Jag har kommit av mig lite med bokläsandet på senare tid, men nu slank vi in på biblioteket i alla fall. Plockade på mig böcker delvis slumpvis, sådär som jag gillar. Men på väg ut hittade jag en bok jag länge velat läsa: “Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson.

Om flickan som i koncentrationslägret hamnat i en lögn om att hon är judinna, inte rom. Det skedde av en slump, för att undvika bestraffning, men gick sedan inte att ta sig ur. Och lögnen hjälpte henne att överleva koncentrationslägret. Tyskarna hatade visserligen judarna mest av alla, men för fångarna stod romerna “längst ner”. Och Mengele älskade de romska barnen, ”både levande och döda”.

Men det starkaste med boken tycker jag är att det är människor som skildras. I allmänhet varken onda eller goda, utan blandade produkter av sin tid och sina erfarenheter. Inte ens för de klokaste och bästa vågade flickan avslöja sin hemlighet, trots att de räddade hennes liv, både i lägret och senare i Sverige. Inte ens för dem som blev hennes svenska familj.

Med rätt eller fel var och förblev hon övertygad om att de omedelbart skulle ha tagit avstånd från henne om de fått veta att hon både var rom och hade ljugit om det i alla år. För: “Det vet man ju hur zigenare är” sa hennes vän – och menade lögnaktiga.

Ända till 85-årsdagen anpassade sig Malika/Miriam till det svenska samhället, till 100% och oavbrutet leende. Och inser att det kan ha deformerat inte bara henne, utan även hennes familj.

Men om hon inte ljugit om sin identitet vid ankomsten till Sverige hade hon över huvud taget inte fått stanna här, och aldrig fått någon svensk familj. För Sverige tog inte emot zigenare, inte ens om de kom med de vita bussarna. Tyska statens ”Wiedergutmachung” (skadestånd) efter kriget gick inte heller till romer. Hon fick ett erbjudande, i sin identitet som judiska Miriam, men det tog hon inte emot.

Till slut kommer hon ändå fram till att:

Man måste nog säga att jag faktiskt heter Miriam. Också.

Jag sträckläste 400 sidor på en eftermiddag. Det var inte som att läsa, mera som att förflyttas till en annan tid och plats. Och lära känna människor som formats av sin tillvaro.

Sen var jag tvungen att titta lite på TV innan jag gick och la mig – mina drömmar kan vara tillräckligt jobbiga som det är.

När jag insåg att jag inte visste mycket om vilka kategorier förutom judar som fanns i nazisternas koncentrationsläger kollade jag lite och insåg att det fanns ett helt system med tygtrianglar för de olika kategorierna av fångar. Huvudkategorierna var de på bilden (klicka för större).

Judestjärnan bestod av två trianglar, men det fanns olika varianter med en gul triangel och en färgad, för de judar som även ingick i någon av de andra kategorierna (politisk etc) eller var ”rasskändare” (= judiska män som haft umgänge med ariska kvinnor) eller ”rasförrädare” (= ariska kvinnor som haft umgänge med judiska män).

Politiska fångar kunde vara socialdemokrater, fackföreningsfolk, liberaler, kommunister, frimurare, anarkister.

Bibelforskare kunde vara Jehovas vittnen eller religiösa dissidenter.

Homosexuella tyska män sågs som en fara den ”ariska rasen”, eftersom de ansågs klena, svaga och oförmögna att försvara nationen.

Asociala eller ”arbetsskygga” fångar var av många olika slag: homosexuella kvinnor, förståndshandikappade, mentalsjuka, alkoholister, tiggare, aristokrater, intellektuella, pacifister, vapenvägrare, prostituerade – och romer ”zigenare”, som senare fick en brun triangel.

På Levande Historia läser jag något som just nu känns skrämmande aktuellt:

När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 fanns ingen plan för Förintelsen. Segregationen syftade först och främst till att tvinga judarna att emigrera – att uppnå ett Tyskland fritt från judar. Emigrationen begränsades emellertid starkt av omvärldens ovilja att ta emot judiska invandrare.

När tyskarna erövrade områden med stor judisk befolkning uppstod frågan om hur de på mest effektiva sätt skulle kunna eliminera denna oönskade befolkning. Den 31 juli 1941 utfärdade Hermann Göring en skriftlig order till SS, att förbereda en ”slutgiltig lösning av judefrågan”.