det när jag studerar min mamma och hennes läsande vänner.”  (Jag kände genast igen mig 😉

Svars(spekulationerna) börjar: …”vår orientering i omvärlden sker genom befintliga system i hjärnan, medan läsandet måste använda hjärnstrukturer som inte ursprungligen utvecklats för läsning, och som rekryteras under läsinlärning och fortsatt läsning.”

Kan det vara en förklaring?

Jag snöade in på hjärnan och dess funktioner när jag läste om Nobelpristagarna i fysiologi eller medicin, som väldigt målande redogjorde för sin upptäckt av hjärnans inre GPS:

… hur hjärnan skapar en karta av rummet som omger oss, och gör det möjligt för oss att hitta vägen i en komplicerad omgivning…. Upptäckten… öppnar vägar för att förstå andra [högre] kognitiva processer, till exempel hur människan förmår att minnas, tänka och planera.”

Vad innebär det för mig, som inte verkar ha nåt lokalsinne?

Fortsätt läsa ”Om lokalsinne och minne, enligt nobelpristagarna”

Vi minns fel! Allihop, hela tiden. (Nästan)

Visst är det kusligt att tänka sig? Men sant! DET är åtminstone sant… Fast vad är då sanning? Och sannolikhet?

Jag ”visste” länge att en släkting tagit livet av sig. Tills jag pratade med en annan släkting, som var fullständigt övertygad om motsatsen. Vem som hade rätt vet jag inte (det kan ju dessutom finnas en gråzon – var det meningen eller olycka?). Och det kan ju vara så att man inte berättar om släktingars självmord för den yngre generationen.

Men det fick mig att fundera, fortsätta att fascineras av min hjärna.

Fortsätt läsa ”Vi minns fel! Allihop, hela tiden. (Nästan)”

Min hjärna fascineras av min hjärna.

Redan tanken att det är möjligt att låta sin hjärna fundera över sin hjärna är fascinerande. 

Tänk att hela personligheten kan förändras av en smäll eller lite hopkleggat blod. Hjärnan kan till och med dö av det, och med den alla tankar och känslor. Och då hjälper det inte att det går att hålla kroppen igång. Vi dör med vår hjärna.

Fortsätt läsa ”Min hjärna fascineras av min hjärna.”

Amatörpsykologen undrar: Bortträngda minnen – finns det?

Som ivrig amatörpsykolog har jag läst mycket om de plötsligt uppdykande minnesbilder som i terapi kan få allt att falla på plats. I debatten efter Quick-frikännandena började jag fundera på om de över huvud taget finns. Nu inser jag att det till och med pågår ett ”minneskrig” mellan experterna. Då blir jag riktigt nyfiken. Och börjar läsa på. 

Här skriver jag genomgående ”bortträngda minnen” sen någon sa: ”Den enda förträngning jag känner till är förhudsförträngning”… 😉 . Annars verkar minnena kallas omväxlande förträngda och bortträngda. Fortsätt läsa ”Amatörpsykologen undrar: Bortträngda minnen – finns det?”

Jag ljuger aldrig – och talar aldrig sanning. Det gör ingen annan heller.

För vad är sanning? Min erfarenhet är att var och en har sin sanning. Om man förtroendefullt och lyhört kan dela med sig till varandra av sina sanningar är det oerhört givande. Om än svårt.

Allt under förutsättning att ingen medvetet ljuger alltså.

Jag skulle aldrig kunna vittna i en rättegång. Oförmågan att minnas detaljer delar jag visserligen med de flesta andra vuxna, men jag är dessutom osannolikt dålig på att minnas fakta, såsom var och när något hände. Jag menar verkligen ”osannolikt”, det är helt enkelt inte trovärdigt att minnas så dåligt. I bästa fall skulle jag ”bara” bli dömd för mened, i värsta fall för själva brottet… Lögndetektor ska vi inte tala om, när jag får nervös hjärtklappning bara av att ta T-banan in till stan. Hur trovärdigt är det?

Fortsätt läsa ”Jag ljuger aldrig – och talar aldrig sanning. Det gör ingen annan heller.”

Obegripligt svårt detta med kommunikation/information

Snabbt och lätt! Så tänkte vi: Vi hämtar hem mat från närbelägen ”food court” i vår fina galleria. Ännu snabbare går det förstås om man kollar menyn, så att man kan bestämma i förväg vad man vill ha. Tänkte vi. Och menyerna finns förstås på nätet. 🙂 Tänkte vi. Man tänker så mycket dumt.

Det gick så där. Fast snabbt och lätt skulle jag inte kalla det. 

  • Börjar med att leta menyer på nätet.

Vårt fina centrum har en egen hemsida. Där hittar jag – med viss möda – namnen på restaurangerna. Inget mer.

Några få av restaurangerna säger sig dock ha länk till egen hemsida. Va bra! tänker jag.

  • Och klickar.

Fortsätt läsa ”Obegripligt svårt detta med kommunikation/information”