Tänk ”streetsmart äventyrslysten kick-människa” – och ta motsatsen. Där har ni mig. Alltså ingen lyckad resenär. Jag kallar det för resfeber, men det är mer ”Tänk om jag kommer bort?” Känslan, inte tanken, för jag inser ju att jag inte gärna kan komma bort när jag aldrig åker till ödemarken och inga problem har att be om – och få! – hjälp. Det här är mer liksom – existentiellt. Och eftersom jag inte söker yttre dramatik och upplevelser så finns inget som lockar. Resa är alltså INTE något jag gärna-vill-men-inte-vågar.

Men nu fyllde maken jämnt och ville gärna att vi skulle åka nånstans. Så vi åkte till Madeira, bodde bekvämt i ett klimat som svensk sommar. När vi kom dit såg det ut som på bilden ovan – i slutet av februari. Sen började det blomma på allvar…

I efterhand funderade vi båda: Varför i all världen bestämde vi oss för att resa med bara handbagage? Sen mindes jag: Vi hade bara tänkt vara borta en vecka och jag har rest så förut. Man slipper oroa sig för förkommet bagage och kan t o m checka in on-line, så att man inte blir försenad till planet. (Allt detta ingår naturligtvis i min plan för att minska den där ”resfebern” jag talar om. )

Fast förra gången jag reste med handbagage hade jag ingen laptop med, och den är numera ett måste. Dessutom visade det sig att vikt- och måttgränserna för väskan hade ändrats sen dess. Och helt självdestruktivt fick vi plötsligt för oss att vi skulle stanna längre än tänkt. Läge för vissa problem, alltså.

Men till att börja med gick det bra: Vi checkade in på nätet, seglade stolt förbi hela incheckningen, liksom alla som vid resmålet väntade på bagaget. Bara för att upptäcka att vi inte hittade till utgången, och att strömmen vi följde skulle på toa. Och sen fick vi i alla fall invänta alla andra i transferbussen.

Småningom stod vi i hotellreceptionen med våra små väskor bland alla alla andras ”flyttlass”. Och upptäckte att 20 grader var JÄTTEVARMT!

Problem: För få och för varma kläder. Det blev snabb inhandel av sollotion och en tunn tunika. Den använde jag inte, för så fort jag köpt den blev vädret (förstås) svalare. Eller åtminstone växlande: min (februari)jacka var för tjock och den lilla koftan för tunn när skuggan och blåsten kom. Först efter någon dag kom jag på att mitt jackfoder faktiskt är en tunn jacka. Det var en av anledningarna till att jag en gång köpte den, även om jag sen föredragit snyggare jackor jag har – hemma. Men nu blev den raskt min nya ”bästis” – fick plats i lilla ryggsäcken, hade krage för att skydda halsen från drag.

För efter någon dags sol/skugga blev jag lite irriterad i halsen. Skrämd inför risken att drabbas av min HelvetesHosta blev jag lite om mig och kring mig vad gällde att sitta ”i drag”. Precis som de gamla gnällkärringarna jag irriterade mig över som ung.

Nu är jag en av dem: I solen får jag utslag, i skuggan är det för kallt – särskilt om halsen (det s k ”kärringdraget”!) Min bråkiga mage ska vi bara inte tala om. Fler exempel: Jag har ju inget lokalsinne och vill ”tas om hand” lite när jag reser (för att inte ”komma bort”). Men den glada guidens berättelse i bussen om alla utflykter man kunde göra (varenda dag!) fick mig att känna mig som en riktig gammal surkärring: ”Nää, jag vill INTE!” Som tur är är vi likadana i det avseendet, maken och jag. Vi gör hellre våra egna små upptäcksfärder, även om vi kommer bort lite ibland.

Fast när jag väl hamnat i en situation surar jag inte – utan gör det bästa av den. Tror jag. Maken lät visserligen lite tveksam när jag frågade om jag var gnällig (jag försöker att gnälla mest inåt), men intygade sen: ”Men SUR är du inte”!

Det gäller även hotellrum. I hotellomdömen på nätet hade jag läst om de fantastiska rummen – utom några få, som låg mot GATAN! Så jag var beredd på att vårt rum skulle ligga på gatunivå. För då kan vi bara bli positivt överraskade, tänkte jag. Våning 5 lät hoppfullt, men… Jag kan säga så här: OK, om det börjar brinna behöver vi bara kliva ner på gatan.

Och tur är det. förresten. Med nöd och näppe lyckades jag läsa det finstilta(! VARFÖR så finstilt?) om hur man ska göra vid brand: ”Gå ut, stäng dörrem efter er, men lås den inte!” Redan där spricker det, för dörrarna låses ju automatiskt. Det är nog bäst jag tar balkongvägen om det blir aktuellt.

Vår balkong har ingen sol, men det passar oss ganska bra, med våra skärmar och mina solutslag. Där har vi suttit ganska ofta, druckit kaffe eller vin och kollat in lokalgatans upptagna vardagsliv. Ett och annat svärmande par har stått för viss romantik, och spänning bjöds också: En förmiddag dricker vi kaffe på balkongen. Plötsligt stannar en vit skåpbil (sån som jag sett i många deckare). Två män kliver ut: Mörka maffiabrillor, rakade huvuden, jeans och joggingskor. På några meters avstånd från varann går de långsamt och bredbent uppför gatan mot den lilla krogen ”Svarta kon”, medan den tredje står kvar vid skåpbilen och spanar. I såna sammanhang är jag (märkligt nog) orädd och lutar mig nyfiket över räcket för att spana in det möjliga rånet. Men det verkar vara lokala hantverkare som äter lunch på den lilla restaurangen. När de går tillbaks är de mycket (mättare och) gladare.

Mitt emot oss ligger en liten bananodling, och högst upp ett hus med kors på. En gång såg jag en nunna där på balkongen. En annan dag parkerade en fantastisk bil alldeles utanför. Maken sa att han kände igen en Citroën från sin barndom, jag tyckte det såg ut som en Rolls Royce med lacken blänkande i solen. Framdörrarna öppnades framtill(!) när några som såg ut som ”våra bankrånare” klev in och körde iväg. Tyvärr hann vi inte ta kort, men jag hittar en liknande bil på Wikimedia:

Längs samma lokalgatan stajlade också ortens tuffing(?), på ett hjul och utan ljuddämpare. En stund senare följd av någon som kunde vara hans farsa på sin stillsamma moped… Och på kvällen bänkade man sig till samkväm på trottoaren utanför ”Den svarta kon”. Ovanför klättrar husen vidare uppför ”höga bergen”.

Det slår mig att vi får ta del av ortens vardagsliv, till skillnad från dem med fin utsikt mot pool och hav. Och vi gillar ju vardan! Bra, va? (Och så hörde jag i efterhand att vi fått väldigt bra pris på det här rummet…)

Mitt inre lägger sig till ro när vi varvar egna aktiviteter med att snacka, läsa och skriva, ibland på balkongen, ibland på en parkbänk eller servering nere vid strandpromenaden. Vi promenerar tills vi blir utmattade och måste pausa för glass eller öl. Och det känns roligare allteftersom jag börjar hitta i omgivningen.

Fast andra människor åker väl inte bort för att känna sig som hemma? Boa in sig borta? Eller?

Vi har faktiskt jättetrevligt på vår lilla semester. (Fast det brukar ju vi ha – borta som hemma.) Och vi har gett oss ut på äventyr också, till och med på karneval! Vi hade valt tidpunkt med tanke på födelsedagen, men den visade sig ligga under Madeiras rekordlånga karnevalstid: 26 februari till 10 mars.

Så vi har kollat in de stora karnevalstågen: Lördagens sambagrupper och det som kallas „trapalhão“ (”slapstick parade”), som skulle ha ägt rum på fettisdagen, men på grund av dåligt väder sköts upp till lördagen. I den är alla välkomna att delta – fast vi nöjde oss med att vara publik denna gång.

Men det berättar jag mer om i nästa inlägg.