Artikeln i Filter 2014/41 finns inte på nätet, så jag gör en liten (högst subjektiv) sammanfattning.

Jag har känt det i kroppen… Du ser det som din uppgift att bevisa din huvudteori. Och det är inte av ond vilja, det är mänskligt.

Så säger Ivar Fahsing, en norsk polis med lång erfarenhet av mordutredningar. Idag undervisar han andra utredare vid Polishögskolan i Oslo och arbetar på sin doktorsavhandling.

Hans forskning jämför brittiska och norska poliser, erfarna och nyutexaminerade. En tydlig skillad är att brittiska poliser inte litar på magkänslan.

Det beror troligen på “PIP – professionalising investigation programme” – en reform, som genomfördes efter en skandal i slutet av 90-talet, när Scotland Yard misslyckades lösa ett fall till stor del på grund av förutfattade meningar om svarta.

Ett led i professionaliseringen är att ju grövre brott, desto högre utbildningskrav på utredarna. Dessa måste också motivera sina beslut i ett dokument, som när som helst kan granskas av ett slags revisor, en utomstående kontrollant från ”Her Majesty’s Inspectorate of Constabulary”.

Har PIP gjort brittiska poliserna bättre på att arbeta förutsättningslöst?

Det verkar så. En skillnad mellan brittiska och norska utredare är att de brittiska poliserna blev allt bättre på att generera hypoteser, medan de norska blev sämre med åren, och alltmera stereotypa. Vilket ju är naturligt om man inte har ett system för att motverka det, kommenterar utredaren.

För det finns många psykologiska knepigheter i att göra en bra brottsutredning.

För poliser ligger brottshypotesen (helt naturligt) närmare till hands än andra förklaringar (olyckor, självmord). Och fokuseringen på brott ökar om det finns en misstänkt. En erfaren utredare säger: ”Om en misstänkt redan är arresterad när du kommer till stationen är det inte så lätt att släppa honom fri. Hur svag bevisningen än är.”

Oskuldspresumtionen (rätten att betraktas som oskyldig till dess att skuldfrågan avgjorts) är en grundläggande rättighet som fastställs i Europeiska konventionen.

Men i praktiken är det en nästintill omöjlig uppgift, på grund av de psykologiska mekanismer som ger upphov till så kallat tunnelseende:

• konfirmeringsbias, en typ av selektivt tänkande : “vi tenderar att lägga märke till det som bekräftar de egna övertygelserna och att ignorera, inte leta efter, eller undervärdera relevansen hos det som säger emot dessa övertygelser”.

En av dessa mekanismer är “kognitiv dissonans”: I en strävan att undvika tankekonflikter bortser vi från information som motsäger det vi anser oss veta.

Flera fallgropar behandlas I avhandlingen ”Om sanningen ska fram” av f d polisen Ola Kronkvist.

• ”Priming”: när utredaren utsätts för obehagliga bilder får denne en mer negativ bild av den misstänkte.
• ”Need for closure”: behovet att snabbt komma till ett avslut gör analysen ytligare och förstärker tunnelseendet. Kronkvist skriver att beslutsfattare blir mer motståndskraftiga om det finns risk att de kan ställas till ansvar för sina handlingar.  Problemet med förundersökningar är att det inte alltid går att utläsa vem som har fattat ett visst beslut och varför.

Det är därför britterna kräver att utredarna ska föra dagbok, där de berättar vad de gjort och varför.

I Sverige har metodstödet istället inriktats på de fall då polisen inte hittat ngn mördare. I en svensk utredning hänvisades 2010 till det brittiska systemet med dagbok och revisorer. Istället inrättade Rikskriminalpolisen en bedömandegrupp som rycker ut om ingen misstänkt hittas inom 30 dagar.

Något krav på att spaningsledarna ska föra dagbok infördes inte. Men det är “en absolut målsättning att vi ska bli bättre på att föra dagbok.” …

De lagar som styr förundersökning och rättegång är som anvisningar till ett skådespel med tydliga roller:

• Åklagare och polis – som har alla utredningsresurser – ska vara objektiva, vilket innebär att de ska föra fram även sådant som talar för den misstänkte.
• Försvararen ska tillvarata sin klients intressen och ifrågasätta det som åklagaren för fram.
• Rättens ledamöter är passiva och lyssnar.
• Domarna läser inte förundersökningen utan ska döma utifrån vad som kommer fram under rättegången.

I JK-rapporten ”Felaktigt dömda” konstaterades 2006 att det funnits brister i både förundersökningar och rättegångar. Man föreslog att grova brott skulle kräva ”kvalitetssäkring” av utredningsmaterialet, förstärkt sammansättning av domstolen, tillgodoseende av den tilltalades yrkanden i olika avseenden och särskild advokatkompetens.”

Dåvarande JK – som alltså hette Göran Lambertz(!) – föreslog också att Sverige borde inrätta ett fristående resningsinstitut.

Förslagen sammanfattades i en skrivelse till justitieministern, där de blev liggande.

---

Uppdatering:

Eftersom jag tillhör kategorin ”ännu inte straffade” – som jag tror landsfiskalen i Delsbo sa 😉 – har jag inte haft anledning att sätta mig in i hur resningsförfaranden går till dela in människor i straffad eller ännu inte straffad.

I Filter jämför man Sverige och Norge:

UTREDNING

• Sverige: Ingen rättshjälp vid resningsärenden i Högsta Domstolen (HD), däremot om riksåklagaren (RÅ) återupptar förundersökningen. Sker ytterst sällan.
• Norge: ”Gjenopptakelseskommisjonen” är skyldig att ge vägledning åt den sökande. Om en utredning behöver göras har kommissionen egna resurser för det.

KOSTNAD

• Sverige: Om RÅ inte agerar får den dömde själv bekosta utredningen.
• Norge: Kommissionen bekostar utredningen.

OBEROENDE

• Sverige: Bedömningen görs av Högsta Domstolen, som oftast redan har avslagit en ny prövning av fallet. RÅ är remissinstans.
• Norge: Ansökan bedöms av kommissionen, som är helt fristående från åklagarväsen och domstolar.

OPARTISKHET

• Sverige: När HD beviljat en ny prövning görs den i samma domstol som tidigare har dömt.
• Norge: När kommissionen beviljat en ny prövning görs den i en annan domstol än den som tidigare dömt.

RESULTAT

• Sverige: 5 beviljade nya prövningar på 7 år.
• Norge: 197 beviljade nya prövningar på 10 år

För en som jag, utan rika och inflytelserika vänner, mediakontakt eller tillgång till gratis advokat är det nog säkrast att försöka förbli ”ännu inte straffad” 🙂 så länge det går.