Plötsligt uppstod dramatik i den fridfulla sommarstugan. Gång på gång.

I slutet av augusti brukar vi samla representanter för kommande generationer i stugan till en ”kusinträff”, och den helgen kamperar en barnfamilj på vår vind. Någon gång under sommaren brukar även min mans gamla klassisar träffas – numera 80plussare. Under pandemin blev det uppehåll, men nu var det dags igen.

Klassträffen var inbokad, och ungefär en vecka därefter var det dags för kusinträffen. För att förbättra övernattningsmöjligheterna hade vi beställt en bäddfåtölj, som skulle avlösa den gamla uppblåsbara extrasängen vi haft tills den la av. Någon bäddsoffa går inte att få in bland alla snedtak och balkar på vinden, men en bred fåtölj borde fungera. Jag hade provmätt med eget måttband.

Här i schäslongläge:

Vi räknade ut att vi BORDE hinna få fåtöljen levererad innan vi var tvungna att åka till stugan.

Sen började det strula. Först måste kusinträffen tidigareläggas, så att nattgästerna kom på kvällen samma dag som klassfesten. Det borde ändå fungera, om vi bara såg till att vara på plats i tid för att hinna förbereda. Men det blev alltmera ovisst om bäddfåtöljen skulle hinna hem till oss i tid för att åka med oss till stugan i tid för våra event.

När vi fick veta att leveransen gick via Borås kom vi på den briljanta idén att vi skulle kunna hämta den där – och köra direkt den lilla biten till stugan i Bohuslän. Svar: ”Nej”. Den måste köras ända till vår adress i Stockholm, så att vi sen kunde köra ner den (igen). OK, jag fattar att de bara levererar till fakturaadressen och måste ha sin logistik, men nu började det bli spännande på fel sätt.

Så kom beskedet att den var på väg. Vi packade, även maten som skulle med.

Och så började vi fundera på om den verkligen skulle få plats i bilen. (Lite sent påtänkt, jag vet.) Vi mätte och mätte – ja, det borde gå, fast vi kanske måste packa upp den först. Sen letade vi efter uppgift om vikten och hittade: 250 kg! Men till och med jag insåg att det INTE kan stämma för en fåtölj, och när vi lugnat ner våra uppkörda hängslen (som min gymnasielärare brukade säga) såg vi att det stod ”inte över 250 kg”.

Småningom kom beskedet att leveransen skulle komma en dag senare, mellan 8 och 12. Vi la tillbaks maten i kylen över natten, men från kl 8.00 var vi redo. Ingen leverans. Till slut ringde vi: ”Jo, bilen gick sönder igårkväll och nu håller dom på och lastar om.” Jobbigt att ett så stort företag bara har en bil. Och ingen telefon för att meddela förseningar.

Men till slut kom den, vi gick ned för att kunna ta den direkt från bil till bil. Medförande en stor kniv, ifall den måste packas upp först. När jag stod på gatan och väntade på att min man skulle hämta bilen kändes det inte riktigt bra att vara beväpnad, så jag försökte hålla kniven diskret dold – och insåg att jag agerade som en riktig yrkesmördare… Men allt gick bra, min starke man lyfte över paketet i vår kära gamla kombi, med förpackning och allt. Sen stuvade vi in bagage runtomkring paketet, och åkte iväg.

I stugan skulle fåtöljen dock inte bara uppför trappan till ytterdörren, utan ända upp till vinden. Dit går en spiraltrappa, och längst ner har vi satt upp vår gamla säkerhetsgrind, utifall att någon mer skulle göra som jag en gång: rutscha ner och riskera att landa på plattorna nere i hallen.

Jag höll undan grinden så att maken kunde baxa in fåtöljen på tredje trappsteget. Men medan han höll hela vikten måste någon rycka upp den trappsteg för trappsteg. Och där fanns bara jag – utan muskler, men med en livlig fantasi som fick mig att se hur jag tappar greppet och maken trillar baklänges nerför trappan med fåtöljen (och kanske mig!) ovanpå. På alltmera darrande ben lyckades jag ändå ta mig upp, med vilopaus på varje trappsteg. Utan träning med TV-Sofia hade det aldrig gått.

När vi vilat upp oss någon dag var det dags att montera fåtöljen. Eftersom jag är så opraktisk läser jag alltid instruktioner. Denna var på spanska, men det fanns ju teckningar. Jag tittade länge, men fattade inte mycket: det verkade behövas märkligt många verktyg, och så skulle man tydligen fotografera ett bord? – men det hade vi inget? Till slut la jag undan instruktionen.

Monteringen visades sig bestå av att skruva fast fyra ben, de övriga fyra var redan monterade och infällda på ett piffigt sätt.

Här skymtar underverket, färdigmonterat…

Vi hann inte mer än andas ut innan det var dags för nästa drama: VATTNET!

I ett tjugotal år har vi och våra två bofasta grannar köpt vatten från villaområdet på andra sidan vägen. I åratal har det aviserats att vi alla ska få kommunalt vatten och avlopp, men det har inte gått att få besked om ens ungefärlig tidpunkt (om ett år, 10 år?) och uppskattad kostnad (1000-lapp? en miljon?).

Sen kom en faktura på några hundratusen, att betalas inom en månad. Så vi betalade och antog att det hela var på gång.

Men fortfarande visste vi inte när omkopplingen skulle ske, och det krävs ju viss planering och samordning när den sista biten fram till de olika husen ska fixas. Vi förberedde det vi kunde, rörmokaren jobbade en hel dag i huset, givetvis i samma röriga vecka.

Och vi var alla övertygade om att de inte kan stänga av det gamla vattnet utan att vi fått tillgång till det nya, för vi kan ju inte vara utan vatten.

VÄL? 😨

Sen sa svägerskan som bor i villaområdet att gubbarna som jobbar med ledningen hos dem sagt att vårt vatten skulle stängas av just den veckan vi skulle ha gäster. Vi frågade grannarna, men ingen visste något. Vi ringde till kommunen (hädanefter kallad ”K”). Ett antal gånger. Det gick så där:

Vi: Vi måste hitta en praktisk lösning, för vi kan ju inte vara utan vatten.
K: Vi har följt reglerna, det var villaföreningens sak att informera er.
Vi: Vi måste hitta en praktisk lösning, här är ett förslag…
K: Det går inte.
Vi: Men vi kan ju inte vara utan vatten.
osv…

Till slut kom vi grannar överens om att tillsammans träffa dem som vet hur man praktiskt kan lösa problemet, alltså de som ansvarar för grävningen hos oss och hos kommunen. K tyckte inte att ”deras” grävare borde träffa kunderna direkt. När vi ändå tänkte träffas (”Vi kan ju inte vara utan vatten!”) meddelade K på måndagen att hon 1) ville vara med på mötet 2) inte kunde den planerade torsdagen, bara på tisdagen, alltså dagen efter beskedet.

Märkligt nog lyckades alla ställa upp, trots kort varsel. Fast vi var förstås motiverade.

När det är dags för bondeupproret mötet var vattnet avstängt, givetvis utan förhandsinformation. För att kunna bjuda på kaffe fick vi ta från vår ”preppdunk”, som numera heter ”om ryssen kommer”. (Fast vattnet VAR OK, jag hade faktiskt smakat några dar tidigare.)

Och så gick allt över förväntan! ”Vår” grävare hade ett utmärkt förslag på hur vi alla skulle få provisorisk vattenledning medan han fixade den permanenta, och deras grävare såg inga problem med det. Märkligast var dock att K helt konstruktivt kollade detaljer – och sen ACCEPTERADE förslaget! Nästan lite snopet, vi hade alla förberett oss på att snacka sånt som juridik, inhibering, miljöbalkskrav på vattentillgång, kanske lokalpress: tre hus utan vatten, varav en flerbarnsfamilj.

Som kronan på verket, när allt var klart, förklarade våra grannar på ett pedagogiskt sätt hur oroligt det är för medborgarna när de inte får information. Och att villaföreningen knappast kan ha ansvar för att hålla oss informerade, vi är ju inte ens medlemmar. Däremot förväntar man sig att kommunen tar ansvar för samtliga invånare.

Så i bästa fall funkar det kanske bättre nästa gång, man ska aldrig ge upp hoppet. Men VARFÖR det är så svårt att informera kommer jag aldrig att begripa.

Under våra resterande dagar var vattnet avstängt till och från, men senast efter arbetstidens slut återvände det. I ”gästveckan” hade det inte funkat att ha det så, men för oss gick det ju. När vi åkte hem grävdes det för fullt hos grannen.

Näst sista dagen åt vi middag på verandan och fick besök. En trollslända satt länge på räcket hos oss och återkom flera gånger. Den kanske kommer att sakna oss?

3 reaktioner på ”Plötsligt uppstod dramatik i den fridfulla sommarstugan. Gång på gång.

  1. Pust, jag blev alldeles utmattad av den läsningen. Ni har aldrig tråkigt iallafall.
    Bortsett från det rekommenderar jag såna där självuppblåsande luftmadrasser. fråN CO eller biltema.Dom är riktigt sköna, speciellt med en tunn bäddmadrass på.

    Gilla

Lämna ett svar till lenaikista Avbryt svar

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.