Vi missar aldrig programserien med  Morgan Alling och mobbningsforskaren Björn Johansson, som på ett suveränt och mycket konkret sätt tar upp svåra frågor så att de verkligen förefaller “gå in” hos ungdomarna. Och hos åskådarna.

Som vanligt gäller dessutom exakt samma sak för vuxna. Så om skolbarn lär sig att verkligen känna igen och reagera mot mobbning i alla dess former – inte teoretiskt utan rent instinktivt – är det ju något de bär med sig in i vuxenlivet. Med all dess aggressivitet, vuxenmobbning, (nät)hatande.

Visst är det en svindlande tanke?

När man tar upp skojbråk känner vi omedelbart igen oss. För vi skojbråkar ju också, trots att vi är pensionärer. Vi har kommit överens om att vi tycker det är så roligt att vi fortsätter. Och slår larm när det går fel. För det händer.

Så vi gör precis som Morgan. Men det är svårt.

Från första avsnittet minns jag särskilt tillitsövningen, där en ska låta sig falla baklänges och tas emot av de andra. Först tappade de Morgan, alla skrattade. Sen tappade de en av killarna, alla skrattade. Efteråt tänkte Morgan till och tog upp det. Och i enrum tyckte killen de tappat att det hade varit rätt jobbigt. Men när det hände såg han ut att skratta mest av alla – jag noterade särskilt det.

Just så svårt kan det vara. Ibland vet man kanske inte ens själv att det faktiskt var en icke-OK handling man utsatts för. Och nu tänker jag inte bara på barn, utan exempelvis misshandlade hustrur, som långsamt vant sig vid ett destruktivt förhållande.

På DN Åsikt skriver en dramapedagog att man borde ha flera experter i programmet, för väl fungerande tillitsövningar exempelvis behövs dramapedagog med tre års utbildning och en fil kand i ämnet.

Tänk vad lustigt – här tycker jag precis tvärtom. (Maken håller med – jag har kollat, för det gör han inte alltid.) Vi vet ju alla vad man ska tycka om mobbning. Jag har lyssnat på och läst många expertråd, men inget som griper tag i mig på samma sätt. Och då är jag ändå vuxen. Här får jag känslan att man verkligen når även ungdomarna, känslomässigt: “Det kunde vara jag.”

Man vrider och vänder på olika beteenden. Med ett medmänskligt angreppssätt försöker man så gott man kan. Ibland blir det fel, då reder man upp det och funderar kring vad som hände och varför. Dramapedagogen på DN Åsikt skriver också att Morgan svarat att andra övningar gick bättre, men de valde att visa denna.

Just för att visa hur svårt det kan vara, antar jag.

Jag tycker att det är ett suveränt grepp att just en komiker tar upp detta. En som själv säger att han “spelat pajas” i hela sitt liv för att blir accepterad. Man märker på honom att han själv upplevt  hur lätt det är att falla in i den rollen. Och kanske gå för långt, för att få ännu mer skratt.

Det gör att han kan visa fram SINA misstag, inte ungdomarnas. För man poängterar att man inte är ute efter att peka ut syndabockar. Vilket jag tror är helt rätt. Om man väl blivit låst i en identitet – som mobbare, mobbad, bråkstake, pajas – är det oerhört svårt att “hoppa över sin skugga” och ta sig ur den.

Mitt enda (pyttelilla) frågetecken att jag (kanske felaktigt) får intrycket att man verkar problematisera att alla elever inte pratar känsliga ämnen i stor grupp och att det är så tydligt vilka som är ledare och följare i klassen. Som om det var fel och behöver rättas till.

Men det är ju såna vi människor är. Såvitt jag vet överlevde vi som art utan vare sig klor eller huggtänder just för att vi fungerade så bra i sammansvetsade grupper. Och i flockdjurets agerande ingår ju inte bara solidaritet utan även utstötning av avvikare.

Det gäller bara att kunna hantera det. Vi har ju lyckats lära oss att (i allmänhet) inte slå ihjäl alla vi blir förbannade på. Även om näven fortfarande instinktivt knyts och musklerna spänns.

Ja, det ska bli väldigt intressant att följa fortsättningen.

Om jag hade barn i skolåldern skulle jag titta på det här programmet tillsammans med dem, oavsett om jag trodde att de var mobbare/mobbade eller inte.

Vilket underlag för vidare samtal och funderingar! Och vilken öppning för en trygg vuxenkontakt om det skulle dyka upp problem.

Och i förlängningen skapa en bättre värld. Bara det… 🙂