Stambytarens kontaktperson lät klart bekymrad när jag meddelade att vi på grund av ett viktigt läkarbesök var tvungna att komma hem en dag innan stambytet skulle vara officiellt avslutat, och när vi öppnade ytterdörren förstod jag varför. Senare skulle det visa sig att en del förväntade problem aldrig uppstod, medan andra dök upp helt oväntat.

Vi hade ju inte bara bytt element och rör, utan även leverantör av internet och TV samt portkod, och fruktade att vid vår återkomst vara utan inte bara toa utan även TV och nät – kanske inte ens komma in genom porten. Den nya portkoden hade lämnats i brevlådan – och låg mycket riktigt tillsammans med den övriga posten under badkaret(!) i hallen. Men där stod också att den gamla skulle gälla november ut, och i verkligheten visade det sig att porten var kod-lös, åtminstone så länge stambytet pågick.

Inför byte av TV-leverantör hade vi Innan vi åkte kvitterat ut en TV-box, som vi lydigt lämnat tillbaka när det visade sig vara fel box. Vi hade inte fått någon ny, eftersom vår fanns hos någon annan. Men vid vår hemkomst levererades den av en vänlig styrelseledamot – som inte verkade behövas: Har vi verkligen en smart-TV? För att komma ut på det nya nätet behövde vi bara följa enkla instruktioner, och de nya elementen värmde så effektivt att vi fick öppna fönstret en stund.

Endast toan återstod – och kaoset. Så här såg det ut när vi öppnade dörren:

Men först gällde det att komma över den där sista toalösa dagen – och natten… Vi gamla mänskor springer ju på toa hela dygnet. För att vara förberedd letade jag på kvällen upp toabaracken bakom huset. Det finns även toa i tvättstugorna, men de ligger längre bort. I baracken visade det sig att endast en (1) toa av tre var avsedd för oss boende, övriga två var hantverkarnas… I första etappen av stambytet ingick tre portar, där såvitt jag vet sammanlagt nästan 90 ”personer över 15 år” är registrerade. Snacka om toakö på morronen när alla ska till jobbet!

Själv behövde jag bara testa det en gång. Vaknade mitt i natten av att jag funderade på hur jag skulle kunna blaska av mig för att vara påklädd när hantverkarna kunde tänkas dyka upp vid 7-tiden. Först hämta mera vatten i trapphuset – fast då ville jag vara klädd, och innan jag klädde mig ville jag ju kunna blaska av mig. Hmmm… Liite vatten hade vi kvar i tillbringaren, men var skulle jag ha ”avloppet”? Vi hade både hink och plastbackar – i vårt extrarum, och dit var vägen spärrad av badkar, tvättmaskin och -tumlare m m. Där fanns också handdukarna.

Bakom badkaret på bilden syns ingången till rummet.

Till slut var det lika bra att gå upp och lösa problemet. Med knapp nöd lyckades jag åla mig in i extrarummet så pass att jag nådde både handdukar och hink, plus ytterligare några plastbackar. Kunde använda hinken som pinkhink över natten och ställa den på balkongen för senare tömning i toaletten, och använda en plastback för diskning och en för avloppsvatten.

Som framgår av bilden nedan gick det inte att ta sig fram till badrummet för att kolla (eller tända lampan där), men jag fick skrämselhicka när det i mobilljuset det såg ut som om golvet inte var klart. Då blir det flera toalösa dygn! tänkte jag panikslaget. Men när den förste hantverkaren på morgonen plockade bort lite grejor och tände lampan såg jag att det jag sett var ett golvskydd som i svag belysning såg ut ungefär som underlag för klinker.

Och dagen efter hade vi en fungerande toa! Fast utan dörr… Och eftersom en hel del kompletteringsjobb återstod, så kunde ytterdörren när som helst öppnas av hantverkare, som skulle fixa något eller fylla i arbetslistan på insidan av ytterdörren. Och då riskerade man att sitta där… Min plan B var att låsa polislåset ”vid behov”, men det behövdes inte. Först stod dörren vid matplatsen (se bild nedan), sen försvann den(!) – men det visade sig att man tagit med sigden för att slipa ner den. Vi hade nämligen äntligen fått en riktig tröskel in till badrummet! Och när dörren var nedslipad skrapade den inte längre mot vår nya hallmatta. En klar förbättring.

Nu kan vi äntligen börja försöka få ordning, tänkte vi och laddade diskmaskinen. Den jobbade ett tag innan den stannade och meddelade att den inte kunde tömma. Renoverarna sa att det antagligen berodde på att matrester torkat fast under den långvariga avstängningen. Jag rengjorde filtret och så kom den vänlige rörmokaren för säkerhets skull upp, kollade alla slangar och konstaterade att allt var i sin ordning ända fram till maskinen. På köpet fick jag lära mig att det bästa var att ha vattenventilen under kranen öppen bara medan maskinen diskar. Vilket vi inte haft en aaaning om (och många med oss, sa rörmokarn uppmuntrande).

Vi kollade supportråd på nätet och försökte igen – och igen… Min man kollade så mycket han kunde, och till slut frågade vi för säkerhets skull om det fanns mer vi kunde göra innan vi tog in hjälp. Då kom rörmokaren tillbaka, visade hur man kunde lysa igenom slangen och se att det var stopp nära maskinen – givetvis där det var svårast att komma åt. Han bad om en hink och satt sedan och SKAKADE slangen medan maskinen kämpade för att tömmas. Till slut återstod en (1) minut av programmet – och efter världens längsta minuts tapper kamp lossnade proppen med ett jättePLOSCH! och vatten (m m…) forsade ut. TACK för det! Det trodde jag inte skulle gå! sa jag lyckligt. Inte jag heller, sa rörmokarn.

Och berättade att man efter vårt problem bestämt att i nästa etapp i förväg be att alla rengör sina diskmaskiner innan vattnet stängs av. Vilket även vi ska göra i vårt nya och bättre liv.

Redan när vi flyttade in för nästan tjugo år sen fanns här en s k tvättpelare med tumlare ovanpå tvättmaskinen. Den står kvar och har funkat i alla år(!) men nu fick vi veta att det egentligen behövs en mellandel för att ”bygget” ska vara stabilt. Därför stod tumlaren kvar i hallen även när allt annat var klart. Tyvärr är hallen samtidigt vår matplats, där vi tänkte fira lilljul med barn och barnbarn…

Till slut var det dags för besiktning, och jag frågade försynt om inte torktumlaren borde vara på plats då. Då visade det sig att medan vi väntade på att få upp torktumlaren väntade renoverarna på att vi skulle köpa något som hette ”monteringsram”. Efter viss förvirring visade det sig att några andra i samma port hade samma problem, och det var dem man informerat, inte oss… Jag blev faktiskt lite gramse och frågade om det även var vi som skulle köpa silen under badkaret, som skulle bytas. (Svar: nej.) Vi letade runt på nätet, men var osäkra på vilken variant som passade våra maskiner -och fick slutligen veta att Ikeas billiga dög gott. Så efter att ha kollat att monteringsramen fanns på lagret gav vi oss av med tunnelbana och buss till det stora varuhuset (där vi varit några dagar tidigare…).

Det var dock inte så enkelt som det låter. Den fanns visserligen på lagret, men inte i självplockardelen, utan den måste beställas via ”självservice”. På nätet beskriver Ikea entusiastiskt att man ”inte längre behöver kontakta personalen på varuhuset för att boka en vara som inte finns tillgänglig på vårt tag-själv-lager”. Men det behövde vi. Först försökte vi: letade reda på terminal, och klickade o klickade… tills vi blev alldeles yra i huvet, gav upp och letade upp en Ikea-medarbetare. De är alltid lika hjälpsamma, men blir allt svårare att hitta, antagligen har vi fått terminaler istället. Hon klickade åt oss, visade och förklarade vänligt: ”Medan de plockar ert paket går ni till kassan och betalar enligt koden på mobilen, sen till varuutlämningen som ligger i anslutning till kundservice-avdelningen”. Så vi köade i kassan, betalade, tog vårt kvitto och gick till Kundservice – fast vilken nummerlapp skulle vi ta? Frågade igen, vilket var tur, för vi skulle inte ta någon kölapp utan vänta på att fyra av alla de siffror som fyllde vårt kvitto skulle ropas upp. Den vänlige men stressade Ikeamedarbetaren ringade vant in rätt siffror. Hur skulle vi annars ha hittat dem?
45 minuter senare, när vi sett alla möjliga andra sifferkombinationer skutta runt på en skärm, medan våra siffror förblev längst bak, gick jag för att fråga hur man vet om nåt har skitit sig. JUST DÅ kom vårt nummer upp!

Lång väntan i hällregn på buss, kortare väntan på tunnelbana – och så HEM!

Nu njuter vi av att i lugn och ro plocka iordning hemma, till och med rensa lite. I rummet står min mormor med yngsta barnbarnet och väntar på att bli upphängd där istället för bakom toadörren. Mormor Alida blev fotograferad i trädgården i Hortlax för att bli valets omslagsflicka 1973.