Mera från Madeira

Vi stannade alltså inte på balkongen hela semestern, fast det kanske lät så i mitt förra inlägg. Först utforskade vi rummet och hotellet.

I duschen hittade jag en SOS-skylt(?). Var det meningen att man skulle dra i snöret för att tillkalla personalen som på gamla tiders herrgårdar? Bra för oss gamla mänskor i så fall – och såna fanns det gott om på hotellet. Fast den hängde så högt upp att åtminstone jag måste stå för att nå den – och då kanske nöden inte är så stor.

Halkmatta i duschen var i alla fall bra. Fast det var inte duschgolvet som blev snorhalt när det blev vått utan badrumsgolvet: HJÄLP! På spegeln fanns information om att man inte skulle slösa på vattnet, och det var ju bra. Fast man fick spola länge för att få till rätt temperatur – och vill man nånsin ha kokande vatten i duschen?

Vi undrade också vad det blå ljuset betydde, som ibland lyste upp vårt rum. Och varför vi hade röd lampa utanför dörren. Så småningom hittade jag bland strömbrytarna Stör-ej-knappen vi pinsamt nog råkat trycka på. (Som tur är lät städerskan inte hejda sig av rödljuset.) Fast den blå ”dödsstrålen” fick vi aldrig någon förklaring på.

Efter en mastodontisk frukost gav vi oss ut på stan. Och märkte att alla bussar och bilar omedelbart stannade när vi klev ner på gatan, faktiskt redan när vi funderade på att göra det. Nu är vi så bortskämda att vi troligen kommer att bli överkörda så fort vi försöker gå över gatan hemma.

(Ingemar Lindmark tog de flesta bilderna.)

Vi skaffade 3-dagarskort på lokalbussen. Fast det var lite knepigt att nummerskylten bara syntes framifrån. Och efter sommarens ÖgonHelvete har det blivit ÄNNU svårare för mig att läsa tidtabeller.

Dinosauriestrutsen(?) på bilden häckade överallt, men lär ska vara en sorts kaktus.

Och det var varmt. Vi stackars nordbor fick lära oss den hårda vägen att vid 17-20 grader i skuggan är det mycket varmare i solen utanför Afrikas kust än i Stocholms förorter. (Vilket jag egentligen visste, teoretiskt sett.)

Märkligt nog var det mina arma fötter som for mest illa: de blev lika svullna som när jag var gravid, fast rödare och dallrigare, och bara på den biten som inte täcktes av skon. Strumpa blev för varmt, jag skulle ha behövt Joakim v Anka-damasker.

Min man fick efter en vecka ”nästan solsting” och köpte solhatt. Dessutom blev han bränd UNDER hakan(!), och skyddade sig påhittigt med en strumpa innanför skjortkragen. Sen låtsades han vara en berömd författare med halmhatt och artistisk scarf, som inkognito satt och knappade på sin laptop under palmerna vid strandpromenaden…

Vädret hade varit enklare att förutse om inte rummets TV visade exakt samma prognos: Idag sol, därefter tre dagar regn. Det stämde aldrig. Jag kollade tre vädersidor på nätet – alla oftast oense. Men i verkligheten regnade det bara del av en dag – och då hade jag naturligtvis inte min regntåliga ytterjacka med mig. Vi köpte ett nödparaply och ett regnskynke. Sen regnade det aldrig mer.

Förutom lokalbuss åkte vi Hop-on-hop-off, och jag som gnäller så mycket över ”för varmt eller för kallt” kunde sitta högst upp, till hälften inne, hälften ute. Perfekt.

Hop-on gick bra, däremot inte hop-off. Maken ställde sig vid dörren i mycket god tid, jag strax före hållplatsen – som bussen susade förbi. Vi blev kidnappade till första hållplats där några ville stiga på. Nästa gång ställde vi oss båda i god tid och viftade med armarna. ”Nästa hållplats vill vi av!” betydde det, men föraren föste av oss vid första rödljus. Som tur var gällde biljetten i två dagar, så vi hann åka dit vi tänkt.

Vi valde den förlängda bussturen och kom ända till Camâra de Lobos, där man tror att Madeiras upptäckare, João Gonçalves Zarco, först landsteg.

På en av våra promenader hade vi redan träffat på Zarco, spanande över sitt Madeira, med de svarta klipporna i bakgrunden.

I Camâra de Lobos åt vi först litet mellanmål i sällskap med den avslappnade hamnhunden.

Sen såg vi oss omkring. Mest minns vi den alldeles ovanligt påstridiga servitören på hamncaféet. Andra gången han frågade om vi ville dricka kaffe sa jag irriterat: ”Not yet!”. Och han utbrast i ironiskt översvallande: ”THANK you for talking to me! THANK YOU!”

Och sen kunde vi ju inte fika där. (Surkärring, remember?) Jag funderade på att säga nåt i stil med: ”We are Swedes. Don’t talk to us! We (might) talk to you!” Men sen röstade vi med fötterna och fikade/glassade på ett helt annat ställe.

Där hade vi utsikt över havet och fick vi möjlighet att ta en närmare titt på spökskeppet(?) som dök upp då och då.

Vi försökte gå till sista busshållplatsen för att hoppa på där, men bussen vände bara vid sista utsiktspunkten, utan att stanna. En del av motionen vi fick denna semester var ofrivillig. För ön är KUPERAD!

En annan dag åkte vi till Monte och dess tropiska trädgård. Vid ingången står ett 3000 år gammalt olivträd.

I den tropiska trädgården kunde man tillbringa många timmar bland de fantastiska anläggningarna och blommorna. Slingriga gångar klättrade längs sluttningarna. Det var skönt blandat sol och skugga men inte precis handikappanpassat. Vi oroade oss för en danska med käpp, som hade problem redan från ingången på det ojämna underlaget.

Ingång med olivträd

Bilden nedan visar en del av trädgården med slottet och en fantastisk utsikt. Vi slutade småningom bortskämt att ta kort på alla fantastiska utsikter, men på den lilla bänken på plattformen till höger åt vi våra mackor i ensamt majestät: Det var bara att stänga den lilla dörren bakom oss. (Och den gick att öppna, ett ögonblick var jag lite nervös: Hur kommer vi annars därifrån?)


Tyvärr tog vi inget kort på den törstiga fisken(?!), som envist hängde vid en vattenstråle ner i en av dammarna. Varför gjorde den så, tro?

Vi såg bilder på hur 1800-talets turister (särskilt damerna!) av lokalbefolkningen blev burna på de branta vägarna i en sorts hängmattor, med parasoll och allt. Vi fick minsann gå själva, parasollösa. Fast fortfarande kan man åka korgsläde ner från Monte. Jag tyckte förarna såg ut som gondoljärer i sina fina hattar och vita byxor. Här väntar de på körning.


Och här är de i arbete. Vi kollade från andra sidan muren, och  en del slädar verkade färdas vådligare än andra – om det nu berodde på förarna eller slädarna vet jag inte.


Själva åkte vi linbana ner. Med ännu fler fantastiska utsikter. Här kunde man uppifrån titta rätt ner i husen, även de övergivna.

Monte tyckte vi låg svindlande högt – tills vi åkte till Nunnornas Dal. Om den läser jag: ”Funchal befästes under mitten av 1500-talet för att skydda sig från angripare men år 1566 härjade franska sjörövare ön. Nunnor från Santa Clara-klostret flydde upp i bergen till Curral das Freiras, Nunnornas dal.”

Vi hade läst att en del av bergsvägarna dit upp av säkerhetsskäl var avstängda så man fick åka i tunnlar istället. Trist att missa utsikten tänkte vi, men säkerheten är ju viktigare. Men när vi såg den första tunneln svängde vår förare istället av på den smala vägen som klättrade upp längs med bergssidan. Och den här höjdrädda människan satt förstås närmast fönstret. Jag säger inte mer. Ner var det ännu värre.

Vi överlevde dock och jag HADE tagit med jackan, mindes ju när vi en varm sommardag i Österrike tog linbanan uppför berget – och det blev kallare för varje meter. Här kunde jag nu lite nedlåtande tycka synd om dem som dykt upp i sommarklänning.

Vi kollade in karnevalståg också, men det tar vi nästa gång.

6 reaktioner på ”Mera från Madeira

  1. Inget slättland precis… Huj så det kittlar i magen bara av att titta på bilderna. SOS-larmet i duschen kändes kanske inte hundraprocentigt betryggande men ändå rätt omtänksamt.

    Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.