Alla verkar överens om att det är viktigt att kunna säga förlåt. Så då måste jag ju vara tvärtom 😉 – eller åtminstone ifrågasätta och fundera. 

För ett tag sen läste jag om vikten av att kunna säga “Förlåt, jag hade fel”. Att det är viktigt att medge när man har fel begriper jag utan problem, även om jag kan tycka att det är bättre att inte vara så tvärsäker från början. Att minnas att våra minnen inte är ofelbara och världen stadd i ständig förändring. Om man är lite nyanserad blir det mindre tydligt att man har fel, för det KAN ju vara lite pinsamt…  Men varför be om förlåtelse för det? OK, om man burit sig otrevligt åt i diskussionen (skrikit, kallat nån fula namn och slagit meningsmotståndaren på käften eller så), men då är det ju det beteendet man ska be om förlåtelse för, inte att man haft fel.

Jag har funderat kring detta tidigare, för jag minns  när mamma berättade hur förödmjukande det var för henne och hennes syskon när de tvingades “säga: Förlåt”. Eftersom de var fattiga men stolta – vilket måste ha varit en knepig kombination i tjugotalets norrländska by. Medan grannens lismande ögontjänare till barn (mammas upplevelse!.. 😉  framhölls som ett föredöme – för hon hade inga problem med sitt lättköpta ”Ååh, förlåt, förlåt, snälla!” …

Jag tror inte på förödmjukelse och tycker inte att det behövs speciella ord eller yttre åthävor, det viktiga är innehållet. När man gjort eller sagt något dumt (för det gör man ju!) räcker det med att man visar att man insett och lärt sig av sitt misstag. Allra helst ska man förstås ha lärt sig att inte göra om det. Så tycker jag.

När Lena i underbara Hem till byn insåg att hon denna gång skällt ut maken utan skäl sa hon inte “Förlåt!” Hon gjorde på sitt sätt: gick till honom på jobbet, log och sa: “Jag hade FEL!” Sen tog hon av kappan och övernattade med honom i jobbets trånga övernattningssäng: “Det blir väl mysigt?” sa hon till sin glatt överraskade make. Stort SMAJL och tablå…

Sen finns det allvarligare förlåtanden.

Jag läste Felicia Feldts bok om sin mamma och följde den efterföljande debatten. (Vi  till och med mejlväxlade :). I både bok och debatt beskrev hon sin plågsamma sanning om sin barndom med mamma barnuppfostringsexperten (och hade inga problem att förstå att en del av hennes syskons sanning självklart var annorlunda).

I debatten dök förstås tanken på förlåtelse upp. Jag har problem med begreppet “förlåta” i allvarligare sammanhang (också). Jag uppfattar det inte som ett fruktbart samspel, utan som ett yttre skådespel: A utdelar förlåtelse till B. Därmed kan B (och utomstående/närstående)  ha synpunkter på om A borde förlåta, till och med kräva att A förlåter, medan A nådigt utdelar eller undanhåller förlåtelsen. Det finns naturligtvis äkta innerliga förlåtanden. Men betoningen av den yttre gesten blir konstig för mig.

Efter vad jag förstår ses “förlåtelsen” ofta som förutsättning för att inte fastna i ilskan. Så är det inte för mig. Utan jämförelser i övrigt har jag varit i en känslomässigt liknande situation som Felicias. (Det var nog därför jag reagerade så starkt och skrev till henne.) “Förlåtelse” var helt främmande för mig – av ovanstående skäl, men även eftersom den ”andra parten” – i likhet med Felicias mamma – inte ansåg sig kunna göra några fel…  Och  hur kan det då funka med förlåtelse? ”Jag förlåter dig!” ”DU har väl inget att förlåta, det är ju du som i alla år …”

”Försoning” däremot känner jag att man kan uppnå inom sig själv, även om det inte är möjligt att försonas med den andra parten. Jag vet inte vad ordet innebär för andra, men för mig var det sättet att komma ur min ofruktbara ilska. Efter många års inre kamp meddelade jag vad jag kommit fram till, utan att varken förvänta mig eller få något svar. Sen tog jag ingen mer kontakt, men kände till min oerhörda lättnad att  ilskan var borta. Jag kunde uppriktigt unna den personen allt gott och hade heller inget behov att få godkännande eller förståelse för mitt beslut från andra. För jag var färdig med detta. Det kändes väldigt skönt, särskilt att jag kunde uppmuntra mina barn att upprätthålla kontakten. De var också de enda jag förklarade mig för, och klargjorde att problemet inte var deras.

Det viktiga för mig är den inre försoningen. Om jag inte når den låter jag ju andra styra mitt liv. Eller, som det kinesiska ordspråket säger om sorgen:

Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.

När jag skrivit detta gjorde jag en mycket liten enkät – frågade ett barnbarn, som råkade finnas till hands: “När säger du förlåt?” Svar: “När jag knuffar nån. Sen ska man säga det när man bråkat också, men det gör aldrig jag!” Vi vuxna tittade liite förbluffat på varann (det är ingen blyg viol vi pratar om – guschelov!), men sen mindes jag att barnen gör stor skillnad på “busa” (vilket är OK), och “bråka”.

Bra idé, när jag tänker efter.