Inför presidentvalet funderade jag på om Trump i själva verket var livrädd för att bli vald. Han kanske bara hade velat gå in som stark man och röra om i grytan, så när det började verka som om han faktiskt riskerade att vinna försökte han desperat  ”straffa ut” sig. Det misslyckades, tyvärr. Sen dess pågår en svart fars i Vita Huset, där presidenten duschar omvärlden med märkliga, aggressiva budskap/förolämpningar/krigsförklaringar, som hans medarbetare kämpar för att försöka rätta till. Varpå han gör om det.

Och medarbetare åker ur Vita Huset som på ett löpande band.

Senast ut var chefsstrategen Steve Bannon, högerpopulisten som först lyckades få ihop Trumps spretiga valkampanj och sedan blev chefsstrateg i Vita Huset, där han har kallats “den egentlige presidenten.” Bannon återgår nu till Breitbart, den högerextrema sajt som liknas vid svenska “Avpixlat”.

En tid före Bannons avgång organiserade högerextrema och nazistiska grupper en demonstration i Charlottesville, som slutade med att en av dem körde en bil rakt in bland motdemonstranterna, dödade en och skadade 19. Reaktionerna blev många och starka, men Trump var okarakteristiskt tyst i flera dygn. Därefter kom ett vagt uttalande om att båda sidor varit våldsamma. Hans ovilja att fördöma extremisterna hyllades av Ku Klux Klan-ledare, men upprörde andra, även inom hans eget parti. Slutligen tvingades en surmulen president innantill läsa upp ett uttalande där han fördömde Ku Klux Klan och nynazisterna.

Redan nästa dag tog han tillbaks det. Vid en pressträff om något helt annat passade han på att eftertryckligt återigen hävda att båda sidor bar skulden. Så här gör han så ofta att någon har kallat det “The Trump Tango” (ett steg framåt, ett bakåt – och så snurr) : Högerextremisterna får vad de vill ha, sen lugnas övriga nödtorftigt – fast med en blinkning åt sina kärntrupper, som vet hur han EGENTLIGEN tänker.

Sitt sista (senaste?) uttalandet om Charlotteville verkade Trump själv mycket nöjd med. Bland de många som inte var det fanns även inflytelserika republikaner. Varför bryr han sig inte om det? Dem är han ju faktiskt beroende av för att sitta kvar som president.

Om det nu är det han vill? 

Nu läser jag att “Steve Bannon tror på trumpismen. Det gör inte Trump.” Trump gick till val som den starke mannen, som snabbt och handlingskraftigt skulle ändra på det mesta. Han har visat sig vara motsatsen: svag och oengagerad. En president kan få igenom sin agenda på olika sätt. Trump har tydligt visat att han inte är intresserad av att själv målmedvetet kämpa och kompromissa sig fram. Han skulle då kunna delegera den ideologiska kampen till engagerade medarbetare – såna som Bannon, som själv beskrivit sin dagliga kamp för att tvinga regeringen att verkställa Trumps politik. Även sen han lämnat Vita Huset tänker Bannon fortsätta kampen för att uppfylla Trumps vallöften – fast han inte själv verkar vilja göra det. 

Allt eftersom tiden gått verkar Trump systematiskt ha ersatt sådana allierade som Bannon med utomstående som John Kelly. Trump har ju aldrig velat skapa något sammansvetsat, effektivt team. Även före sin tid i politiken uppmuntrade han rivalitet mellan medarbetarna, som förväntades slåss om hans gunst. När Scaramucci kastade fula ord på sina kolleger var Trump road – och irriterad över att de angripna inte gett igen med samma mynt. Ända tills han verkade inse att läget var ohållbart och sparkade den nye kommunikationschefen.

Resultatet är ett Vita Hus, där man verkar bry sig allt mindre  om vad Trump säger – och en president som verkar strunta i det.

Exemplen hopar sig. När Trump twittrade att alla transpersoner skulle avlägsnas från USAs militära styrkor svarade Pentagon omgående att de tänkte fortsätta som hittills, åtminstone tills de fått en tydlig order. Och på den vägen är det. När (överbefälhavaren) Trump hotade Nordkorea med att krigsförberedelser var igång förklarade de ansvariga departementen att inga åtgärder vidtagits. Och i senaten jobbar republikanerna på som vanligt trots att presidenten insisterat på att de ska ägna sig åt att upphäva Obamacare.

Frågan är om det vi ser är en regering som trotsar sin president. Eller om det är precis så här Trump vill ha det. 

För en teori är att presidenten inte vill ha ansvaret, utan är nöjd med att sitta i soffan, skrika åt TV-skärmen och twittra vad han har lust till, utan att behöva stå till svars för det. Allt medan andra gör jobbet.

Det blir ju som att först vinna tävlingen om att bli den fria världens mäktigaste man, alltså bevisa att man är bäst, störst och vackrast! Och sen slippa både ansvar och jobb. WIN – WIN! 😀

Det han behåller är den uppmärksamhet som följer med jobbets höga status. Och BOMBknappen. 😰