Jag tyckte mycket om dokumentären “Skörheten” om och av Ahang Bashi, en framgångsrik ung filmmakare som lider av depression och attacker av panikångest. Hennes fråga är:

Varför kan man tidvis må så dåligt trots att man har en kärleksfull familj,
bor i ett land i fred och har ett jobb och vänner som andra avundas?

Familjen kom till Sverige i efterdyningarna av den iranska revolutionen. Ahang var två och ett halvt år när de förlorade allt och fick börja om från början. Ändå kan hon inte säga orden “traumatiserat flyktingbarn” utan att grina illa och markera citationstecknen kring orden. För det finns ju många andra som hade det värre än hon, som har sin kärleksfulla familj. Hon vet ju att de flydde för allas bästa, och ingen annan i familjen har ångest. Dessutom är hon ofta glad. Hon får inte ihop det.

Och familjen försöker förstå och stödja henne.

Fortsätt läsa ”Det man inte vet far man inte illa av. Eller är det tvärtom?”

Jag läser (ytterligare) en artikel om varför vi alla är så rädda för ”de andra”. För det är vi ju, om än i olika hög grad. Men om vi kan se vår egen instinktiva rädsla och förstår varför den finns där så kan vi bättre hantera den. Så tänker jag i alla fall. 

Själv minns jag den gången jag i jobbkorridoren mötte en okänd man. Reslig, tjurnackad och bredaxlad kom han emot mig med svängande armar, mörka ögon och kolsvart hår i extrem frisyr. Jag är annars mera rädd för djur än människor men här kände jag en ilning: “Hur kom han in, vad vill han, vi är alldeles ensamma ..”.  Sen kände jag igen sonen till min libanesiska arbetskamrat, som jag inte sett sen han börjat spela American football något år tidigare, och tydligen biffat till sig. Då såg jag hans snälla bruna ögon och visste att han inte var farlig.

Nu läser jag om en en undersökning som visar att man kan minska fördomar och rädsla för de farliga “andra” genom ett tio minuters samtal. Metoden kallas ”deep canvassing” och just det här klippet inför en omröstning om transpersoners rättigheter visar hur väljaren minns situationer när hon själv känt sig diskriminerad och småningom blir mera positiv mot en lag mot diskriminering av transpersoner.

Fortsätt läsa ”Quick fix: Hur man minskar fördomar på tio minuter.”

Det nya TV-programmet “Idévärlden” presenteras som “en tänkande talkshow, där kloka människor lägger pannan i djupa veck och går till botten med de stora frågorna. Ordentligt.” Det låter ju som en välsignad motvikt till en del andra konstigheter som ibland kallas debatter, tänkte vi. Här presenterar en huvudgäst kvällens tema, som därefter diskuteras och ifrågasätts av två opponenter. Alla får lägga fram sina tankar i lugn och ro, medan moderatorn ibland ställer intresserade frågor. Ett vuxet samtal om viktiga ting, helt enkelt. 🙂 “Tankeväckande”, som opponenterna sammanfattade det.

Denna första gång inledde sociologen Roland Paulsen med sin tes ”Arbetssamhället gör oss till slavar”.

Lönearbetet i industrialiseringens morgon började i liten skala och slutade i en hysterisk överproduktion med människor helt programmerade att jobba, ofta med jobb som inte behövs, medan arbeten som verkligen behövs – till exempel på överfulla sjukhus – inte finns. Arbetstiden har på senare år inte ens kortats, trots att produktiviteten fördubblats.

Globalt sett lär det bara vara 13 procent som upplever ett aktivt engagemang i sitt arbete. Då låter det ju lite torftigt att det är genom arbetet vi bevisar vårt värde som människor i dag.

Fortsätt läsa ”Det här med arbete – kan det va nåt?”