Det var faktiskt inte mer än 9 år sen vi gjorde om vårt badrum men nu var det dags igen. Det har aldrig varit vår idé: 2016 lossnade kaklet från väggarna när grannen borrade, i år hade vår bostadsförening så omfattande vattenskador (inte hos oss, dock!) att det blev svårt att få ett försäkringsbolag att ställa upp. Huset är byggt 1978, så det var hursomhelst dags om några år.

En tanke slår mig: När vårt badrum byggdes om var vi förvånade över att föreningen inte krävde – eller ens rekommenderade – en oberoende besiktningsman. Vi skaffade själva en, via försäkringsbolaget, men jag kan tänka mig att det är frestande att välja en billig lösning för ett så dyrbart jobb – och kanske spara in på ”icke-måsten”, som besiktningsman. Kan det ha något samband med de omfattande vattenskadorna? Bara en tanke.

När vi nu ändå skulle göra stambyte passade man på att även byta värmesystem, portkod, TV- och internetleverantör. Så tillvaron har varit är lite rörig det här året – åtminstone från maj till jul!

Även bytet av värmesystem blev jobbigare för oss boende än man kunde tro. Först måste vi nämligen utrymma 1,5 meter framför varje element för att få plats att installera nya, betydligt större, element med kraftiga rör från golv till tak. Sovrummets dubbelgarderob tömdes och flyttades, men kunde ställas tillbaka när allt var klart. En del av bokhylleväggen däremot måste rivas, och vägghyllorna där vi haft mikrougnar fick inte heller plats när de bastanta elementrören kommit på plats. Inför stambytet måste även skåp tömmas på saker som kunde ta skada av allt borrande och bilande.

Sen var det inte lätt att ta sig fram i den belamrade lägenheten, även om det var möjligt att bo där till och med under stambytet, när personer ”med särskilda behov” kunde få ett torrdass uppställt i lägenheten. Övriga hade vattenkran i trappan och toa bakom huset samt i tvättstugorna.

Själva hade vi som tur var en stuga att fly till under den jobbigaste tiden, speciellt när vi i två månader blev utan allt vatten och avlopp. Det var inte länge sen vi efter diverse problem fått kommunalt vatten och avlopp indraget där, och det hade ju varit liite trist att vara utan toa på båda ställena samtidigt, särskilt för oss gamla mänskor som numera behöver den oftare än förut – och dygnet runt.

Vi åker numera tåg till landet, eftersom vi egentligen inte behöver bil i Stockholm och gärna vill slippa den långa körningen till landet. Och tågen går ju bra: snabbtåg till Göteborg, lokaltåg en bit till. Den sista lilla biten KAN man gå på en knapp timme, men med packning och kryckor känns det lite kärvt för åldringar i slutet av resan. Men det finns ju lokalbuss! Den är även skolbuss, går oregelbundet och glest på vardagar, och inte alls på helger. Och vi har lärt oss den hårda vägen hur lång tid det kan ta när det är skoldags, och alla bussarna köar för att hämta och lämna skolbarn från olika håll. Då bör man INTE ha en tågtid att passa, kan jag säga.

Resorna måste alltså anpassas till när den lilla bussen – förhoppningsvis – går. Vi har kollat taxialternativ – och upptäckt att det är ungefär lika dyrt att ta taxi den korta sträckan till närmaste järnvägsstation som den drygt fyra gånger så långa till en större station.

Problemet med resande är att det är en av mina nojor, och liksom de övriga har den blivit värre med stigande ålder. Även mitt dåliga lokalsinne har försämrats/försvunnit, vilket gör att jag faktiskt KAN komma bort – det är ingen överdriven rädsla. Det blir inte bättre av min redan från början dåliga syn. Mitt dåliga öga kopplade hjärnan bort från början, och även sedan jag (mot alla odds!) lyckats träna upp det samarbetar det inte med det andra, så jag ser fortfarande inte tredimensionellt. Vilket förstås inte gör det lättare för mig att hitta. Och nu har det bästa ögat också börjat sudda till sig… (liten suck)

Den goda nyheten är att jag med stigande ålder lärt mig att stå för hurdan jag är, kunna skratta åt det, och hantera det. Allt blir ju faktiskt mkt lättare om man struntar i att försöka ”hålla färgen” – man lyckas ändå väldigt sällan. Jag behöver VETA vad som ska hända och vad jag ska göra – samt ha en plan B, gärna även en plan C. För i akuta krissituationer vet jag att jag blir handfallen och panikslagen samtidigt. Kanske hade jag idag fått en diagnos, men nu klarar jag mig bra utan.

Mellan värmesystembyte och stambyte var vi tvungna att åka hem en gång. Tyvärr lyckades vi boka tåg via Alingsås och Skövde, istället för direkt till Stockholm – ”Warum einfach wenn es so schön kompliziert geht?” som man påstår att tysken säger. Så vi måste byta två gånger innan vi fick ta snabbtåget. Med hissar, kryckor och väskor… Vid återfärden var bussen jätteförsenad, så vi åkte vidare till den större stationen, där det finns flera anknytningar. Fast på vägen dit blev det helt tvärstopp. VÄLDIGT länge. Enligt skylten var det vägarbete, men det fanns inget körhinder inom synhåll, inte heller någon mötande trafik, bara ett envist rödljus. Jag föreslog till slut att chauffören skulle åka förbi: ”Skyll på att jag blev hysterisk!”, men han visade bättre omdöme och stod lugnt kvar.

Nu har vi i alla fall lyckats hitta ett sätt att ta sig med hiss mellan tåget på Stockholms Central och tunnelbanan på vår linje, som är den djupast liggande. Det var inte lätt, men efter flera spaningsexpeditioner har vi hittat en hiss från slutet av perrongen längst ner i underjorden och hela vägen upp till gatan. Sen verkar det enklaste faktiskt vara att gå Vasagatan fram till den lilla ingången till höger på järnvägsstationen. Mera information på StockholmsMix.

Ett oväntat problem dök upp vid hissen från tågperrongen. Det är de enda hissar jag känner till som förutom en ”vanlig” hissdörr, som glider upp när hissen anlänt, är försedda med JÄTTETUNGA dörrar att mödosamt baxa upp med muskelkraft – detta på huvudstadens centralstation där ALLA definitionsmässigt har mer eller mindre mycket bagage att släpa på och de flesta som ansträngt sig för att leta reda på en hiss dessutom har kryckor/rullstol/rullator/barnvagn. Hur en rullstolsburen bär sig åt för att baxa upp den tunga dörren begriper inte jag. Och VARFÖR finns den där? Frågor frågor…

När vi efter avslutat stambyte åkte hem gick allt jättebra – kanske för att jag satt och kollade på de utmärkta elektroniska anslagstavlorna på nätet som visar det verkliga läget, inte tidtabellen: Går bussen och lokaltåget VERKLIGEN även idag, och när? När den tickat ner till ”NU” tittade jag upp från mobilen och såg mycket riktigt bussen. Det är som gjort för en sån som mig – som vill ha hängslen och livrem, och i god tid veta om plan B behövs.

Snabbtåget till Stockholm skulle också gå i tid, fast jag misstänkte att det var något fel när vi fått platser i vagn nr 13: så många vagnar finns ju inte på samma tåg! Kollade – och såg att det var ett ”dubbeltåg”. I god tid uppsökte vi rätt perrong och började gå längs den för att leta efter vagn 13. Vi gick och gick och gick, och började fundera på om vi i vagn 13 skulle behöva GÅ ända till Stockholm. Dessvärre hade vi dessutom unikt mycket bagage, efter att ha varit på landet sen september, dvs flera årstider. Jag ställde som vanligt min (ovanligt fullproppade) datorryggsäck på rullväskan – och hade länge ont i vridmuskeln man tydligen måste använda då. Dessutom bar jag en nödpåse med proviant.

Slutligen nådde vi vagn 13, som låg så långt bort att perrongtaket inte räckte dit. Det hade inte gjort så mycket – om det inte hade börjat spöregna och blåsa halv storm. Men det var ju inte lång tid kvar, tänkte vi, och man brukar ju släppas på tidigare för att undvika trängsel vid avgång. Men inte denna gång. I regn och blåst stod ett blött gäng och ryckte ibland i låsta dörrar. Vi ville inte gå den långa tillbaka till taket, för tåget skulle ju snart gå, och inga meddelanden hördes – åtminstone inte ända till oss tappra i regnstormen längst ut på perrongen. Mobilen hotade att bli regnskadad när jag tog upp den, och där fanns ju även biljetten… Tiden gick, och vi hann fundera om man kanske tänkte åka utan oss – det måste ju vara enklare än att låta alla baxa sig på med alla sina väskor/barnvagnar/kryckor/rollatorer… dessutom genomblöta och kanske lite argsinta.

Till slut kom en anställd som verkade undra varför vi stod därute i regnet, men det förstod han när han försökte öppna utifrån. Han fick gå in genom dörren han kom ifrån för att öppna inifrån. Ingen förklaring . Tror jag, för högtalarna i tåget fungerade bara bitvis: ”Om ni vill knaster knaster kontakta personalen, vi finns knaster knaster. Det är viktigt att knaster knaster” osv.

Men sen var vi i alla fall ÄNTELIGEN hemma! På grund av ett viktigt läkarbesök hade vi varit tvungna att komma EN dag för tidigt, så vi visste att vi skulle få tillgång till toaletten först nästa dag. Jag hade (förstås) en plan B – men så här hade vi inte föreställt oss att det skulle se ut vid ingången till toan. Toadörren stod inne vid matplatsen. Och när jag försökte spana över arbetsvagnen verkade det som om golvet ännu inte var lagt… Hur lång tid skulle det ta innan vi hade toa?!?

Fortsättning följer…