När jag vid köksbordet retar upp mig på något jag varit med om brukar min man le milt mot mig och säga: “Du har inte funderat över vad som är den minsta gemensamma nämnaren?” Då blir jag arg – i det läget vill jag ju få MEDHÅLL!  Men sen brukar jag faktiskt  tänka efter, ifrågasätta mitt eget agerande och tänkande.

Så gör aldrig Lambertz. Och han talar gärna om varför: Jag har rätt! Helt enkelt.

Hur tänker han då? En arbetskamrat beskrev en gång professorssyndromet : “En professor tror sig lätt vara bäst i sitt ämne – och ibland inom de flesta andra  områden också. Speciellt om omgivningen består av ja-sägare”. I själva verket behöver ju inte ens det första stämma. 😉

Jag började grunnar på “Gåtan Lambertz” redan 2013 och skrev hur han verkade ha försvunnit in i en tunnel:

Första gången Lambertz läste Råstams bok berättade han själv att han tyckte att den ”pulvriserade” bevisen, och funderade på att ge upp.

MEN SEN!  ❗  ”förstod han att det inte var så.”  Uschäckta att jag nu citerar mig själv, men det är lite kul att jag redan 2013 hade samma intryck som idag.

Han går in i en tunnel och försvinner utom synhåll. Därinne går han rakt fram med ett gåtfullt leende, eftersom han är den ende som FÖRSTÅR.

 I den fatala intervjun i Studio Ett berättade Lambertz om det han tyckte var ”den enda bevisning man kan kalla för teknisk bevisning”: Att Quick FÖRST pekat ut en sten där han hanterat benknotor, och att sökhunden DÄREFTER utan instruktion markerat just samma ställe.

Ingenting hittades nånsin vid något av alla de ställen hunden markerat, men Lambertz tycker ändå att detta är ”ett mycket mycket starkt bevis”. Bara han verkar förstå varför. I en tidigare intervju i Studio Ett försökte han förklara varför just det faktum att man INTE hittat något på de ställen hunden markerat är bevis(!) Men varken jag eller reportern begrep nåt, dumma som vi är.

I den aktuella intervjun säger Lambertz flera gånger att OM däremot Quick fått veta var hunden markerat INNAN han pekade ut stället vore det ”odugligt som bevis”. Fem gånger(!) upprepar han till och med att det då skulle röra sig om en ”bluff”.

Och precis så var det: Det fanns inget dokument, det var Penttinen som mindes fel. Vilket väl är anledningen till att man ska kolla dokument istället för att få innehållet berättat för sig, tycker den juridiskt fåkunniga. Som inte sitter i Högsta Domstolen. 😉

I slutet av och omedelbart efter intervjun verkade han bli tveksam, medgav till och med att han haft fel och rättade på sin hemsida.

MEN SEN! ❗ Redan nästa dag är han tillbaks i tunneln igen, tar tillbaks allt han sa i intervjun, för nu har han förstått: Beviset är ”inte odugligt alls”.

I Bergwallkommissionens rapport finns svidande kritik mot främst åklagare och polis, men även mot tingsrätternas bristande bevisvärdering. Ovanligt uttalad och tydlig för att vara en kommissionsrapport. Den finns att ladda ner och är intressant och lättläst – om än lång… (“Då skulle ni ha sett underlaget!” sa man vid presskonferensen.). 😉

MEN  ❗  Det Lambertz ser (denna gång utan tvekan) är att “kommissionen inte över huvud taget kritiserar de ansvariga för falsarier, fusk eller andra manipulationer…. i varje fall såvitt jag hittills har kunnat finna.” Och han återgår till att fördjupa sig i – likhundar(!)

Jag vet inte om han menar att just de ORDEN han själv nämner inte finns med i rapporten. Men jag noterar att han faktiskt inte uttalat verkar påstå att han läst rapporten. Det utgår man ju i och för sig ifrån att någon som uttalar sig har gjort. Särskilt om det är en hög jurist.

Men så gör inte Lambertz. Och det kan faktiskt förklara en del.

Då kan han ju – fullt sanningsenligt! – säga att att han inte hittat någon kritik “såvitt jag hittills har kunnat finna”. Han har inte läst, och alltså inte kunnat finna nåt. Så länge han låter bli att läsa slipper han finna. Smart va?

Har Lambertz alltid jobbat så – att andra läst åt honom och serverat honom “VD-sammanfattning”? Den enda skillnaden nu kanske är att assistenterna heter Kwast och Penttinen och att de råkar vara parter i målet?

Var det likadant i JK-ärendet när han utan att ha läst förundersökningen berömde utredningen?  Då kan han förstås inte begripa ifrågasättandet. “Så har jag alltid gjort. Och det har ju gått bra.”

Det tankesättet stämmer också med vad Lambertz säger i SvD-intervjun som svar på frågan om han ångrar att han inte letade upp dokumentation som gav stöd till det han presenterar som viktiga bevis:

Nej, det gör jag inte. Ska man skriva en bok så måste man gå igenom källorna någorlunda lagom och man måste lita på en del uppgifter. Det går inte att hinna annars att gå igenom allt.

(Intressant att föreställa sig Lambertz ‘ reaktion om Råstam resonerat så kring sin bok… 😉

Det här skulle också förklara den märkliga arrogans som dyker upp när han blir ifrågasatt. Reportrar och studenter får inga svar utom varianter på “Det är så. För det vet jag!”. Och när de envisas kallas de för “dumma”(!) Av denne lågmälde man, som säger att “Coolast vinner” och ibland verkar gå in för att provocera motståndaren för att själv verkligen förbli coolaste katten i stan.

I Aftonbladet intervjuas han om sin bok. Reportern säger (om det “viktiga” hundsöket): ”Du presenterar det som ett bevis, men de som ansvarar för hundverksamheten på rikskrim säger att det inte har något bevisvärde.” (Eftersom inget hittats.) Lambertz svarar, helt enligt logiken ”så är det, för det vet jag”: ”Ja, men det har ju bevisvärde.”

Nästa fråga: ”Finns det något som bevisar att Johan Asplund befunnit sig på den här platsen, som bevisar att Johan Asplund är död?” Lambertz:

Du talar som en dum person. Jag märker att du inte riktigt vill se verkligheten. Men du, nu rundar vi av.

Vid föreläsningen för journaliststuderande på universitet har han en märkligt mästrande ton mot moderatorn. Citat: ”Lär dig nu av det här. Så får man inte ställa frågor!”. Men framför allt är han flinande arrogant i slutdiskussionen när en åhörare ifrågasätter hans resonemang kring hundsök – alltså just det han två veckor senare tvingas erkänna att han haft fel om. Försöker få publiken med sig i att skratta åt frågeställaren istället för att svara,  sen (citat): “Diskussionen slutar nu för att du är totalt lost!” och, till alla:

Jag tror inte att många av er är så här dumma.

Och det är inget han säger “i hastigt mod”, i efterhand beskriver han detta i P1-intervjun ovan som “rekord i dumhet”.

Det här verkar ju vara ett obegripligt sätt för en välutbildad, intelligent hög jurist att bete sig i en diskussion. Men det kanske går att förstå om man föreställer sig hans liv hittills: Den begåvade studenten gjorde lysande karriär och blev en karismatisk, högt uppskattad chef, respekterad för sina rakryggade ställningstaganden. Stor risk för att omges av ja-sägare med andra ord. Själv skulle jag inte ifrågasätta en sån person i första taget. På den tiden Hannes Råstam funderade på att kolla Quickfallet berättar Dan Josefsson att han sa att det inte behövdes, för det hade granskats av Lambertz (då Justitiekansler).

För en sådan auktoritet är det förstås löjligt att bli ifrågasatt. Han tittar överseende flinande ner på den frågande: ”Lilla vän, jag tror inte du är (fullt) så här dum.”

Som Maksim Gorkij sa:

När allt går lätt blir man fort dum.

Och Lambertz’ fladdrande ljus försvinner allt längre in i tunneln, omgiven av hemmasnickrade sannolikhetsbedömningar om likhundar… Snart ser vi det inte längre. Det verkar lite läskigt.

Läskigare är dock tanken på att detta är en aktiv domare i Sveriges Högsta Domstol. Med detta omdöme och denna bevisvärdering dömer han människor. Och det kommer han att fortsätta med till pensioneringen.

Vad betyder det? Att det är så här det går till i HD? Finns flera såna domare?  I så fall:

PS: Advokaten i resningsmålen Thomas Olsson höll förresten en både underhållande och informativ föreläsning för journaliststudenterna.