Bland allt som vill ut finns plötsligt en lovsång till Piteå. Så kan det gå! 🙂

Så, PROUDLY PRESENTING: Pitevisan

eller KWAD’N (som jag just ser att den egentligen ska heta), med extranummer ”Hem till Altersbruk”.
Starring: Euskefeurat (vilket lär ska betyda “Inte känna sig i form” på tam rikssvenska.)

I min konstiga självbild ingår ju bland annat att jag vill leva enkelt – fast ändå inte…  Dessutom tror jag exempelvis att jag är ungefär jämngammal med min dotter. När hon frågar hur jag får det att gå ihop kan jag bara uppriktigt svara: “Det undrar jag också.” ❓

Jag tror också att jag är från Pite – innerst inne. Så jag är nog ”nalta eljest”.

För jag föddes faktiskt på Södra BB och har bott i Stockholm sen dess. Men mamma var oppifrån, även om hon flyttade söderöver redan som tonåring. Och det var hon som lärde mig prata.

Fortfarande använder jag ett och annat ord som egentligen inte är “riktig” svenska, och när jag pluggade språk fick jag som möjlig förklaring när jag brottades med en del knepiga ljud: “Det här brukar vara svårare ju längre norrifrån man kommer.” Och eftersom mamma lärt mig prata…  Ja, jag kunde åtminstone använda det som ursäkt. 😉

Men jag minns inte att mamma nånsin pratade pitemål, inte ens när vi var norrut på semester. (Hon sa att hon tyckte att  det skulle kännas tillgjort, när hon nu aldrig gorde det annars.) Och när jag själv som barn en gång vågade svara i telefon hemma hos mormor och morfar  begrep jag absolut ingenting av vad som sas. Inte vid andra försöket heller. För att tydliggöra problemet frågade jag på min spetsigaste stockholmska: “Förlåt?” Svar: “ERNST!” Då begrep jag att jag skulle hämta morfar.

Till ganska nyligen trodde jag ändå att jag kunde några ord jag mindes från mormor, men när jag försökte briljera med det inför min kusins man (infödd pitebo) tittade han på mig uppifrån och ner (han är ganska mycket större än jag) och sa ungefär: “Du pratar pite-fint. Gör inte det.”

Så då gjorde jag inte det.

“Andra generationens bonschka” beskrivs pitefint som i ett radioinslag om dialekter. Enligt Wikipedia är Pitemål (”Peitmal” eller ”bonschka” på dialekten) ”en norrbottnisk dialekt, som är en form av bondska, och som härstammar från fornnordiska.”

Vi var alltså hos mormor och morfar på somrarna när jag var liten. Pappa jobbade på järnvägen, så vi åkte familjekupé, med inbyggd potta och allt. Det måste vara från den tiden jag t o m gillar lukten från sågverket, där morfar fått fingrarna kapade, alla utom tumme och lillfinger. Fast när jag som barn hörde att han blivit av med dem “i sågen” trodde jag förstås att han sågat av dem själv (hade ju sett honom hugga ved). Jag undrade nog varför, men frågade aldrig, visste ju redan då att vuxna gör konstiga saker ibland.

Under många år hade jag sen inte så ofta kontakt norröver, levde familjeliv med villa och sommarstuga.

I sluttampen på ett långt äktenskap visste jag inte vad jag skulle göra på semestern. Singel för första gången i mitt vuxna liv och ganska oföretagsam – särskilt just då. 😦 Då ringde telefonen. Jag visste inte om jag skulle svara, för det var faktiskt vår silverbröllopsdag(!) och det kunde vara nån ovetande som ville gratulera.

Men det var en kusin från Pite som frågade om jag ville på kusinträff till sommaren. Vilken tajming! Det blev hjälp till en nystart, för dit skulle jag ju ha åkt ensam hursomhelst,  nu slapp jag känna mig bortvald och misslyckad.

Jag kommer aldrig att glömma när kusinen stod på trappen och sjöng just Pitevisan – ja, Kwad’n då, men de översatte väl för oss sörlänningar. Det blev härliga dagar, där vi besökte gamla miljöer och skrattade fruktansvärt mycket, jag har bildbevis: sex kusiner på dass. Vi funderade t o m på om jag skulle lägga an på grannen och flytta dit, men strax efter kom en bohuslänning emellan. 😉

Uppslutningen bland kusinerna blev väl inte som vi hoppats, det var jag och de som bodde i närheten. Men det löste vi genom att raskt utnämna kusinens make till hederskusin, med uppgift att representera alla de frånvarande. Han tar ganska mycket plats, så det passade bra. 🙂

Så när telefonen ringde och nån frågade hur det gick med kusinträffen hörde jag kusinen svara:

Hä  gå jättebra. 19 kusiner stå i duschen!

Sen hade vi kontakt under ett antal år, även om jag allt oftare var i Bohuslän. Ända tills vi båda fick oroväckande provresultat. Mitt visade sig vara godartat, men inte hennes. Det gör mig sorgsen att jag på något pinsamt sätt var oförmögen att riktigt ta in hur illa det var ställt. Men jag vet att hon fick fint stöd där hon var. Det märktes inte minst på begravningen.

Som var oförglömlig.

Så myttje folk. Och vilken värme, vilka tal, fyllda av gråt – och skratt… Jag, storstadsbon, funderade på hur min begravning kommer att se ut. OK, jag har sagt att när jag dött bryr jag mig inte längre, tycker det är bra om man kan återanvända ev dugliga reservdelar. Och menar det, jag kommer inte att vara där.

Men ändå.

Jag har i alla fall kvar skålen kusinen gav mig till “Päroflose” (potatisskal). 🙂

Och fortsätter att tycka att det är rejält folk däruppe. Raka rör och klara besked.

På krogen:

Ska vi va. Eller tyck du jag är äcklig?
(Ibland med fortsättningen:)
Ja tyck du är äcklig men ja följ me ändå!

Denna hittade jag på nätet, har INTE hört i verkligheten:

Han sku itt trouw att han får setje se opa nesan min, och stjiten inni monna.

(Översättning: ”Han ska inte tro att han får sätta sig på min näsa och skita i munnen.”)

Vad finns att tillägga?