Jag började läsa bloggar när jag råkade hitta sådana där människor levande beskrev och resonerade kring sina liv, relationer och kriser. Ibland försökte jag bidra på samma sätt som jag fått hjälp av mina vänner. Bland annat läste jag Kristian Gidlunds fantastiska “I kroppen min” – både mörk och ljus. Fast jag gillar trams också, sån är jag! Häpp! 🙂 I läsningen och kommenterandet finns plats för båda delarna.
Som en sorts vänskap. För den är ju också sån, åtminstone för mig – trams och allvar blandat.
För att inte tala om kärleksrelationen…
De bloggare jag – med rätt eller fel! 😉 – uppfattar som helt eller delvis fejkade är ju mindre intressanta. Funderar lite på varför man gör så. Vill man framställa sig själv som bättre än man är, skriver/provocerar man bara(?) för att kommentarerna ska öka? Skrivarexperimenterar man?
Jag vet inte. För att uttrycka mig högtravande: För mig skulle sånt skada relationen till mig själv.
Men det är ju tur att vi alla är olika! Liksom våra relationer.
När jag med sedvanlig entusiasm skildrade de härliga slingrande samtal jag hade med min nye man svarade en mångårig väninna torrt: “Vi pratar aldrig. Men vi säger att vi älskar varann många gånger varje dag.” Och jag visste att de hade det gott ihop – och att hon pratar nästan lika mycket som jag… Men det här var OK för henne.
En ännu mångårigare väninna blev jag helt beroende av under tiden mitt äktenskap tynade bort – oerhört klok, varm, empatisk – och tuff när det behövs! Jag minns hur jag i panik tänkte “Tänk om hon inte svarar när jag ringer!”. Det gjorde hon.
I efterhand, när jag var “klar” kommer jag inte ihåg vad jag behövde prata om. Men jag vet att jag aldrig frågade vem hon tyckte hade rätt eller hur hon tyckte jag skulle göra. Det hon hjälpte mig med var att genom våra samtal nå fram till klarhet om vad som var rätt för just mig. Innerst inne.
När hon senare berättade om en relation jag inte känt till kunde jag inte annat än hålla med hennes dotter: “Mamma är så klok annars, men när det gäller henne själv är det liksom ingen hemma!”
Denna smarta, välutbildade, starka och känslomässigt kloka kvinna hade under många år haft ett till-och-från-förhållande med en man, som hon blivit helblåst av. Inte på pengar, utan känslomässigt. Han hade oerhört skickligt under många år ljugit om ALLT: liv, fru, barn.
Varför? Obegripligt för en utomstående. För att han kunde? För att det var kul att manipulera? Var han mytoman?
Varför hon gick på det kan jag känna mig in i. Hon upplevde att de hade en fantastisk relation på alla plan: fysiskt, intellektuellt, känslomässigt. Rubbet! En väninna sa till henne: “Det slår ju gnistor mellan er!”
Passion, helt enkelt. Det är stark medicin. Då kastar man sig ut.
Landar man på rumpan får man ta det då.
Citerar (åter)
”Instruktion för skalbaggar”
av Margareta Ekström:
För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas.
För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer.
För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda
Så tänker jag... 🐾 
Det finns en del som frågar mig hur jag stod ut i min förra relation i tre år – jag som är så stark och klok – tja, så länge det dyker upp någon form av belöning då och då så finns det anledning att stanna kvar för vem vill missa belöningen?
GillaGilla
Visst är det märkligt. Jag vet en annan kvinna som levt i ett rent livsfarligt förhållande, visserligen innan vi kände varann. Men hon var ungefär den sista jag skulle gissa på kunde hamna i en sån situation – oerhört stark, självständig etc. (Kan undra hur hon varit innan?)
Men nåt mer samboeri vägrade hon…
GillaGilla
Jag tror att den typen av män letar efter starka kvinnor, annars finns det inget att bryta ner
GillaGilla
Det kan du ha rätt i. Vad ligger bakom, kan man spekulera i…
GillaGilla
Att döma tar en sekund. Att förstå kan ta hela livet…
Jag har nog egentligen aldrig haft en passion med en man. Med något annat (det vi talat om i mail) men inte en man. Även om jag har ett oerhört tajt och levande förhållande med min nuvarande man så tror jag inte att jag skulle kalla det för passion, den där riskfyllda eller hemliga dimensionen saknas, och det är inget jag behöver.
Men jag råkade läsa en artikel om den gamle kåkfararen Svartenbrandt, blev nyfiken och kollade upp hans långa historia på Wikipedia. Han har suttit inne 40 av sina 70 år, det har sällan gått länge efter ett frisläppande innan han gått och rånat något. Det fascinerande är att i närapå alla artiklar står något om ”hans nya flickvän/fru säger att… Han verkar alltid ha hittat kvinnor. Nu häromdagen greps han för mordförsök och vapenbrott, men en ny kvinna bedyrade enträget hans oskuld för ” hon skulle ha vetat om han haft ett vapen ”
Käcka citat finns det många, men jag tyckte detta var rätt bra: ”We believe that we are thinking beings who feel, but we are feeling beings who think.” (minns tyvärr inte vem som sagt det)
GillaGilla
När jag efter skilsmässan dejtade var det några – bl a min man;) – som sa att de ville ha en ”passion”. Jag var tveksam, för i det begreppet ligger för mig just det där spännande-nervösa-otrygga som jag inte behöver, åtm inte i längden. (Jag har tillräckligt spännande ”inre liv” som det är…)
Frågade nu min man och för honom betyder ”passion” den starka lusten (i mycket vid bemärkelse!) att vara tillsammans, alltså utan inslag av nervositet. (Men så är han också väldigt dålig på att vara nervös… )
Svartenbrandt är ju ett bra exempel på den ”farlige mannen” som attraherar kvinnor (utom mig, då;) ) Han är ju oerhört skicklig på att manipulera (inte bara kvinnor…), men även mindre skickliga ”farliga män” har ju sina fans. Vilket jag förstår kan kännas trist för justa killar. O är obegripligt för mig.
PS: Vilket härligt citat! Jag kanske snor det till en text om hur rationella vi (inte!) är 😉
GillaGilla