Varning: Idag är jag onyanserad  och ilsk  över småsaker. Så att jag ska kunna må bättre igen sen. 🙂

Minns ni “gemgubben”, Windows onda och –  åtminstone av mig – djupt avskydda Office Assistent-ikon, som flinande la sig i vad man gjorde, putslustigt skuttande runt?!? “It looks like you’re writing a letter. Would you like help?” kunde han fråga, helt oombedd. Och så viftade han skälmskt med sin läbbiga lilla gemhand, ibland BLINKADE han t o m. RYYS!

Jag har tillbringat MÅNGA timmar åt att med stigande blodtryck leta reda på honom där han gömt sig djupt inne i uppgraderingen – och njutningsfullt SLAKTA honom! Småningom försvann han.

Men nu är jag hemsökt: Han har ÅTERUPPSTÅTT. EEEHH!!  

I WordPress, som jag kommer så bra överens med (hittills!), blir jag nu påtvingad en “förenklad” redigerare, tydligen anpassad efter vad jag förväntas klara av. Och det verkar inte vara mycket. När jag vill redigera befintligt inlägg hamnar jag numera direkt på en sida där några larviga ljusblå små bubblor studsar runt, glatt nynnande “beep beep boop”. Antagligen så att jag ska kunna klara att vänta lite, det vet ju alla hur lättdistraherade gamla kärringar är.

Jag har lyckats få fram båda verktygsraderna i alla fall.  (Jag klarar två rader, jag lovar!). Men mina kategorier rapas upp helt okategoriserade (no pun intended! – är inte på det humöret…). Och allting är ommöblerat och knepigt att hitta.

Och sen, det värsta av allt: När jag sparar kommer det (Observera det skälmska, överraskat imponerade tonfallet) (GRRR!) : “Post successfully updated. Lookin’ good!”

”VAFAN vet du om hur det ser ut?” väser jag ilsket, “jag har inga bilder och du kan ju inte ens svenska – dina etiketter heter “tags” DÖ!”

WordPress: WHY? WHY did you do this to me?

Fortfarande kan jag leta mig tillbaks till den gamla torra redigeraren. Tar man bort den möjligheten vet jag inte vad jag gör. Jag  ser att andra reagerat mot nymodigheten, får sälla mig till motståndsrörelsen.

Men så är jag motvalls kärring också, när det passar.

För jag gillar det planlösa bokplockandet på bibblan, har några älsklingsförfattare (och -ämnen), men mest gillar jag att gå runt och slumpmässigt fastna vid en boktitel. En del av älsklingsförfattarna har jag hittat på det sättet.

Jag älskar oplanerat strövande på stan. Vi har ofta gått fel på väg nånstans – och hamnat nån helt annanstans. Inte alltid, men ibland, mycket roligare. 🙂 Till och med när vi är på resa går vi hellre för oss själva och kollar in omgivningarna, läser gärna in oss efteråt och skriver om vad vi sett. Vilket inte nödvändigtvis råkar vara “turistmål”.

På webben vill jag leta runt på sidor med hjälp av struktur och undermenyer, och hitta allt möjligt jag inte ens visste jag var intresserad av. För det är mycket roligare så. Om jag bara trycker på ”Sök!” hamnar jag direkt nånstans – kanske inte ens på rätt ställe.

Jag vill INTE få förslag om vad jag kanske också är intresserad av. “Det vet väl inte NI!” fräser jag ilsket för mig själv. (Vilket inte hjälper.)  Jag vill inte få upp knappar med stora bilder (passande även för analfabeter?). Knappar så stora att man kan trycka med hela handen, utifall att man inte lärt sig peka än. (Vår ettåring har pekat länge…)

Minns att vår webbyrå rekommenderade det jag även då avskydde (och slapp): En ingångssida med stora knappar där man för att komma vidare måste tala om vilken kategori man tillhörde  (kund, finansiär, arbetssökande, etc):  “VEM ÄR DU?” … AMEH! Måste vi ta det existentiella nu? Jag tänkte bara kolla en grej.” Sa surkärringen.

Jag ogillar starkt stavnings”hjälpen” i  mobilen. Jag är ingen van mobilanvändare och SMSar oerhört sällan. Men förutom GPSen använder jag gärna kalendern, och när jag skulle skriva in ”Nytorp” blev jag INTE tacksam när det ändrades till ”Mutor”. Gång på gång. Det var inte dit jag skulle. Min dotters namn förvanskades när jag just lyckats skriva in nästan  alla bokstäverna. Varje gång jag försökte. Till slut fick jag kalla henne vid initialerna. Som på gamla gemgubbe-tiden fick jag sen hjälp(!) att fimpa ”hjälpen”, för att leta mig fram på egen hand. Kan SJÄLV!

Överallt snubblar jag över förenklingar och ”förtydliganden”.  Artiklar och nyhetsinslag illustreras med genrebilder så att den dumma (analfabet?)läsaren/tittaren begriper: ”Det här handlar om pengar. Titta: En plånbok!” En artikel om kvinnomisshandel har en bild på en hand som tar stryptag – det ansågs tydligen för magstarkt med det knivdödande artikeln handlade om. Och det kan jag hålla med om. Men varför ta med en bild om ingen bild finns? På min skärm uppfyller den irrelevanta bilden dessutom all plats (de ska vara stora och tydliga, remember?), så jag får scrolla fram till – den relevanta – texten. Om jag inte tröttnar och hoppar hela artikeln. Tjurigt.

Gillar Bodil Malmstens formulering om att hitta det man inte vet att man letar efter:

När jag letade efter, jag minns inte vad, men jag hittade det här lilla textstycket ur ”Undergångarens sånger” (1998)

Det är så det går till att hitta det man inte vet att man letar efter.

Och det är det enda sättet att inte bara vandra vidare där man gick förut och bekräfta det man redan visste..

Klart! Nu är jag glad igen. 🙂