Det finns ingenting som fascinerar – och lär – mig lika mycket.
Hos psykologen med nuvarande maken blev jag oerhört upprörd över att jag inte fick nån tid alls. Ingen lyssnade på mig, jag hade lika gärna kunnat stanna hemma. Till slut påpekade jag det, givetvis med tårsprut. (Sån är jag!) Psykologen svarade milt att hon faktiskt hade totalkoll på tiden, och vi fick exakt lika mycket utrymme. Jag tror henne, speciellt som jag efteråt hörde att maken tyckte att det var han som var förfördelad…
Men det VAR så det kändes.
Jag och nuvarande maken har insett att vi är såna som kämpar för våra förhållanden. Ända in i kaklet. Det känns tryggt att veta att vi är lika i just det avseendet. Innan jag skildes förra gången hade jag sett till att vi fått både äktenskapsrådgivning och parseminarium i långa rader. Mitt liv var en period fyllt av utskrivna, tårfläckade kollegieblock (dagböckerna tog slut), för att avlasta ett urval utmattade vänner. Blogg fanns inte ännu… Psykologbesök gör jag i alla sammanhang vid behov.
Men sen var det också avklarat. En jobbig nyorienteringsperiod följde (efter 30-årig relation…), men själva bearbetandet var avslutat.
Som jag ser det är varje förhållande lika unikt som de ingående komponenterna (människor och omständigheter). Då är det inte särskilt meningsfullt att fråga utomstående hur de tycker att just mitt förhållande bör se ut. Speciellt som man bara kan ge sin egen, högst subjektiva bild, även om man verkligen anstränger sig att vara ärlig. (Som jag märkte hos psykologen…)
Om man däremot vill fundera kring sin egen roll, ifrågasätta sitt eget beteende är det nyttigt och utvecklande med input. Det är till och med att rekommendera. Men att be någon ha åsikter kring en tredje persons agerande är inte bara meningslöst. Som jag ser det kan det cementera den egna låsningen i “hur det faktiskt borde vara”. Eftersom det tillkommer ett… ”för det tycker ALLA!” (PS: Hävda ALDRIG det…)
OBS: Om ett destruktivt förhållande håller på att knäcka någon behövs förstås hjälp utifrån. Men här menar jag förhållanden där båda försöker göra sitt bästa, fast det är svårt.
Jag har kommit fram till att man bör var på sin vakt om man börjar använda uttryck som: “Jag tycker inte det är mycket begärt”… “Men det är ju faktiskt ändå så att”… “Det är väl ändå rimligt att”…
Särskild varningsklocka har jag för: “Man måste ju ändå kunna kompromissa!” Svårt att säga emot, för det är klart man måste. Men detta “man” inkluderar oerhört sällan den talande, har jag märkt – även hos mig själv… 😉
Och tyvärr är det sant att man bara kan ändra på en enda person i världen – sig själv. Och det är JÄTTESVÅRT!
Även min nuvarande man och jag har alltså både gått till psykolog och besökt parseminarium. Skillnaden är att vi har gjort det för att behålla och vidareutveckla den fina kommunikation vi har byggt upp tillsammans. Och som inte är perfekt, utan i ständig utveckling. För varje gång det skiter sig (för det gör det, om än inte ofta) är vi bättre rustade. Vilket ger en speciell trygghet för den dag vi drabbas av sjukdom och kriser. Vi vet nämligen att då krockar våra överlevnadsmekanismer…
Och det enda man vet om livet är ju att det är i ständig förändring. Liksom allt levande – naur, människor, relationer.
Så resonerar den kloka gumman som vid mogen ålder kastar sig på knä och under strömmande tårar ber om nåd. Precis som när hon var 16…
Fast ändå på en högre nivå, för jag lät det inte stanna vid det. 🙂
Så tänker jag... 🐾 
I mina ögon är du ovanlig. Du är yngre och stora förändringar skedde ngn gång på -60-70talet. Min generation – 1920 talet, skulle inte vara öppen. Och man skulle inte ge sig. Och allt möjligt. Har haft få vänner i min ålder som skilt sig. Under perioder tänkte jag att min man och jag borde ha gjort det. – Men nu som urgamling ser jag faktiskt tillbaka på allt med tillfredsställelse och tacksamhet. – Ser egna brister och ser vad som ledde till mognad. Har varit hos en psykoterapeut 11 ggr för några år sedan. Otroligt meningsfullt.
Så att bättre har jag aldrig mått på så vis. Sen har ju ålderskrämpor kommit i.st. och stör mig.
GillaGilla
Jag blir så glad när du bekräftar min övertygelse att man faktiskt kan leva tills man dör. Och utvecklas. Det är även min plan. 🙂
GillaGilla
Ja, vem är den där ”man” egentligen?
Mitt förra ex, sonens pappa, och jag besökte familjerådgivningen en gång och gick därifrån helt överens – att aldrig gå dit fler gånger. Det gick bra att skilja sig ändå.
GillaGilla
Det var väl bra att ni hittade nåt att vara överens om – det vet jag kan vara svårt i det läget. 😉
Allvarligt: hoppas verkligen att det inte låter som om jag vill tala om hur andra ska göra, för det varken kan eller vill jag. Skulle nån be mig om den hjälpen sprang jag skrikande åt andra hållet…
Anser som sagt att varje förhållande är unikt.
Jag har kommit fram till vad jag behöver f a må bra, och är väldigt nyfiken på vad som gäller för andra. I all enkelhet. 🙂
GillaGilla
Vi skiljde oss efter 27 år och vi gick inte till någon, kanske skulle det ha förändrat något kanske inte?
GillaGilla
Det blev ju samma slutresultat – skilsmässa… fast lugnare o vänligare tror jag.
Men jag visste att f a må bra måste jag först bearbeta, veta att det verkligen var oundvikligt.
Och var tacksam att min man gick med (annars hade jag fått gå ensam). För andra kan det vara helt annorlunda. Förstås. 🙂
GillaGilla
Det är ett spännande perspektiv för mig, som aldrig varit ens i närheten av någon parrådgivning. Med man nr 1 hade det inte funnits på kartan, det är inte bara något jag tror utan något jag vet. Där var det mer en fråga om när jag skulle nå min bristningsgräns. Beslutet att gå var mitt, och jag har aldrig ångrat det en sekund, vilket kanske låter extremt när vi nu ändå var gifta i 10 år, men ja… Karl nr 2 var visserligen snäll men betraktade psykologi som flum, ingenjör som han var. Möjligt att jag skulle ha kunnat dra med honom på rådgivning ändå, men eftersom jag helt tappat intresse själv för förhållandet fanns det nog inte mycket att bygga på.
På ett sätt kan jag nästan tycka synd om mina ex (även inkluderande ett par korta förhållanden). Jag kan vara snäll och medgörlig och lojal, framstå som en utmärkt dörrmatta, tills den dagen mitt mått är rågat och jag går ut genom dörren utan en tår. Ja, jag har faktiskt aldrig blivit dumpad utan bara lämnat själv. Det måste verkar väldigt förvirrande.
Nu känns det dock helt annorlunda. Den här relationen skulle jag kämpa till sista andetaget för, och jag tror jag känner min man tillräckligt för att veta att han skulle gå till 17 psykologer om så krävs. 🙂
GillaGilla
Jag är ju själv väldigt olika i olika förhållanden. Inte så konstigt om man tänker efter: Två unika sammansättningar träffas och bildar en tredje lika unik. Alla dessutom i ständig förändring… Klart det blir knepigt. 😉
Mina två äktenskap är de enda riktiga (par)relationer jag haft. För mig var det självklart att vi skulle vara tillsammans. Så chocken var total när jag insåg att så var det inte.
Det jag hade lärt mig om mig i krissitationer är att jag måste veta, smälta, ta in. Annars känns det som om jag skulle gå sönder.
Det var och är en trygghet att veta: ”Jag har klarat svåra grejer tidigare, och vet hur jag måste göra.”
Och vi har pratat och vet att vi ser det på samma sätt. Också en trygghet.
För andra är det annorlunda. Spännande, tycker jag. 🙂
GillaGilla
Parterapi handlar inte om att hjälpa paret att undvika separation, det är en jättevanlig missuppfattning att så är fallet. Terapeuten kan aldrig få en person som har bestämt sig för separation att ändra sig. Det parterapin kan göra är att få båda parter att dels kommunicera utan att slå ihjäl varandra och dels att lösa ett problem; nämligen att komma fram till vad de olika parterna faktiskt vill- vilket de oftast inte är medvetna om själva. Vill de separera så är det ju också en lösning på problemet!
GillaGilla
Jag o mitt ex gick ett Imagoseminarium sen vi (efter rådgivning) bestämt oss f a fortsätta. Sen skildes vi alla fall, men vänligare, tror jag.
Och jag tyckte Imago varit så givande att jag gick med min nuvarande man direkt i början, f a fortsätta att ha det lika bra. (Jag visste ju hur svårt/omöjligt det varit att hitta tillbaks till det man en gång tappat…)
För att må bra måste jag smälta o begripa allting, i första hand själv o med närstående, vid behov tar jag (psykolog)hjälp.
Sån är jag 🙂 har jag lärt mig.
Imago gillade även min förste man, som inte hade så lätt f a prata känslor. Det går direkt på känslan, tycker jag, och man fick verktyg att fortsätta använda själv. (Och nej, jag får inte betalt för reklamen 😉
GillaGillad av 1 person
Det är ju kanonbra, härligt att höra 🙂
GillaGilla