På äldre dar har jag svårt att få ihop mina sju-åtta timmars oavbruten sömn. Ofta är jag jättesömning tidigt på kvällen och klarvaken en stund mitt i natten. Måste slöglo på TV ett tag innan jag blir sömnig igen. Nu läser jag i Världens historia att detta är fullständigt normalt.

Människan har sedan medeltiden – kanske ända tillbaka till antiken – delat upp sömnen i två delar: ”första” respektive ”andra” sömnen. Däremellan var man vaken. I en del familjer åt man en sen måltid, i andra förberedde man redskapen för nästa dags arbete och fyllde på ved i husets eldstad för att slippa vakna i ett iskallt hus. Och så hade man sex.

Läkare ordinerade ofta att medicin skulle intas mellan första och andra sömnen. I medicinska läroböcker rekommenderades man att sova på höger sida under den första sömnen, och byta till vänster när det var dags för sömn nummer två. Och i en gammal engelsk folkvisa står det:

När du vaknar från din första sömn, så ska du dricka något varmt – och när du vaknar från din andra sömn, är alla dina sorger borta.

Natten var farlig. En anledning till att vara vaken mitt i mörka natten kan vara att natten i århundraden var förknippad med övertro och ondska. Man var övertygad om att Satan och hans hantlangare kom om natten och angrep människor i deras drömmar. Då gällde det att vara på sin vakt. Många bad en bön, sittande eller liggande i sängen, och munkar överallt i Europa gick varje natt upp för att tillsammans be en av de rituella dagliga bönerna, som skulle garantera Guds välsignelse.

På landsbygden hände det att man för säkerhets skull hade vigvatten på sängbordet – om någon skulle råka dö under natten. Förutom nattljus och nattkärl hade en del laddade skjutvapen under sängen. Det var nämligen inte bara övernaturliga väsen som var som farligast under de mörka timmarna. Många mord begicks också mitt i natten. En besökare i spanska Valencia förklarade 1603 att ”så snart natten faller kan du inte röra dig utomhus utan sköld eller rustning”. I Moskva var nattliga mord så vanliga att det fanns en särskild plats, där de som dödats under natten lades. I gryningen kunde bekymrade anhöriga gå dit för att leta efter saknade familjemedlemmar.

I Saint-Malo i norra Frankrike hade man i början av 1600-talet hittat ett sätt att hålla invånarna inomhus på natten:

När natten faller på ringer en klocka för att varna alla som är utanför stadsmuren, så att de hinner ta sig tillbaka. Därefter stängs stadens portar, och åtta eller tio hungriga mastiff-hundar släpps lösa på gatorna.

Det var inte heller ovanligt att tjuvar bröt sig in medan alla i hushållet låg och sov. I stora delar av Europa hade tjuvarna ett hemligt vapen, som påstods garantera att de boende fortsatte sova medan inbrottet pågick: ”Ärans hand” var en avhuggen, torkad människohand från en dödsdömd brottsling, som doppats i vax så att varje finger kunde fungera som ett stearinljus.

Rädslan för det okända och strävan efter att skydda varandra var en möjlig orsak till att det både i städerna och på landsbygden var vanligt att hela familjen sov i samma säng. På så sätt höll man också värmen bättre, och på bondgårdarna kunde man av samma skäl ha husdjuren i samma rum.

För överklassen blev det därför en statusmarkör att kunna sova ensam – med avbrott endast för de äktenskapliga plikterna. För Ludvig XIVs bror Philippe var det i princip olidligt att behöva dela säng med sin hustru. Den stackars hertiginnan anförtrodde sig i ett brev till en väninna:

När Hans nåd sover i min säng måste jag ligga så nära kanten att jag ibland faller ur sängen i sömnen, för Hans nåd tycker inte om att vidröras. Och om jag råkar sträcka ut en fot i sömnen och nudda honom, så väcker han mig och skäller ut mig i en halvtimme.

När tjänarna delade säng med husbondfolket behövdes regler. I en bok om gott uppförande förmanas tjänstefolket: ”Varje gång du ska ligga hos en man som har det bättre ställt än du, så tänk på att fråga honom vilken sida av sängen han föredrar.” Det sägs även att frun i huset kunde använda tjänstefolket som skydd mot den äkta maken – om hon inte ville bli gravid.

På härbärgen, krogar och liknande inrättningar var det sällan möjligt för resenärerna att få en egen säng – ens om de var personer med pengar och status. Då behövde man veta hur man skulle uppföra sig. 1699 ger en fransk guide för britter på genomresa goda råd: ”Du är en dålig sängkamrat om du roffar åt dig täcket, eller om du konstant sparkar omkring dig”.

Även gäster som övernattade hos vänner kunde hamna i samma säng som värdparet. Då var regeln att hustrun sov nära kanten på sängens ena sida, maken i mitten och gästen närmast andra kanten, så att ingen efteråt skulle kunna anklaga dem för något opassande.

Perioden mellan första och andra sömnen var den tid på dygnet, då flest barn kom till. Då hade gifta par goda möjligheter att ägna sig åt varandra – om inte barnen sov sysselsattes de med praktiska sysslor. Enligt judiska skrifter från renässansen minskade detta risken för att maken skulle börja höra röster eller tänka på andra kvinnor.

En fransk läkare vid namn Laurent Joubert hävdade på 1500-talet att älskog mellan de båda sömnperioderna var särskilt gynnsamt för barnalstrandet: Omedelbart efteråt borde man om möjligt somna om. Om det inte gick var det bra att stanna kvar i sängen, ”medan man glatt samtalade”.

Den 28 januari 1807 tändes de första gasdrivna gatlyktorna i London. När man inte längre var beroende av dagsljuset för att kunna se vad man gjorde på gatorna och i hemmen började många stanna uppe längre, och när de väl gick till sängs sov de ända till gryningen. Under 1800-talet skaffade alltflera fickur, och det blev klockan som bestämde när det var sovdags istället för dagsljuset. Rädslan för häxkonster och ondskefulla väsen började också försvinna, och lugnet sänkte sig över natten. Att dela upp natten i två skift uppfattades som slöseri med tid i det framväxande industrisamhället.

Men i början av 2000-talet kom man efter åratals forskning fram till att den ”normala” sömncykeln verkar vara att vi sover i två perioder: först i ungefär vi fyra timmar, efter en till två timmars vakenhet resten av natten.

Alltså det som sågs helt naturligt fram till slutet av 1600-talet.