Tillsammans med barnbarnet lyssnar vi på barnvisor på Youtube. Det är de vanliga, så en mormor kan sjunga med då och då. Det tycker åtminstone hon är kul. 😉 Men småningom växer irritationen.

I “Mors lilla Olle” rör videons (dock)mamma inte en min när hon får syn på björnen. Meh! Det står ju till och med i texten att hon ska ge till ett SKRII – i SKRÄCK OCH FASA! Det gör ju jag (OK, lite nedtonat) när jag sjunger den för barn och barnbarn.

Och sen kommer en katastrofal “Björnen sover” – med en björn som BARA SOVER! Gång på gång sjungs samma mesiga rader: “Han är inte farlig, bara man är varlig. Men man ska dock honom aldrig tro.” Och björnen blinkar lite sömnigt. Det blir ju ingen story, bara tjatigt. Mormor blir tvungen att göra en insats som björn med rätt avslutning: “ALDRIG TROOO!” Och så rusa på med utspärrade fingrar och skrämmas så där att det nästannärapå är jätteläskigt, men förblir kiknande, hissnande roligt.

Fast Astrid Lindgren var tuffare, läser jag i “Denna dagen ett liv”. När hon lekte häxa med barnbarnen VAR hon häxa, minns de. De minsta låg och grät av skräck under den säng, som var den enda säkra platsen i huset när häxan körde igång.

Hon väjde inte för starka och svåra känslor, Astrid. Långt senare skulle psykologerna skriva om hur folksagor kan hjälpa barnet att i trygg miljö bearbeta svåra känslor – döden, ensamheten, sorgen, skräcken. Jag har starka minnen från “Mio min mio” med Riddar Katos klo av järn och Jum-Jums besvärjelse: “Om inte döden vore så svår så svår, och om vi inte vore så små och ensamma.”  För att inte tala om ”Bröderna Lejonhjärta”.

Speciellt väl minns jag min dotters upplevelse av en verkligt mörk berättelse. Inte ens fem år gammal lyssnade hon andäktigt till en uppläsning av den djupt symboliska sagan ”Spelar min lind sjunger min näktergal”, om Malin, den föräldralösa flickan i 1800-talets fattighus, som förlorat allt. Utom den gnista av hopp som ingen kan ta ifrån den fantasifulla: “Med tro och längtan så går det!” tänkte Malin. Och hon lyckades få en ärta att växa upp till en lind. Men den spelade inte. Då gav Malin sin ande åt trädet –  och linden började spela. En del av fattighjonen kunde höra hennes röst i linden: “Det är  jag, Malin!”.

Ingenting för små barn, kan man tycka. Men detta lilla barn ritade en teckning som klart visade att hon faktiskt fattat sagans mening, inklusive Malins ande i linden. När jag sa: ”Det här borde man egentligen berätta för Astrid Lindgren!” tyckte hon först att vi skulle ringa (barn är mycket praktiska), men vi kom överens om att skriva ett brev och skicka teckningen via förlaget.

Och vi fick ett personligt svar, på manuell skrivmaskin, underskrivet för hand och med foto på Astrid med pratbubbla: ”Det är jag, Astrid!” (precis som i sagan). Och så stod det:

”Tack du snälla M, för din fina plansch, jag blev så glad för den och för brevet som din mamma skrev! Och glad för att du tyckte om sagan om Malin. Hälsa mamma och ha det så bra! Alla dagar! önskar Astrid Lindgren”

För barnet var det ganska självklart att hon skulle få svar, men vi vuxna var imponerade och läste senare att Astrid Lindgren satte en ära i att besvara alla brev från barn.

Uppdatering: Här är brevet från Astrid Lindgren, poststämplat 28/11-79 i Furusund, där familjen fortfarande har sommarhus. 

Astrids inlevelseförmåga var total. Som mycket ung fick hon en pojke som hon inte kunde ta hand om själv de första åren. Trots att hon gjorde allt för att det skulle bli så bra som möjligt tvingas hon småningom inse vilken påfrestning det inneburit för honom. När Lasse måste flytta från sin älskade fostermamma minns Astrid hur han gråter alldeles tyst:

“Alldeles tyst, som om han insåg att det tjänar inget till, de gör med mej som de vill i alla fall. Den gråten gråter ännu i mej och kommer väl att göra så i alla mina livsdagar. Kanske är det för den gråtens skull som jag så häftigt har tagit barnets parti i alla mina livsdagar. .. Barn anpassar sig inte lätt, fast det kan se så ut. De resignerar inför övermakten bara.”

När hon sa till sin nyfödda dotter: “Min lilla Karin” tänkte hon genast att hon skulle gå in till storebror och säga detsamma. Han kommer sen springande och säger: “Jag satt just och tänkte: Varför säger hon inte “Min lille Lasse”, och så sa du det. Vad du är god!” Och Astrid förstår att han var ledsen den gången och blev så oerhört lättad när han inte behövde vara det.

Detta kan jämföras med den inställning man allmänt hade till barn på den tiden, som framgår exempelvis av radioprogrammet om barnsköterskorna. Och i min mammas kursbok om (disciplinär) barnuppfostran. Som hon aldrig rättade sig efter. För mamma hade tidigt bestämt sig för att hennes barn skulle säga allt det tyckte och kände. Och de skulle aldrig gå och bära på något ensamma, utan kunna prata med sin mamma om det.

Så betraktades jag också som bortskämd av omgivningen, eftersom mamma lät mig vara med i samtalet även när det var andra vuxna närvarande.

En del har faktiskt blivit bättre med tiden.