Om “vi och dom” – motsättningar och sammanhållning, förändring och utveckling…

När jag läser om “stadsbefolkningens oro inför anstormningen av fattiga som varken kunde hejdas eller kontrolleras” känns formuleringen väldigt aktuell. Fast i boken om Hammarbyhöjden – “Den vita staden” – handlar det om landsbygdsbor som flyttade in till städerna vid sekelskiftet. Det förra, alltså.

I en polisrapport från 1914 (se ovan) är det istället suspekta stadsbor som invaderar villasamhället (mina fetningar):

Enskede folkpark hade tillstånd att ”från klockan 7 till 11 eftermiddagen anordna dans och folklekar.” Men nu har ”48 i Enskede boende personer, huvudsakligen villaägare, anfördt klagomål”: … ”att musiken och ovesendet från folkparken på söndagseftermiddagarna är störande för jordfästningarna å Södra begrafningsplatsen samt att folkparken vanligen hvarje söndag besökes af cirka 2000 personer öfvervägande söderbor s. k. söderamerikanare”.

Dessutom ”hafva klagandena uppställt den frågan, huruvida en offentlig dansbana ur moralisk synpunkt kunde anses lämplig för ett samhälle med så mycket barn och ungdom.” (Här undrar jag helt oseriöst hur lämpligt/meningsfullt det vore med en dansbana där det INTE fanns några ungdomar. Vem skulle då dansa?)

Inte nog med det, den rapporterande polismannen tillfogar: ”Flera af klaganden hafva till undertecknad muntligen påvisat, att den å dansbanan förekommande dansen icke är att härföra till anständig dans, utan består af liderliga rörelser med kroppen och bör betraktas såsom osedlig och amoraliserande.”

Det är inte utan att jag blir nyfiken på vilka “söderamerikanarna” var egentligen – med sina liderliga rörelser. Jag hittar dem i en artikel om den nya svenskan:

För hundra år sedan flyttade folk från landsbygden till storstäderna och en ny arbetarklass uppstod. När de arbetande ungdomarna fick råd att köpa kläder dök buspojkarna eller kväsarna upp med sina kepsar och halsdukar, och kväsajäntorna med sina stora tjoflöjthattar och krusade lugg. Sen kom söderamerikanare, som kallades så efter sin  amerikanskinspirerade klädsel. Det här var de första svenska ungdomskulturerna i Sverige.

Här finns text och sång till  ”Söderamerikanernas marsch” från 1912. Ur texten:

”Ussarej, här kommer vaktparaden
seglande igenom kula staden
färsig stöt med vaden
å med skarp Amörkandress”

“Färsig” använde faktiskt en jobbarkompis till mig på sjuttiotalet, minns jag. På trettiotalet träffades mina föräldrar (båda f ö invandrade till Stockholm norrifrån) när mamma gått vilse på stan (ärvde jag hennes lokalsinne?). Till slut tog hon mod till sig: “Nu frågar jag den där svingpjatten om vägen.”  Svingpjatten var min på den tiden mycket klädmedvetne far.

För hundra år sen kom den stora inflyttningen alltså från landsorten, idag kommer den från andra länder. På den tiden lånade den nya slangen ord från västgötaknallar, romani, tyska och engelska. Många av de orden är glömda idag, andra inlemmade i svenskan. Nu har vi rinkebyska, gårdstenska eller rosengårdska.

För flockdjuret människan har det alltid varit viktigt att ha pejl på vilka som är “vi” och “dom”. “Dom” är ju okända – och kanske farliga. Från Odengatan i början av 1900-talet minns en flicka: “I gathuset bodde mer förmöget folk . . . Där bodde Folke. Han ville så gärna vara med oss och leka, kunde komma springande ner till oss på gården. Men då hämtade de genast upp honom igen.”

Och i Hammarby visste även de mindre barnen att det fanns olika socialgrupper i klassen – och hur det kunde visa sig: “En flicka från Nytorp var så fattig att mamman hade rakt hår.”

En intervjuad hade tvekat inför att flytta till Hammarby just för att det hade dålig klang: “Jag tror det berodde på barnrikehusen /…/ Genom att det var så kolossalt mycket barn där på ett område som så småningom växte upp, så blev det en viss ligabildning och det var stökigt och bråkigt och stojigt.” Flera av dem som bodde i privathyreshus ger i boken exempel på bråk och osämja i barnrikehusen – och betonar att sånt aldrig förekommit i deras hus. Men få har givit konkreta exempel på konflikter de själva varit vittnen till.

Gentemot “dom andra” stod dock hammarbyborna eniga. Närliggande stadsdelar som Årsta och Björkhagen betraktades med skepsis – för att inte tala om ännu mer avlägsna, som  Hökarängen. Bland ungdomarna i Hammarby såg man norrmalmarna som snobbiga och överlägsna typer som man skulle sätta på plats på lördagskvällarna. Och för stenstadens tonåringar var området söder om Skanstull världens ände, där det inte bodde några ”riktiga” stadsbor.

Jag minns när min kusin från Norrbotten inte tyckte att jag skulle flytta närmare tunnelbanan. Jag trodde att hon tänkte på oväsendet, men hon menade att det var för farligt. Det var inte så konstigt: tunnelbanan var okänd för henne, förutom det hon läst i tidningen, och där skrev man – som alltid – när det var bråk.

Så tänkte inte jag, som åkt tunnelbana olika tider på dygnet ända sen vi flyttade till Farsta när jag var 12. Alltså strax innan banan ens gick så långt söder om söder. Vi fick nöja oss med matarbuss i början.