Jag har ju redan tidigare gnällt över den nya sortens programledare och journalister, som inte verkar kunna prata utan att vifta med armarna, truta med munnarna och kasta med hollywoodsvallet (för kvinnorna är värst). Men även männen gör sitt bästa med lustiga mössor och frillor, och alla använder de märkligt barnslig mimik. Ibland stänger jag av ljudet för att bara titta och kommentera. Så elak är jag.

Nu läser jag snyftreportaget “Bussen lämnade NN åt sitt öde”, om 28-åringen som “inte fick gå på bussen trots biljett”. Klockan var 03.40, kvinnan hade varit på fest och skulle ha varit tvungen att gå hem – om hon inte  hade fått skjuts. “Jag tycker busschauffören ska skämmas!” säger hon uppbragt.

Fortsätt läsa ”Den ocharmiga barnsligheten: Ansvar, vad är det?”

Det är nog lika bra att vi fyrtiotalister är för många för att komma in på nåt äldreboende innan vi redan är döende. För nu ser jag att bara 30 % av landets äldreboenden har Wi-Fi. En del (äldre) säger att det är värre än så. 

Hur har man tänkt man då?  Rättare sagt: Har man tänkt då?

Jag som inför kommande ålderskrämpor tröstat mig med att så länge jag har kvar viss syn på det öga jag mest använder och kan röra några fingrar (helst på höger hand) står jag ändå i kontakt med världen genom min älskade laptop. Det finns väl till och med hjälpmedel för synskadade?

Fortsätt läsa ”När man som bäst behöver det – ingen Wi-Fi! 😱 👿”

Fast kanske kan det vara extra synd om den som vet att det inte är det? Ibland. Jag är fortfarande krasslig, men framför allt på så DÅLIGT humör. “Domnade livsandar” beskriver det bra. Varför?

OK, det HAR dragit ut på tiden att bli riktigt frisk. Men det som drabbat mig är bara en sån där larvig odramatisk RETHOSTA. Den pågick visserligen dag och natt, vecka efter vecka, men ändå: ingen feber, inga spännande komplikationer.

Fortsätt läsa ”Och då är det inte ens synd om mig! Inser jag faktiskt.”

I dessa krisande tider fastnar vi i nån sorts evighetshosta FROM HELL. Kan det vara åldern som gör det så SEEEGT att komma igen? Den tanken gör ju inte saken bättre.  😱

Stämningen blir dyster, tvåårskalaset har vi också missat. Jag försöker muntra upp mig med att titta på lättsamma komedier på TV. Funkar INTE. Ser skämten nalkas tre km bort, när de äntligen kommer ”hade jag gjort det bättre själv” muttrar surkäringen för sig själv. (Har jag alltid varit sån?) Börjar fundera på om jag verkligen vill umgås med mig själv…

Fortsätt läsa ”Ljusglimtar i mörkret”

När jag vid kassan ser nedanstående skylt med glada idolporträtt och en jävla BALLONG ovanför(!) liksom brister det för mig.

(Ja, det står faktiskt: ”Vår yrkeskunniga personal hjälper dig gärna!”)

Så det är varning för bitsk människa här. Ni läser nu vidare på egen risk.

Vi har ju stuga i Bohuslän, då ingår det att maken (hobby)bygger en del. Därför besöker vi ganska ofta byggvaruhus. Tyvärr ligger Bauhaus närmast (Uddevalla), så vi har gett dem chansen gång på gång. På gång. Men nu var det nog ändå sista gången.

Ja, jag inser att vi kanske inte ser särskilt intressanta ut och verkar lite – ja hjälplösa. Det senare beror på att vi ÄR ganska hjälplösa, inga byggproffs alls. Men, SURPRISE! (för personalen – tydligen):

Det är därför personalen behövs. Om vi inte var hjälplösa hade ni inget jobb och fick ingen lön. Tänkte inte på det, va?

Uppdatering: Nu har jag fått svar från Bauhaus (plus i kanten). Återkommer.

Fortsätt läsa ”VARNING! Nu tänker surkäringen kräkas på Bauhaus.”

Jag är fotgängare – “and proud of it!” Det har jag varit sen jag lärde mig gå. Det som förbryllar mig är att det ibland verkar som om jag tillhör en udda minoritet. Som liksom borde – ja, på något sätt avskräckas? Eller utrotas?

Alltså: Dags för lite gnäll och gnöl, det var länge sen sist.  😈

I förorten där jag bor ligger bostäderna på ena sidan av T-banan och arbetsplatserna på den andra. I rusningstrafik kryllar det alltså av fotgängare på väg till och från jobbet. De kommer från T-banan, någon av de många busshållplatserna eller från bostadsområdet.

Fortsätt läsa ”Ute o cyklar – eller?”

Nu kan jag sitta bakåtlutad och bara kolla och tycka, behöver inte anpassa mig på minsta sätt. 🙂

Jag roar mig med att ta bort ljudet vid det jag tycker är trööökiga programinslag på TV – matlagning, samtal med prettovarning, etc. Då blev det ännu tydligare: Vi har ockuperats av wannabe barnprogramledare. (Och då pratar jag inte ens om alla lekprogram jag kryssar förbi…). Vuxna människor med viftande armar, spretande fingrar och oerhört rörliga ögonbryn  lägger huvet på sned, fnittrar och flirtar. Tänderna riskerar att bli uttorkade av alla bländande leenden.

Jag sitter och funderar på om de över huvud taget skulle kunna prata utifall att man höll fast armarna? Det verkar vara nån sorts samvariation där. (Fanns det inte en gång i världen gådockor som vred på huvudet samtidigt med benen?) En del ser ut som animerade Robert i Boxer-reklamen. Kanske några program/kanaler har inbyggt antirynkfilter på sina kameror. Mig gör det alltid lite nervös när ansikten inte  veckar sig på det sätt jag är van vid. (Särskilt när de rör sig så MYCKET! 😉

Fortsätt läsa ”Vad skönt att jag lyckats bli så ohyggligt gammal!”