En man som blir provocerad av en tweet borde inte ha fingret på bombknappen, tyckte Hillary Clinton under valkampen. Det  är väl ännu tydligare idag. Men är det verkligen sant att USAs president när som helst ensam kan utlösa den stora bomben, den som kan göra slut på världen som vi känner den? Tanken verkar ju galen, även om mannen i Vita Huset inte skulle vara det.

Men så är det tydligen. Visserligen finns det ingen knapp att trycka på, utan en väska, kallad “den nukleära fotbollen” (efter den längesen skrotade krigsplanen “Dropkick”). Men den innehåller det presidenten behöver för en kärnvapenattack. Så har det varit sen det kalla kriget och “the idea of MAD”. Förutom “galen” betyder MAD här “Mutually Assured Destruction” –  ”ömsesidig garanterad ödeläggelse”: Redan på 1950-talet hade både USA och Sovjetunionen kärnvapen nog för att utplåna varandra – och slå tillbaka även efter att motparten anfallit. Det kallades för “terrorbalans”, och borde – åtminstone teoretiskt – innebära att ingen av dem vågade anfalla den andre, eftersom det betydde självmord.

Om någon ändå skulle anfalla USA är tanken att de ska kunna besvara attacken inom några minuter. Presidenten ansågs mindre skjutglad än de höga militärerna och blev därför den som ensam fattar beslutet, utan att behöva rådfråga eller få bekräftelse från någon annan. Och förutsättningen var alltså hela tiden att ett annat land redan anfallit USA. En president som i fredstid beordrar en kärnvapenattack skulle riskera myteri och ordervägran, möjligen till och med bedömas vara olämplig för sitt ämbete. Så har man resonerat.

Fast jag undrar det, särskilt när jag läser om Hering, en Air Force-veteran som i utbildningen lärt sig att det var en officerares plikt att inte lyda olagliga order. Därför frågade han 1973 hur han kunde veta att det var lagligt att avfyra kärnvapen. Hur kunde han exempelvis vara säker på att presidenten inte var galen? Istället för svar fick han sparken. Och alla som idag är redo att verkställa presidentens bomborder är handplockade höga officerare, som definitivt inte skulle sitta där de sitter om de ifrågasatte order. För att inte tala om ifall de undrade om presidenten egentligen är riktigt klok…

Enligt en känd anekdot tog man ifrån president Nixon den nukleära fotbollen strax innan han avgick för att undvika att bli avsatt av kongressen efter Watergateskandalen. Historien är möjligen/troligen för bra för att vara sann, men man var helt klart orolig över Nixons instabilitet och alkoholism och såg en risk att han kunde göra något desperat för att rädda sitt presidentskap, eller att främmande makt skulle kunna dra fördel av den röriga situationen. Det låter obehagligt välbekant.

Inte nog med MAD, en del av hotet var (är?) faktiskt att skrämmas med “Mad man theory” – teorin om den galne mannen, som ingick i just Nixons utrikespolitik under Vietnamkriget. Nixon själv förklarade: “Säg bara till nordvietnameserna att jag är beredd att göra vad som helst för att avsluta kriget. Ingen kan kontrollera mig när jag blir arg och det är jag som har fingret  på knappen. Inom två dagar kommer de att tigga om fred.”

Det låter också obehagligt bekant.

Om  det blev ett kärnvapenkrig – skulle då hela mänskligheten utrotas? Den goda nyheten är att åtminstone i en artikel tror man ändå inte det, eftersom kärnvapenstaterna i allmänhet siktar på varann.

Den dåliga nyheten är att vi inte verkar ingå i den då möjligen obombade kärnvapenfria zonen…