Jurist och debattör  är två av de (många) sysselsättningar jag INTE passar för. Jag läser gärna in mig på saker och funderar (bl a här :), men sen jag sammansmält all input till en uppfattning verkar min hjärna fimpa de hårda fakta jag byggt den på (sifferuppgifter, var och när vem skrev exakt så etc).  Det hamnar i ”slasken” tror jag det heter på polisspråk.

Och det är ju inte så lämpligt för en debattör och jurist. Trodde jag tills helt nyligen. Men nu verkar Lambertz vara likadan, utom att han inte tycker att man behöver läsa in sig ordentligt från början heller, utan bara (citat:) “någorlunda lagom”. Och han är ju i alla fall justitieråd, så han borde veta.

Detta gör mig förvirrad. ❓

Det finns mera inom samma rättsapparat som också gör det.

Assangefallet har jag funderat kring tidigare. Varför har det tillåtits bli en evighetsmaskin? Det är av någon anledning inte särskilt uppmärksammat av svenska media, men väcker negativ förundran utomlands.

Det finns även ett antal exempel på svårbegripliga nedläggningsbeslut, som verkar bygga på principen: “Vore ju jobbigt om man hittade nåt”:

Ett inbrott filmas (med bild och ljud), men polisen tittar inte på filmen innan de lägger ner ärendet eftersom: “Det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Det finns inga spår…”. När det stått om det i tidningen återupptar polisen ärendet…

En stulen bil har ett inbyggt  system som gör den möjlig att spåra om den så skulle vara nedgrävd. Men polisen ringer inte numret. Förrän ägaren hotar att kontakta pressen – och då har bilen hunnit långt…

Och jag frågar mig:

Är inte respekten hos oss icke-jurister (“allmänhet”) själva förutsättningen för att rättssamhället ska fungera? Annars riskerar man väl att börja tänka medborgargarde och lychning?

Hur kommer det sig då att ingen ansvarig ens försöker förklarar hur det kan bli så här?

I ovanstående (och andra) exempel är refrängen alltså: “När media uppmärksammar.” Och då är vi tillbaks på Quickfallet. För var hade det varit om media inte uppmärksammat? Och hur kunde vi hamna där?

För ett rättssamhälle kan väl inte vara beroende av medias (godtyckliga) uppmärksamhet för att fungera?

Det positiva med Quickfallet är att det är ett väldigt pedagogiskt exempel på hur tokigt det kan bli. Här hjälptes ju ALLA åt för att få Quick fälld, även hans försvarsadvokat. Och ett justitieråd verkar ha gått in i en tunnel utan att det går att riktigt förstå varför. Men just det är väl lite speciafall – hoppas jag verkligen.  😉

Men om man tänker mera principiellt:

Hur kunde bli så här? Vad är problemet? Och hur kan det åtgärdas?

För mig ser det ut som om åtminstone en del av problemet är den mänskliga naturen. Den krockar med hur det är tänkt att vara. Sånt händer ju ganska ofta – “Det går fortare utan skyddsglasögon” etc. Det är det man försöker åtgärda med regler och rutiner.

Jag har nu lärt mig att åklagaren har flera uppgifter än man ser i kriminalfilmerna, nämligen att i tur och ordning (min fetning):

1. i samarbete med polisen genomföra en objektiv förundersökning, (alltså väga både det som talar för och emot den misstänkte),
2. på objektiva grunder bedöma om det finns tillräckliga bevis för att väcka åtal i domstol, och i så fall
3. vara advokatens motpart i domstolen. (Utom i Quickfallet, alltså 😉

Kan det verkligen funka? Rent mänskligt/psykologiskt? 

När jag läst in mig inser jag vilka oerhörda mängder material som kan samlas under en förundersökning. Rätten kan givetvis inte gå igenom tusentals dokumentsidor och  många timmars videofilmer, utan det måste sammanfattas.

Uppdatering: Min juridiska fortbildning fortsätter ;). Det är till och med så att domstolen inte SKA kolla underlaget, utan bara grunda sin dom på det ”som sagts i rättssalen under rättegången”. Det kallas för ”omedelbarhetsprincipen”.

Då blir det ju centralt att sammanfattningarna ger en rättvisande bild av det ursprungliga materialet. Om de (som i Quickfallet) inte gör det blir hela rättegången onödig. Domen har så att säga redan fallit.

Sammanfattningarna görs idag av samma polis och åklagare som gjort förundersökningen. Även om de anstränger sig maximalt för att vara objektiva tror jag att det är omöjligt för en normal människa att inte ha nått en övertygelse under förundersökningen.  Hjärnan är ju  konstruerad så att den oavbrutet tolkar verkligheten.

Att kräva att den övertygelsen inte ska påverka sammanfattningen verkar omänskligt. Speciellt om man under åratal tvingats lyssna på oerhörda mängder makabra detaljer kring hanterandet av döda kroppar, däribland barn.

I Quickfallet var det dessutom samme åklagare och utredare i samtliga förundersökningar och tingsrätter. Det vore väl direkt onaturligt om inte de under åratals utredningsarbete blivit djupt involverade i fallet. Själv skulle jag i samma situation säkert vilja “oskadliggöra den jäveln” 👿

Varför har man inte ett fristående, objektivt mellanled som proffsigt och med hjälpmedel gör sammandragen så rättvisande och pedagogiska som möjligt för rättens ledamöter?

I Storbritannien lär man ha oberoende revisorer. Vid en jämförelse med Norge (där man inte har det) visade det sig att kvaliteten på polisutredningar var betydligt högre i Storbritannien. Där blev poliserna också effektivare med åren, medan det i Norge var tvärtom. Och vi har det alltså som Norge. 😦

Uppdatering: Artikeln i Filter om detta ligger inte på nätet, jag läste och noterade här.