Lille B, 3,5, var på besök i stugan samtidigt med många okända, vuxna och STORA barn (10-12 år). Han tog genast itu med situationen. Mormor fick äran och nöjet att vara följeslagare.

När onödigt många okända människor plötsligt dyker upp kan det vara bra att först dra sig undan lite, för att kolla läget. Kanske uppför vindstrappan med nån man känner? Om man träffar ett enda stort barn där går det bra. Ner igen – och ännu fler människor har samlats i hallen. B funderar högt: “Det kanske är bäst att vi går upp igen?” Men sen får han annat att tänka på: ansvaret för en blombukett och koll att det blir lagom mycket vatten i vasen.

Länge står det fullt med folk i rummet och bara pratar och pratar. B föreslår hoppfullt: “Ska vi gå ut och göra något jätteroligt?” Tyvärr är det lite kallt ute, men vindstrappan är fortfarande intressant, särskilt sen mormor berättat att hon en gång ramlat i  den. Gång på gång får hon visa och berätta om det, sen vet han: “Här ramlade du nerför trappan!” Tankfull paus, sen en teori: “när du var liten.” Det kan man ju tro, men mormor klumpade sig faktiskt som vuxen. Till slut vet han precis hur det var: “Kom och titta var du ramlade nerför trappan.” “Jag vet, det var jag som ramlade”, försöker mormor, men det hör inte hit. Detta är nu Bs kunskap att sprida.

Han kan annat också. “Titta en vindsnurra!” säger en välmenande vuxen på promenaden. “Vindkraftverk heter det”, rättar B vänligt men bestämt. Middagskonversation: “Jag har knästrumpor, precis som mamma.” När mormor ifrågasätter spänner han ögonen i henne: “Det ÄR knästrumpor!” Mormor ihärdas: ”Fast dom går ju inte upp till knät?” Tystnad, sen: “Egentligen ville jag inte ha dem.” Men efter en stund har han löst det: lyckats töja ut strumporna halvvägs till knäet. Triumf: “NU är det knästrumpor!” 🙂

Vid middagen sitter de STORA barnen i glasverandan, där ljudnivån snabbt stiger, med mycket skoj och flams. Lille B springer mellan de vuxna och de STORA barnen, upprepar förtjust: “Men vad SÄGER dom?!” Och så skrikskrattar han mest av alla.

Som  en ambitiös liten PRAO följer han sen de STORA barnen och iakttar noggrant hur de gör. Det djärvaste av dem klättrar upp i ett mycket högt träd. Jag begriper inte hur hon kom upp, men hon visar att det växer ett litet träd på baksidan av stammen. När vi kollar sätter lille B foten mot stammen för att klättra upp – fast han verkar lite tveksam. Och när jag säger nej är han lättövertalad, möjligen lättad: “Nu vill jag gå en liten promenad.” 

De stora barnen – och de vuxna – leker med en drönare och jag tänker förklara fjärrkontrollen, frågar om han vet vem som  styr. Snabbt svar: “Peter”. Kanske han känner någon drönarägare som heter så, tänker jag. Men på vår lilla promenad visar B var vi stötte ihop med grannen Peter förra gången han var och hälsade på, och pekar ut Peters hus, som B upptäckte har gräs på taket. (“Bor tomten där eller?”) . Helt logiskt gissar han att Peter även styr områdets drönare. Han bor ju där.

Då och då blir man förstås arg. En sån gång försöker mormor dumt nog distrahera med en “jätterolig” video, B viftar undan med en ilsken hand och läxar upp henne med rynkade ögonbryn: “Nu blir jag argare och argare!” Och det skulle ju mormor också ha blivit om nån försökte snacka bort hennes ilska.

Vid dagens slut är B förståeligt övertrött, ligger på hallgolvet och gnisselskriker: “Vill inte!” – varken ta på byxor, ta på skor eller åka hem. Det blir svårt att vänta ut hans ilska, eftersom man har ett tåg att passa. Men B löser det. Efter en stund sätter han händerna under huvudet, lägger sig bekvämt tillrätta med benen i kors och förklarar: “Jag vilar.” Ytterligare en stund senare kommer han in i köket, glad och trevlig: “Nu är jag vaken. Kan du hjälpa mig med byxorna?”

Jag ska pröva nåt liknande nästa gång jag är trött och irriterad.