Det händer att vi gör små utflykter från stugan. Nu senast åkte vi till Gullholmen, ett av Bohusläns äldsta fiskesamhällen, där människor bodde redan på 1200-talet. Under de stora sillperioderna på 1700- och 1800-talen växte samhället. Man fiskade makrill och exporterade till USA via Norge, där den röktes för att bli tilltugg till whisky. Efter första världskriget avtog fisket på grund av försämrad lönsamhet, och numera finns ett hundratal åretruntboende, resten är sommargäster.

I den idylliska omgivningen med alla prydliga vita hus klättrande på klipporna i strålande sol är det lätt att glömma att det var ett tufft liv här ute. Men på kyrkogården påminner gravstenen om dem som ”under stormar och ofred föllo i havets kyrkogård”. Och lite senare hittade vi den gamla stenstugan dit en familj tog sin tillflykt sen sillen slagit fel.

Men först besökte vi Skepparhuset från Gullholmens storhetstid. Det syns inte så bra på bilden, men flaggan är försedd med unionstecknet (gemenligen kallat “sillsalladen”) som är symbolen för den svensk-norska unionen 1814-1905. Och det var 1893, under den sista sillperioden, som nygifta Albert och Andriette Arvidsson flyttade in i sitt nybyggda hus.

Jag hade ju hört historien om familjen via min mans gamla klasskompis (en annan Arvidsson) men nu fick jag veta mera. Albert och Andriette fick två barn, Artur och Anna, som styrdes med järnhand av sin mor. (Är det en tillfällighet att allas förnamn – liksom efternamnet – börjar på A?) Ingen av dem gifte sig, eftersom modern inte tyckte att någon var god nog. En gång tog sonen hem en flicka ända från Danmark(!) Enligt vad man berättar på byn fick hon aldrig komma upp från bryggan. Hon sov i båten, och när det unga paret skulle ta en båttur ropade modern in Artur på kaffe. Och han gick. Det blev inget äktenskap. Dotterns tilltänkte bodde på andra sidan vattnet – det dög inte heller.

Syskonen bodde kvar efter föräldrarnas död. Artur dörjade makrill till 1928, sen ägnade han sig åt fraktfart. Anna skötte kontorsgöromålen och hemmet samt syskonens många katter. Efter broderns död bodde Anna kvar till 1978. Då var hon 80 år, låste dörren med hänglås och flyttade till ett sjukhem.

Annas sista önskan var att bilda en museistiftelse för att visa ”hur en kutterskeppare levde vid sekelskiftet 1900”. I den gamla bostaden finns allt bevarat just som det var när Albert och Anna levde. Idag drivs stiftelsen av Sune och Ann, som höll på att sopa trädgårdsgången när vi skulle gå. Hon berättade hur Anna på sjukhemmet valde ut en som hon tyckte verkade lämplig att ta hand om det hela: Sune var skollärare och kunnig i bygdens historia. Först fick han hälsa på Anna några gånger för att bli förhörd. När han godkänts lovade Anna att personligen visa honom huset ”till våren, när det blivit varmare”. Men hon dog strax innan värmen kom. Hon är nog ändå nöjd, Anna, trots att hon egentligen inte tyckte att barn under 15 är skulle få komma in på hennes museum.

Ovan herrskapets sovrum, det enda rum på övervåningen som hade kakelugn. Nedan ett av finrummen.

Förutom bostaden visas tillhörande sjöbod och skutmuseum samt ett intakt segelmakeri.

Nära – fast ändå så långt ifrån – detta förnäma hem hittar vi Gullholmens enda kvarvarande stenstuga, med adress Gatan 282.

I stenstugor bodde de som var för fattiga för att ha ett riktigt trähus. Denna stuga byggdes troligen i början av 1800-talet, med stampat jordgolv, dubbla stenväggar och mellanfyllning av skal och jord.

Den sista familjen som bodde här flyttade in 1834. Det var mellan två sillperioder och många hade svårt att försörja sig. Deras dotter, som (också) hette Anna, bodde kvar i föräldrahemmet ända till sin död 1925, 77 år gammal. Hon försörjde sig bl a genom att tillverka “känsor”, hårdtvinnade trådar som användes i fiskeredskap. Hennes redskap sitter kvar i stugans innertak, och man ser spåren av Annas fot i golvplankorna på den plats där hon satt och spann. Rummet och köket ser idag likadant ut som när Anna dog 1925.

Husen står tätt tillsammans, vilket beror på att Gullholmen ända till 1999 var en så kallad kronoholme: Marken ägdes av kronan/staten och var fri att bygga på. Man lade ut slanor där  man ville bygga; hade ingen protesterat efter några veckors tid var det bara att sätta igång. Men någon trädgård ingick inte.

På Gullholmsgården finns Gullholmens Natur- och Fågelmuseum. I den f d småskolan och biografen, vägg i vägg med biblioteket, visar man fåglar och djur från trakten i ett “Diorama” –  en sorts ekologisk teater, som i montrar med uppstoppade djur skildrar djurlivet i sin naturliga miljö. På Biologiska museet i Stockholm (som nu verkar hotas av stängning) var det Bruno Liljefors som gjorde bakgrundsmålningarna, här är det den engagerade f d svenskläraren Thorbjörn Hansson, som även stoppat upp samtliga djur och fåglar. Allt som entusiastisk amatör! Det är samme man som visar och berättar om muséet. Och noga påpekar att inget djur dödats för att stoppas upp – de är upphittade och skänkta. Det är därför det inte finns några små fåglar, de städas snabbt undan av större fåglar och djur.

Sen får vi se hans tillfälligtvis (och med vederbörligt tillstånd) omhändertagna tornsvaleunge, som just kommit upp i matchvikt. Ungen är döpt efter Jonathan Swift, han som skrev ”Gullivers resor”. Och jag fick lära mig att “swift” faktiskt även betyder tornsvala.

På Gullholmsgården hade man även biograf mellan 1955 och slutet av 60-talet. Efter återinvigning 1998 var det föreställningar regelbundet ända till 2014, då Sveriges biografer digitaliserades. Det blev alldeles för dyrt, så nu visar man filmer endast för medlemmar.

Vi fick alldeles oväntat finväder denna dag, efter diarrén vi annars haft på sistone: smattrande regnskurar varvade med sol. Så vi tog oss ända upp till utsiktspunkten, där man ser hela den långa vägen vi åkt med färjan, vars fina elektroniska skylt precis hinner växla från: “Avgår nu” till “Nästa anhalt: Gullholmen” och “Detta är linjens ändhållplats.” innan det är dags att gå av igen.

Och på det trevliga Hamnkaféet delade vi på världens största(?) räkmacka. Glupskt, så vi hann inte ta nåt kort.

Nu håller vi tummarna för lille föräldralöse Jonathan, som samlar sig inför sitt premiärflyg ut i livet.