I dessa elektroniska tider använder vi posten väldigt lite. Våra erfarenheter när vi gör det avskräcker oss dessutom.

Jag skrev i ilska om våra märkliga erfarenheter när vårt betalda turistkort – efter att ha kunnat spåras genom Tyskland – spårlöst försvann så fort det kommit fram till svenska PostNord. Kundtjänst hade ingen aaaning om vart, för inget syntes på hans skärm.

Det vi reagerade mest mot var att den stackars nyanställde(?) kundtjänstpojken inte hade någon att hänvisa ett knepigt ärende till. Han fick(?) inte tala om vad hans chef hette eller vilken avdelning han jobbade på, inte ens vad han själv hette i efternamn.

Detta tyckte vi var extra konstigt eftersom det inte heller då var direkt OVANLIGT med klagomål på posten.

Fortsätt läsa ”PostNord – plattityder och prioriteringar”

Maken har slutligen lyckats övertala mig att åka utomlands igen. När man som innekatt lämnar det trygga hemmet åker man gärna till en plats, där man också känner sig lite hemma. Så 9 juni åker vi till Berlin – igen. Denna gång tänkte vi koncentrera oss på mur-historia. Jag var ju regelbundet där under hela murens livstid, 1961-90. Dessutom vill jag gärna kolla in mina ex-svärföräldrars hemkvarter, där vi alltid bodde. Men vi får se, återkommer om detta.

För att slippa ankomststrulet förra gången
beställde vi i god tid våra behändiga Berliner Welcome Cards på nätet. Det var väldigt enkelt och jag kunde följa kuvertets snabba färd från Tyskland till Malmö.

Där blev det liggande.

När vi kom hem från landet den 4 juni insåg vi att korten låg i Malmö sen den 1. Vi måste agera! Men Postnords kundtjänst går tyvärr bara att nå vardagar på kontorstid, så helgen och nationaldagen gick. Strax efter 08.00 första vardag ringer jag och får vänta på de 19 som varit ännu snabbare.

Fortsätt läsa ”Förr hade vi Posten, nu har vi Postnord. Vad har vi gjort för ont? 😕”

Jag har ju redan tidigare gnällt över den nya sortens programledare och journalister, som inte verkar kunna prata utan att vifta med armarna, truta med munnarna och kasta med hollywoodsvallet (för kvinnorna är värst). Men även männen gör sitt bästa med lustiga mössor och frillor, och alla använder de märkligt barnslig mimik. Ibland stänger jag av ljudet för att bara titta och kommentera. Så elak är jag.

Nu läser jag snyftreportaget “Bussen lämnade NN åt sitt öde”, om 28-åringen som “inte fick gå på bussen trots biljett”. Klockan var 03.40, kvinnan hade varit på fest och skulle ha varit tvungen att gå hem – om hon inte  hade fått skjuts. “Jag tycker busschauffören ska skämmas!” säger hon uppbragt.

Fortsätt läsa ”Den ocharmiga barnsligheten: Ansvar, vad är det?”

Det är nog lika bra att vi fyrtiotalister är för många för att komma in på nåt äldreboende innan vi redan är döende. För nu ser jag att bara 30 % av landets äldreboenden har Wi-Fi. En del (äldre) säger att det är värre än så. 

Hur har man tänkt man då?  Rättare sagt: Har man tänkt då?

Jag som inför kommande ålderskrämpor tröstat mig med att så länge jag har kvar viss syn på det öga jag mest använder och kan röra några fingrar (helst på höger hand) står jag ändå i kontakt med världen genom min älskade laptop. Det finns väl till och med hjälpmedel för synskadade?

Fortsätt läsa ”När man som bäst behöver det – ingen Wi-Fi! 😱 👿”

Fast kanske kan det vara extra synd om den som vet att det inte är det? Ibland. Jag är fortfarande krasslig, men framför allt på så DÅLIGT humör. “Domnade livsandar” beskriver det bra. Varför?

OK, det HAR dragit ut på tiden att bli riktigt frisk. Men det som drabbat mig är bara en sån där larvig odramatisk RETHOSTA. Den pågick visserligen dag och natt, vecka efter vecka, men ändå: ingen feber, inga spännande komplikationer.

Fortsätt läsa ”Och då är det inte ens synd om mig! Inser jag faktiskt.”

I dessa krisande tider fastnar vi i nån sorts evighetshosta FROM HELL. Kan det vara åldern som gör det så SEEEGT att komma igen? Den tanken gör ju inte saken bättre.  😱

Stämningen blir dyster, tvåårskalaset har vi också missat. Jag försöker muntra upp mig med att titta på lättsamma komedier på TV. Funkar INTE. Ser skämten nalkas tre km bort, när de äntligen kommer ”hade jag gjort det bättre själv” muttrar surkäringen för sig själv. (Har jag alltid varit sån?) Börjar fundera på om jag verkligen vill umgås med mig själv…

Fortsätt läsa ”Ljusglimtar i mörkret”

När jag vid kassan ser nedanstående skylt med glada idolporträtt och en jävla BALLONG ovanför(!) liksom brister det för mig.

(Ja, det står faktiskt: ”Vår yrkeskunniga personal hjälper dig gärna!”)

Så det är varning för bitsk människa här. Ni läser nu vidare på egen risk.

Vi har ju stuga i Bohuslän, då ingår det att maken (hobby)bygger en del. Därför besöker vi ganska ofta byggvaruhus. Tyvärr ligger Bauhaus närmast (Uddevalla), så vi har gett dem chansen gång på gång. På gång. Men nu var det nog ändå sista gången.

Ja, jag inser att vi kanske inte ser särskilt intressanta ut och verkar lite – ja hjälplösa. Det senare beror på att vi ÄR ganska hjälplösa, inga byggproffs alls. Men, SURPRISE! (för personalen – tydligen):

Det är därför personalen behövs. Om vi inte var hjälplösa hade ni inget jobb och fick ingen lön. Tänkte inte på det, va?

Uppdatering: Nu har jag fått svar från Bauhaus (plus i kanten). Återkommer.

Fortsätt läsa ”VARNING! Nu tänker surkäringen kräkas på Bauhaus.”