På vår promenad passerade vi ett av Berts flyktingboenden – ett gammalt sjukhus, ganska slitet efter att ha använts för olika ändamål under årens lopp. Sen läste vi om taskig mat och dålig boendemiljö, kanske nödtält – lagom till den svenska vintern.

Och jag minns ett radioprogram om asylsökande för ett antal år sen. De hade placerats i en by, med busskort men utan information om var bussen gick, vilket håll de skulle åka för att komma till affären etc. Till slut ringde några företagsamma ynglingar på hos grannen – och fick småningom hjälp av flera i byn att komma tillrätta.

Jag minns också våra ungerska vänner, som kom hit från koncentrationslägren  med de vita bussarna. Åtminstone männen fick omgående någon form av (beredskaps)arbete. Det fanns ju många enklare jobb på den tiden, men vi börjar ändå fundera.

Skulle man inte kunna göra på ett annat sätt än det vanliga – som i ett undantagstillstånd?

När vi nu har ett läge, som gör att de politiska partierna verkar börja fundera på blocköverskridande samarbete. (Tack för det!)

Människor (många!) flyr från krig och död, en del kommer till vårt land. När de kommer hit har de ibland varit länge på flykt och här får de vänta allt längre på uppehållstillstånd. Men de vill ju fortsätta sina liv så snart som möjligt: bo, äta, arbeta. Precis som jag skulle vilja.

Hur löser man det? Det borde finnas bättre lösningar än tält, nu på senhösten. Vi började spåna kring alla sommarstugor som nu står tomma, många av dem vinterbonade. En del finns i stugbyar, med samlingslokaler och kiosk. Någon närboende kunde väl hjälpa till med det praktiska och ha koll så att inte kemtoan exploderar etc. Men det kanske redan görs.

Precis när jag skrivit detta läser jag om en nystartad webbtjänst, där den som har extrarum enkelt kan matchas mot en nyanländ som söker boende. Det låter väl smart? Verksamheten finns redan i sex andra europeiska länder, Tyskland var först.

I pressreleasen berättar en av initatvtagarna (som jag inom parentes anlitat som konsult i webbprojekt ) om  “Ett snabbt och enkelt sätt att hjälpa flyktingar med bostäder”:

Antalet bostäder är en flaskhals i flyktingmottagandet. Därför har en grupp frivilliga startat boendesajten ”refugees-welcome.se” där privatpersoner som vill hyra ut rum  matchas med asylsökande.

Medan Migrationsverket bara har resurser att förmedla boenden med plats för minst 50 personer, räcker det här om man har ett extrarum att hyra ut. På så sätt går det snabbare att få fram bostäder och kostnaden för samhället kan bli låg. För den som bor hemma hos svenskar är det dessutom lättare att lära sig (vardags)svenska och få kontakter.

För att både hyresvärd och hyresgäst ska känna sig trygga samarbetar man med lokala hjälporganisationer runtom i Sverige, exempelvis Röda korset eller Stadsmissionen. Man förmedlar inte boenden för ensamkommande barn, bara vuxna och familjer.

Läs mer på: refugees-welcome.se

Vi fortsatte att fundera kring de stora slitna boendena. De boende kunde väl få hjälpa till att rusta upp, göra sig nyttiga. Behöver det lagas eller målas (som det vi gick förbi!) kunde en arbetsledare från orten instruera (= arbetstillfälle). För sånt behövs inte stora språkkunskaper, men lite vardagssvenska lär man sig väl på köpet.  Och grannarna skulle säkert uppskatta att det jobbas på att fräscha upp de gamla husen.

Det finns stor och växande brist på godkända SFI-lärare. Medan man väntar på “riktig” undervisning kunde man tillvarata möjligheter på nätet, Skypeundervisning, artificiella röster som hyfsat korrekt läser text. Datorer finns på  bibliotek, och omoderna finns säkert att få till skänks.

Det enda jag vet om mat och städning på boendena är det jag läste – att det inte funkar. Men där finns väl konstaterat kunnande bland flyktingarna, som nog gärna skulle äta mat de var vana vid. Inte behövs det kunskaper i svenska heller.  Våra grannar berättade faktiskt att de fixat råvaror och haft gemensam fest på mat som flyktingarna lagat, efter recept från sina hemländer.

Men vi kan ju inte det här, och det funkar nog bättre än vi tror. Tänkte vi ödmjukt.

Så läser jag i DN Åsikt ett inlägg från någon som borde kunna.  Under rubriken “Sverige måste integrera – inte bara förvara flyktingar” skriver en platschef på flyktingförläggningar om sina erfarenheter.

Migrationsverket har många regler om antal kvadratmeter, duschar och tvättmaskiner per person. Men inte mycket om hur de som bor där ska behandlas. Och vad samhället förväntar sig av dem. Utan frivilliga insatser är flyktingarna isolerade och lämnas att klara sig själva, i ett land och på ett språk de inte känner.

Snacka om utanförskap! tänker jag. Det här ökar inte bara främlingsfientligheten. Det är dyrt också.

Och flyktingarna vill lära sig hur det fungerar i Sverige, skriver platschefen. De vill göra nytta och behöver något som ger struktur på tillvaron. Därför vill de lära sig språket, snabbt.

Men för att lära sig svenska innan man fått uppehållstillstånd är man idag helt beroende av ideellt arbetande människor. En förändring sägs vara på gång, vilket är bra.

I inlägget listas vad Sverige behöver, bland annat aktivt integrationsarbete, faddersystem, praktikplatser.  För det finns massor av svenskar ute som vill hjälpa till och det gäller att ta tillvara den viljan och kraften. Avslutningsvis skriver hon:

Jag tror att invandringen kan bli riktigt bra för oss i det långa loppet, men det är bråttom att göra saker rätt! Vi får inte låta SD äga den här frågan, för vi kan lösa den.

Bland kommentarerna till inlägget skriver en ordningspolis, i vars område över 1000 flyktingar finns, att de enda direktiv polisen fått är att ”patrullera” runt förläggningarna i förebyggande syfte. Han vill istället åka runt till boendena,  sprida samhällsinformation, skapa förtroende och avdramatisera polisen.

Vi kanske inte är så okunniga i alla fall, alla vi icke-experter…