Ännu ej blockerad telefonsäljare ringer, förväntar sig en enkel match – en gammal tant tar man ju lätt… ”Det gäller din pension. Den kommer ju att minska!” (Paus för att låta det dramatiska budskapet sjunka in.) Då svarar jag: ”Det gör inget, det räcker så bra ändå.” Och detta vidhåller jag, uppriktigt. Tablå.

En dörrknackande symaskinsförsäljare råkade också ut för mig en gång. ”Nä, jag har ingen symaskin.” BINGO! tänkte han (det syntes). Och började dra alla säljargumenten.

Mitt svar: ”Jag tycker det är tråkigt att sy på symaskin, så jag vill inte ha nån.” besvarades med en uppräkning av exempel på vad jag allt skulle kunna sy, med olika stygn och allt. Svar: ”Jag syr för hand, för jag tycker det är roligare.” ”Men det tar ju så lång tid!” ”Gör inget, jag tycker ju det är roligt” 🙂 Jag såg hans frånvarande blick när han febrilt sökte motargument, men det gick som när Phoebe i Friends skulle sälja toner och bläddrade i instruktionspärmen efter motargument till kundens ”Jag behöver ingen toner, för jag tänker just ta livet av mig.”

Hon hittade inget, hon heller.

Jag är uppfödd under ganska knappa förhållanden, minns hur mamma hade svårt att få blodpuddingen att räcka i slutet av månaden och sydde våra och sina kläder, trots att hon INTE tyckte det var roligt. Generationen före levde ännu knappare. Så det vore väl logiskt om jag var sugen på att ha riktigt mycket pengar.

Men så är det inte.

Tryggheten har i och för sig alltid varit central för mig, som (förnöjsamt!) varje dag åkt till mitt arbete, som jag för det mesta trivts med. Slutade jag trivas bytte jag jobb – ett halvår och 30 ansökningar minns jag att det brukade ta. För så var det på den tiden.

Nu vill jag ha tillräckligt med pengar för att kunna leva ett bra liv (alltså något större inkomst än utgifter), och extrapengar – om något skulle hända. När jag handlar är priset en av de variabler jag väger in, en annan är om jag verkligen behöver detta. Jag har inga problem med det. Snarare känner jag tillfredsställelse när jag får tag i det jag vill ha (och behöver!) till ett bra pris. (Uppriktigt sagt är min spontana reaktion när någon skryter med dyra ägodelar och märkesprodukter: ”Din lättlurade stackare!”) Dyrbara nöjen, exklusiva utlandsresor eller lyx har jag ingen längtan efter. Inte köper jag lotter, spelar eller tippar heller. Fick jag en massa pengar skulle jag bara bli nervös av ansvaret…

Är det nåt fel med mig? Är det bara jag som är sån? Fast jag kan ju inte vara helt unik: En vän kände igen mig i en fabel…

Men i sociala media drunknar man i shoppingtips, i Lyxfällan pratas det om vad man ”förtjänar” och unnar sig. För att inte tala om mina tidigare erfarenheter från fastighetsbubblan. Där skvätte miljonerna åt alla håll när man unnade sig 🙂

Det sägs att chefer måste ha höga löner, annars försvinner de utomlands. Det sägs visserligen också att detta är en skröna, men jag kan förstå att en verkligt bra kompetens i toppen kan göra stor skillnad för ett företag (delvis för att jag sett även motsatsen…). På min anslagstavla på forskningsinstitutet hade jag ett citat, minns ej av vem: ”Om du tycker kompetens är dyr, prova inkompetens”.

Men när cheferna slutat? Speciellt om de fått sparken för att de gjort bort sig? Varför ska de ha så mycket pengar då?

En snabb sökning gav följande exempel:

• Sparkad VD får 20 miljoner (som kanske dras in om det blir polisanmälan)… (2014)
• Avsatt VD får ett halvårs uppsägningstid och 24 månadslöner i avgångsvederlag (2014)
• Entledigad GD får en post inom Näringsdepartementet. Hon får därmed inte något avgångsvederlag. (2012)
• VD får avgångsvederlag på två årslöner och sedan en pensionsförsäkring (2004)

Det senaste exemplet är ju speciellt tydligt med tanke på att det är Rädda barnens pengar det gäller:

• GD Fick lön både från sin tidigare arbetsgivare, Internationella Rädda Barnen, och den nya, Sida. En amatör som jag trodde ju att båda organisationernas satsade på något helt annat…

Ett undantag hittade jag också: Ministern som avgick efter bara tio dagar hade rätt till att behålla lönen på 97 000 kronor i månaden i ett år… men avstod efter betänketid.

Min fundering: Även om det inte är direkt olagligt, även om det till och med är kutym, enligt avtal eller överenskommelse etc etc. Kan man inte bara säga:

Det räcker nu. Jag behöver faktiskt inte mer pengar, eller högre lön.

Är alla människor såna (utom jag då, verkar det som) eller handlar det om ”mycket vill ha mer”? Måste framgången mätas just i pengar? Är det en viss typ av människor som från början satsar på att göra (ekonomisk) karriär? Eller blir de fartblinda under resans gång? Skulle jag själv bli likadan under samma omständigheter?

Min morbror sa en gång till min mamma att hans familj ju hade andra behov än vår, för de hade ju kostnader för villa, båt och bil..(Vi hade tydligen bara ”behov” av en gammal moppe, lycko oss … ;).

Och de hade ju bevisligen samma bakgrund och uppväxt…