För vad är sanning? Min erfarenhet är att var och en har sin sanning. Om man förtroendefullt och lyhört kan dela med sig till varandra av sina sanningar är det oerhört givande. Om än svårt.

Allt under förutsättning att ingen medvetet ljuger alltså.

Jag skulle aldrig kunna vittna i en rättegång. Oförmågan att minnas detaljer delar jag visserligen med de flesta andra vuxna, men jag är dessutom osannolikt dålig på att minnas fakta, såsom var och när något hände. Jag menar verkligen ”osannolikt”, det är helt enkelt inte trovärdigt att minnas så dåligt. I bästa fall skulle jag ”bara” bli dömd för mened, i värsta fall för själva brottet… Lögndetektor ska vi inte tala om, när jag får nervös hjärtklappning bara av att ta T-banan in till stan. Hur trovärdigt är det?

Inte heller skulle jag kunna motbevisa att mitt äktenskap är ett skend:o. (Vilket det INTE är!) Efter vad jag hört blir makarna i tveksamma fall förhörda om varandras val av deo, älsklingsblomma, etc, såna vardagligheter som man förväntas känna till. Det är sånt jag över huvud taget inte lägger på minnet, så jag behöver inte ens glömma det. Nä, trovärdig är jag inte.

Då har jag inte ens berört sanningskomplikationen tolkningar:

1. A säger något till B,
2. som hör (ibland fel…),
3. tolkar enligt egna referensramar,
4. delvis glömmer,
5. omformulerar
6. och berättar för C,
7. som hör (ibland fel) och så vidare från punkt 3…

Och så fortsätter det, för så gör vi alla.

Visst är det imponerande att samhällen överhuvud taget fungerar hyfsat?

Ett helt annat exempel. Jan Guillou har skrivit en roman om andra världskriget. Han presenterar den i SVTs morgonprogram, uttalar sig som vanligt rubrikvänligt och kategoriskt, och anklagas senare i en debattartikel för historieförfalskning.

Det man vänder sig mot är att han auktoritärt uttalar sig om hur det ”verkligen var” utan att public service reagerar, ifrågasätter eller rättar till hans påståenden.

En tidning kontaktar Guillou, som bemöter artikeln, trots att han inte läst den(!), och bl a säger:
”Det är rasande kritik mot en roman som de inte har läst. ”

Smaka på det: En debattartikel om en bok skrivs av personer som inte läst boken, artikeln bemöts av bokens författare, som inte läst artikeln. OK? 🙂

Artikelns kritik var i och för sig riktad mot TV-presentationen, inte boken, och det visste ju inte Guillou (antar jag), utan han försvarade boken… Och det hela är alltså nyhetsförmedling.

Sen blev det debatt i SVT. Så Guillou fick lysande reklam för nya boken, som vanligt. Jag funderar på att läsa den. Den handlar bl a om vad vi i Sverige verkligen visste om nazismen, sanningen alltså 😉

Kan man veta sanningen om andra världskriget? Under pågående konflikter får vi ju alltid vinklad propaganda av parterna. Eller så tror vi felaktigt att den är vinklad – särskilt om den verkar outhärdlig. Och efteråt? Då får vi vinnarens version av vad som hände.

Så – Vad är sanning? Man får försöka informera sig så gott man kan och bilda sig en uppfattning. Som man ständigt bör vara beredd att ifrågasätta.

Sorry, jag hittar inget enklare svar…