Ibland säger människor i långvariga relationer, för att förklara hur lyckliga de är tillsammans: “Vi grälar aldrig.” eller “Vi har aldrig sagt ett ont ord till varann.”   

Det gör mig nervös. Det kanske bara är jag, men min automatiska känsla blir att om man aldrig krockar kan man inte vara särskilt nära varann. Så är det i alla fall för mig.  

Jag har aldrig förr upplevt en sån närhet och kommunikation som med min nuvarande man – och aldrig haft såna uppslitande gräl heller.  För det är så mycket  känslor inblandade.

Nu menar jag inte att det är något gott i sig att bråka. Det viktiga är vad man gör av det.  Efter att vi har lugnat ner oss och haft våra eftersnack känner vi båda en ännu större närhet, värme och förståelse för varann.

Jag såg en gång en modell om hur det fungerar med kriser. I alla relationer, jobb etc  passerar man fyra stadier, ungefär:

1. Allt är JÄTTEBRA!
2. Allt är egentligen inte helt bra, men det duger.
3. Bra är det INTE.
4. KRIS! DET HÄR GÅR INTE, VAD SKA JAG GÖRA?

Om man då fortsätter att krampaktigt intala sig att det går, “man  vet ändå vad man har men inte vad man får”, etc. blir man kvar i det plågsammaste tillståndet: ruta 3-på-väg-till-4. (Tänk att sitta där resten av livet!) Och om man bara hoppar av från steg 2-3 och springer sin väg kommer man att upprepa det resten av sitt liv.

Först om man erkänner att läget är KRIS! kan man börja göra nåt åt sin situation. Och småningom ta sig vidare till 1, fast på en högre nivå. För har man lärt sig något gör man inte om exakt samma resa. Vare sig man nu byter jobb/bryter  förhållandet, eller förbättrar det man har. Oavsett vilket mognar man som människa och är  bättre rustad för kommande kriser. (Även om det kanske låter lite frireligiöst..)

Fast “Slutet gott allting gott” är det inte, för allt som lever förändras. Det är bara att hacka i sig.

Enligt min erfarenhet dras man till dem som kompletterar en, d  v s är olika. De män jag attraheras av är lika mig på olika sätt, men de är också lugna. Det är inte jag. Vi är överens om att vi aldrig skulle vilja vara tillsammans med nån som var precis som vi själva.  Enligt en teori fastnar man för den som har just det man behöver träna på. Om exempelvis pappa inte lyssnat på en får man en ny chans, med en man som inte lyssnar, att få det att fungera bättre. Och läka det såret.  Jag insåg plötsligt i efterhand att min man påminde om min pappa – som han “skulle ha varit”, inte som han var. Fascinerande.

När vi (sällan!) ryker ihop krockar våra beteenden: Jag är hagelskuren och han  sköldpaddan. Ju mer han gömmer sig, desto mer smattrar det på skalet. (Stackarn!) Jag måste ju då inse att jag inte kommer nån vart just då, och backa. SVÅRT, nästan omöjligt! Men det går eftersom jag vet att: Vi tar det sen. Det är ju inte säkert att jag är lessnast av oss bara för att jag sprutar mest tårar.

När allt lugnat ner sig ber jag om ett samtal, dialog med spegling som jag skrev om här.

Vi är inga dialogproffs, bl a för att det faktiskt inte är ofta vi bråkar och vi är inte så ambitiösa med att träna… men vi strävar på. För man mår ju så bra efteråt, som Birgitta Andersson sjöng. 🙂

Nu börjar det märkas att jag gillar att titta på TV, för jag minns temperamentsfulla Lenas tips i underbara “Hem till byn” när det gäller att hantera sin ilska: Mitt i ett jättegräl, där båda är rasande, får hon en glimt i ögat och börjar plötsligt skälla som en hund: “VOFF! VOFF!” Efter en stund instämmer han.  Sen skrattar de båda och åker hem tillsmmans.

Det funkar ganska bra, vi har testat. ;).

Se Hem till byn säsong 3 avsnitt 7, 17:30.