Redan tanken att det är möjligt att låta sin hjärna fundera över sin hjärna är fascinerande. 

Tänk att hela personligheten kan förändras av en smäll eller lite hopkleggat blod. Hjärnan kan till och med dö av det, och med den alla tankar och känslor. Och då hjälper det inte att det går att hålla kroppen igång. Vi dör med vår hjärna.

Utan hjärnan kan vi inte hantera varken andning, hjärtrytm, blodtryck, värmehållning, sömn, smärta, rädsla, hunger eller törst, även om kroppen egentligen funkar.

Man behöver bara se en nybliven liten människas ständiga träning för att inse hur svårt det egentligen är att hitta och styra armar och ben, vända sig, hålla balansen etc.

Vi måste t o m lära oss att TITTA. Tro mig, jag vet. Mitt ena öga var från början kraftigt översynt (”långsynt”). Den smarta hjärnan kopplade då bort det, eftersom jag ju klarade mig bra med det andra (kände ju inte till nåt annat). När detsamma hände min son såg man det tidigt på BVC och gav honom lapp för ögat (så att man tvingas använda även det dåliga ögat).

Men på oss fyrtiotalister upptäcktes felet först hos skolläkaren, och då tyckte man precis som hjärnan, att jag klarade mig bra med ett öga. Dessutom var det för sent.

Småningom blev mitt andra öga alltmera närsynt, så jag fick ha glasögon på långt håll. Jag har skrivit förut om hur det gick sen.

Trots expertisens besked att det var för sent att göra något åt saken efter att man börjat skolan (nu säger man efter 10 års ålder) så lyckades jag alltså på egen hand i tonåren träna upp det svaga ögat. Det blev aldrig lika bra som det andra, det tröttnar fort, och det var för sent för att jag skulle kunna lära mig att samordna ögonen till 3D-seende. Men jag skulle inte bli totalt blind om något hände det starka ögat.

Det här gjorde jag för att jag inte visste att det enligt expertisen var – och är – omöjligt. Ett väldigt bra exempel på att hjärnan kan bättre än somliga tror… Det finns flera. På senare år har man upptäckt att skadade hjärnfunktioner i viss utsträckning kan tas över av andra delar i hjärnan.

Åter till (det normala) seendet: För att komplicera det hela är det en uppochnervänd bild ögats linser ger oss. Men vi behöver inte bekymra oss. Hjärnan vänder den automatiskt rätt.

Om man med specialglasögon ”rättvänder” den ursprungliga bilden kommer den att uppfattas vara uppochner så länge hjärnan fortsätter att vända den. If you follow me. Efter några dagar har hjärnan fattat. Och anpassar sig, som den alltid gör.

Uppdatering: Ni har väl inte missat Internetdiskussionen om klänningens färg. Den sägs ha knäckt äktenskap och splittrat familjer: Why Are People Seeing Different Colors In That Damn Dress?

Förmågan att använda språket är också central – åtminstone för mig. Riktigt hur central insåg jag efter att ha fått pröva lite ”korttids”afasi (försämrad förmåga att använda språket). En skrämmande upplevelse.

Första gången det hände satt jag på jobbet och skrev med penna (så länge sen var det). Plötsligt försvann pennspetsen. Konstigt, tänkte jag. Så ringde telefonen. Som tur var en kompis, för nu blev det riktigt konstigt.

Minns inte vad vi pratade om, men jag skulle säga ”djupare analys”. Det var blankt. Inte så att jag letade efter ”Va heter det nu igen?” utan blankt – det fanns inget sånt ord i min hjärna. Däremot förstod jag begreppet – och såg en bild på en yta med en grop i genomskärning (som alltså visade hur analysen trängde ner under ytan, insåg jag senare). Ungefär som på bilden.

Hjärnan ersatte det försvunna ordet med en bild.

Det här hände några gånger till, höll i sig en knapp timme: Först såg jag en blind fläck mitt i synfältet, sen tappade jag ord och kunde inte läsa. Jag kände igen bokstäverna, men kunde inte ens läsa ihop dem, än mindre förstå innebörden. Ibland efterträddes den blinda fläcken av en domnad tumme istället för ordtappet. Beroende på vilken sida som drabbats.

Så småningom fick jag lugnande besked: Det var en form av migrän, fast (nästan) utan själva huvudvärken. Men nu läser jag att tillfällig afasi kan bero på migrän, kramper eller en transitorisk ischemisk attack (TIA). Och: ”Människor som har haft en TIA löper en ökad risk att få en stroke inom en snar framtid.” OOPS!

Men eftersom det var några decennier sen sist, borde väl den akuta faran vara över.

Och så måste hjärnhalvorna samverka. Som jag märkte när jag kunde se en bild men inte hitta ett ord finns alltså språk- och bildcentrum i olika hjärnhalvor. Den ena fungerade fast den andra var migrändomnad.

Om halvorna (pga skada eller sjukdom) inte får kontakt med varann lever de sitt eget liv.
En forskare lät försökspersoner använda speciella glasögon, så att alla synintryck gick bara till ena hjärnhalvan. 60% av försökspersonerna reagerade känslomässigt olika, beroende på vilket öga de tittade med. (Snacka om personlighetsklyvning! Och vad innebär det för oss ”enögda”?)

Jag hittade en rolig test på om man mest använder höger eller vänster hjärnhalva.  Fast min dam snurrar envist åt höger, vilket skulle innebära att jag inte är intresserad av att skriva. Lite trist just här och nu…

Nåväl, som vanligt är vi väl mer komplicerade än så.

Jag hittade så mycket kul att läsa att jag bara hann med lite basalt hjärnjobb. Det som egentligen fascinerar mig får jag återkomma till: tankar, minnen, relationer, etc etc…