Apropå manshat skrev någon”Ilskan och hatet gör mig stark!” Någon annanstans har jag sett påståendet att man aldrig är så svag som när man är arg. Jag håller inte med om någotdera. Och jag borde veta, för jag har ett jävla humör. 🙂 

Man måste helt enkelt lära sig att hantera sin ilska. Tveklöst blir jag starkare när jag går från ledsen till arg. Men det är först sen jag släppt ut ångan som jag kan gå vidare och koncentrera mig på att ta itu med det som väckt min ilska.

Annars är risken att man fastnar i ilskan och då kommer man ingenstans. Ingen tar någon på allvar som JÄMT är rasande, dessutom är risken stor att man vräker ur sig saker man får ångra. Och så är det ju så jobbigt för kroppen… 😉

Att lägga locket på är INTE bra. Jag har sett varnande exempel. Ilskan tar sig andra vägar – poppar upp oprovocerat eller går inåt och blir till depression eller självdestruktivitet. En arbetskamrat berättade om sin idylliska barndom hos morföräldrarna. När hon blev arg sa de: Men den här flickan känner vi inte igen, vem är det? Och hon såg den andra flickan sitta och tjura under bordet, med svart stripigt hår. Själv var hon ljuslockig, med rosett… Hennes son som hade häftigt humör (efter sin pappa italienaren, sa hon…) fick också lära sig behärskning. Och utvecklade migrän och andningsproblem vid sju års ålder…

Nä, ut med det! tycker jag – men på ett sätt som inte skadar andra. När min dotter som liten tyckte vi föräldrar varit jättedumma (inte sällan med rätta) skällde hon ut oss efter noter. En gång höll hon på väldigt länge. Då sa jag ”Nu vet vi hur dumma vi varit, du kanske kan skälla färdigt någon annanstans?” Jag hörde henne en stund till ute i köket. Sen var det klart.

För om man oavbrutet puffar ut obearbetad ilska åt alla håll (i form av utskällningar, okvädingsord) blir det väl som om man skriker när det är dags för att krysta vid en förlossning. Då ska man istället använda all kraft och luft till att TRYCKA PÅ om det ska bli nåt. Är min erfarenhet. 🙂

Framförallt attraherar man svårligen ofrälsta till sin sak på det sättet.

Det jag just nu funderar över är en välkänd bloggares resonemang kring en feminist som skrivit vad även bloggaren betecknar som ”dumsaker” (milt uttryckt, kan jag tillägga). Men, resonerar bloggaren, även om man tycker att en kvinna/feminist har skrivit verkligt korkade saker bör andra kvinnor inte delta i kritiken mot henne, eftersom hon redan är ”väldigt ansatt av kritik”. (Nämligen p g a sina egna korkade och aggressiva uttalanden.) För då ”bidrar man till kvinnors utsatthet”???

Och alla kommentatorerna instämmer. (Fast de är ovanligt få denna gång.)

Sammanfattningsvis: Fattar noll.

Den del av kritiken som består av okvädingsord och utspottat hat (alltså i samma stil som de ursprungliga s k ”dumsakerna”…) ska givetvis fördömas, det förtjänar inte ens att kallas kritik. Men om en kvinna ska förskonas från (saklig) kritik bara för att hon är kvinna… vad är det om inte förminskande av kvinnan? ”Hon är ju kvinna, så hon får säga dumheter.” Eller?

Rätten att få uttrycka sina åsikter (även de idiotiska!) måste väl förutsätta att man står för dem? Var hamnar vi annars? Själv ställer jag HÖGRE krav på den jag respekterar och som brukar säga tänkvärda saker än den som ofta har otur när den tänker.

Jag känner djup olust när alla applåderar ledaren och hetsar mot ”de andra”. Får associationer åt alla möjliga obehagliga håll, mellankrigstidens Tyskland med dess rödbruna motsättningar och framväxande nazism, men även mina egna erfarenheter från fastighetsbubblan, när alla sprang åt samma håll. Jättefort. Det blir aldrig bra.

Jag återkommer till Russellcitatet:

Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra och de kloka så fulla av tvivel.

Alla förenklingar, tummenupponer, med eller mot, det blir en polarisering – och extremism. Som John Cleese förklarar här:

där jag för första (och troligen enda) gången i mitt liv identifierar mig med en gubbe med väst (och då menar jag inte i första hand Cleese, utan han med pipan 😉