Nu ska jag berätta om hur min man och jag träffades. Men först en liten varning: ”Don’t try this at home!” (åtminstone inte på precis samma sätt.) För vi var nog naivare än tillåtet. Inser jag i efterhand.
Eller också har tiderna blivit kärvare.
Fortsätt läsa ”Den sanna historien om två gamla barn som träffas på nätet”
Alltså drömmen om den romantiska kärleken – att hitta sin andra hälft, sin soulmate.
När jag var 18 år kom jag fram till att jag skulle komma att leva ensam hela livet. Jag var fortfarande 18 när jag träffade min förste man. Vi var tillsammas i 30 år. Och det var bara självklart. Visst är det konstigt?
Fortsätt läsa ”Det här med relationer, det är knepigt. Ja, jag menar LUUVE!”
Jag läser om fosterbarnen i Mark och funderar över hur svårt det är att vara vuxen och kunna sätta barnens bästa främst.
Detta har hänt fosterbarnen i Mark: 2005 blev två syskon omhändertagna eftersom deras biologiska mamma inte bedömdes kunna ta hand om dem. De var 4 veckor resp 11 månader gamla. Efter fyra år omhändertogs barnen, utan utredning och förvarning. Fortsätt läsa ”Hur är det för barnen när deras närmaste försvinner i ett svart hål?”
Alla har vi våra olika knäppigheter. Men om vi slår oss ihop kan våra olikheter komplettera varann. Och då funkar det fint 🙂 Visst är det finurligt!
Det gäller i alla sammanhang – arbetsgrupper, familjegemenskap. vänskap. Och kärlek. När det gäller KÄRLEK måste det vara precis rätt likheter o olikheter, som griper i varandra som kugghjul. ❤ I övriga fall räcker det med lite lagom blandning. Fortsätt läsa ”Tur att alla är olika – hur skulle det annars gå?”
Om jag fått göra en önskelista för den stora kärleken och sen hittat någon som exakt passade in på alla punkter, skulle jag inte blivit ett dugg kär. Jag tror inte det gäller bara mig.
Fast många försöker. När jag under min korta tid som singel var ute och kollade på nätet märkte jag ibland hur den jag hade kontakt med prickade av på sin önskelista. Sen valde han bort mig… (Och jag honom 😉 ) Fortsätt läsa ”Vad är kärlek? Och ”Imago”?”
Efter trettio år skildes vi, jag och mina barns far. En vänlig och sorgsen skilsmässa. Upplevde åtminstone jag det som, ska jag väl tillägga. Det hjälpte inte stort. Känslomässigt var det jättejobbigt.
Hela världen stannade. Minns att jag tänkte: Vad tyst det är. Det var mina tankar som tystnat. Insåg att jag i vanliga fall hela tiden ”hör” små omärkvärdiga vardagstankar. (”Om jag skulle ta o gå ut en stund. Vad var det som lät? Får inte glömma att handla. Skönt det är i solen.” Etc etc). Nu var det alldeles tyst i mitt huvud. Chockat. Fortsätt läsa ”Att skiljas”
Så tänker jag... 🐾 