Efter trettio år skildes vi, jag och mina barns far. En vänlig och sorgsen skilsmässa. Upplevde åtminstone jag det som, ska jag väl tillägga. Det hjälpte inte stort. Känslomässigt var det jättejobbigt.

Hela världen stannade. Minns att jag tänkte: Vad tyst det är. Det var mina tankar som tystnat. Insåg att jag i vanliga fall hela tiden ”hör” små omärkvärdiga vardagstankar. (”Om jag skulle ta o gå ut en stund. Vad var det som lät? Får inte glömma att handla. Skönt det är i solen.” Etc etc). Nu var det alldeles tyst i mitt huvud. Chockat. Fortsätt läsa ”Att skiljas”