Jag skriver för närvarande oftast i StockholmsMix , där jag gör slumpvisa nedslag i Stockholms historia. Men nu har jag gått igenom diverse hälsokoller – senast alltså hjärnröntgen – (eller rättare sagt MRI = undersökning med magnetkamera) och sånt samlar jag ju gärna här i mitt ”externminne”.

Det är inte så dramatiskt som det låter (hoppas jag!), utan gäller min gamla migrän – om det nu är det… 😨 Det började för ett antal decennier sedan på jobbet när plötsligt en del av texten jag läste försvann. När jag istället svarade i telefonen började jag efter en stund tappa ord.

Vi pratade om att analysera en uppsats (kvällsplugg), när ordet ”analys” plötsligt försvann ur mitt huvud, och när jag bytte ämne till nåt enklare och försökte säga att jag just köpt ”läppglans” var även det ordet borta. Så jag sa: ”Ja, nån sorts smink köpte jag. Vi kanske skulle sluta prata nu.” Och hörde som på avstånd min kompis säga: ”Men du måste till doktorn! Det kan ju vara ett blodkärl!” Jag avslutade, funderande på vad ”blodkärl” var – och visste att jag faktiskt visste det. Egentligen.

Företagsläkaren förstod ingenting, men småningom fick jag remiss till en neurolog, som lyssnade på mina symptom, fyllde i min beskrivning och sa: ”Men har ingen talat om för dig vad det är? Det är ju MIGRÄN!” När jag påpekade att det ju inte gjorde (särskilt) ont, sa han att kunde vara så, och han kände en föreläsare som fick börja varje termin med att säga att om han bara tystnade och gick ut var det migränen som slagit till.

Under åren har de här anfallen sen återkommit med flera års mellanrum, alltid likadant: Först en blind fläck (då jag hinner förvarna omgivningen). Efter en halv till en timme tonar den bort och ersätts av den jobbiga afasin, när jag inte ens kan säga att jag har migrän, bara ungefär ”Det är inte bra här!” och peka på huvudet. Läsa går inte alls, jag förstår inte orden och kan inte ens ”ljuda” ihop dem. Efter 2-3 timmar är det över, men jag är rejält medtagen, blek och matt med ett kvardröjande starkt obehag. Varje gång är ju känslan: ”Nu är det kört, sån här förblir jag. Och då kan jag lika gärna dö.”

Eftersom detta hände så sällan tog jag aldrig upp det på vårdcentralen. Men 2018 kom anfallen tätare, i februari/mars i år två gånger på fem dagar(!), och då kom jag äntligen iväg till doktorn: ”Tänk om det inte är migrän? Kanske aldrig har varit det?” Jag har inget minne av några undersökningar hos neurologen den gången, och i så fall var det ju 30-40 år sen.

Men nu blir jag grundligt undersökt, vilket känns bra. Bland annat har jag tagit långtids-EKG och mätt blodtrycket hemma en vecka. Medan jag står i den långa kön till neurologen har man på vårdcentralen ändrat min (blodtrycks)medicinering. Efter det har jag bara haft några ”halva” anfall och de senaste 3 månaderna inget alls. (”Peppar-peppar, ta i trä” säger jag och knackar mig i pannan).

Och nu har jag alltså varit på dejt med magnetkameran. Inför undersökningen skulle man fylla i en lista över vad som möjligen kunde orsaka problem vid undersökningen, ex vis sjukdomar och inopererade ”reservdelar”. Jag kryssade för NEJ på allt – tills jag kom till ”känna obehag i trånga utrymmen (klaustrofobi)”.

Tvekade: Hur stark är min klaustrofobi nuförtiden? För ett antal år sen gick jag fem trappor till tandläkaren hellre än att åka den trånga gamla hissen – tills jag blev instängd i en annan (större) hiss och märkte att det inte var så farligt. Så bättre har det blivit.

På papperet stod också att man kunde få lugnande medel. Jag fyllde i ett tveksamt JA på obehaget, och vid JA skulle man kontakta kundtjänst. Så jag ringde dit, hittade (märkligt nog) inget knappalternativ för just detta, tog ett annat och väntade VÄLDIGT länge, utan att ens få ”en plats i kön”. (Jag hoppas att patienter med pacemaker har en remitterande läkare att vända sig till istället för att sitta i den kön.)

Sen hittade jag en chatt och där fick jag svar: Jo, man kunde få ha någon med sig, men den personen måste då fylla i samma lista – och maken har ju diverse reservdelar, så det alternativet gick bort. Och ja, man kunde få lugnande, men då måste man boka en annan tid. Och jag VILLE ju ha detta gjort, efter alla dessa decennier.

Så jag läste på om ”Undersökning med magnetkamera” (med film) på 1177, och där fanns lite lugnande besked: Man brukar kunna få lyssna på musik medan undersökningen pågår, och mellan bildtagningarna får man ofta röra lite på sig. Dessutom kan man prata med röntgensjuksköterskan genom en mikrofon och en högtalare. Det lät ju bra.

Och på filmen syns att man inte behöver in hel och hållen i det trånga röret, som dessutom är öppet upptill och nertill. Så jag borde väl kunna fixa detta? Fast röret är VÄLDIGT trångt – senare läser jag att en del överviktiga inte får plats… Och det brukar ta mellan 15 och 45 minuter – och det låter ju väldigt l-å-n-g-t.

Vi åkte i alla fall till sjukhuset i god tid inför undersökningen. Jag brukar säga att på sjukhus riskerar man i alla fall aldrig att gå fel, för där ska både blinda, sjuka och förvirrade kunna hitta. Alltså gick jag som vanligt direkt till receptionen. Som var obemannad.

Löwenströmska är nämligen ett modernt sjukhus, med en skylt i receptionen om att man inte behöver anmäla sig utan kan gå direkt till avdelningen. Men jag visste ju inte var? Den här gamla tanten stod alltså envist kvar utstrålande förvirring tills det dök upp en kille, som svarade: ”Det är ju (förstås) en trappa upp!” Och på en pil vid trappan stod det mycket riktigt ”Röntgen”.

Jag kände mig lite dum, men det gick över, för jag hade faktiskt läst på och lärt mig att detta inte ÄR röntgen. Och Wikipedia bekräftar: ”Magnetresonanstomografi kallas i dagligt tal för ”magnetkameraundersökning”, och ibland ”magnetröntgen”, men det är felaktigt och missvisande eftersom undersökningen inte använder sig av röntgenstrålning.” Så jag hade RÄTT! – fast fel. För jag skulle faktiskt följa röntgenpilen uppför trappan. Så det gjorde jag.

På detta moderna sjukhus var även denna reception obemannad och man skulle själv registrera sitt besök på en skärm. Men det verkade enkelt, bara trycka på en stor knapp och ange personnumret. Jag gjorde så. Och fick svaret: ”I systemet finns inget sådant personnummer. Var god kontakta receptionen.” Som alltså var obemannad…

Gick ändå dit, kikade in, vankade runt lite – allt inför de undrande patienterna i väntrummet. (”Vofför gör hon på detta viset?” som rumptrollen sa om Ronja Rövardotter.) Fast sånt bryr jag mig inte om numera. Till slut dök det upp en människa bakom glasburen, som kollade ”systemet” i sin dator och sa: ”Det var konstigt, bokningen ligger ju här.”

Tur att man alltid är ute i löjligt god tid, tänkte jag, och fick besked att ”gå till väntrummet längst bort”. Vi gick dit. Väntade. Ganska länge. Sen tänkte jag gå och titta hur det såg ut i vad jag uppfattade som nästa korridor. Det visade sig vara slutet av ”vår” korridor, och där fanns ett rum med skylten ”VÄNTRUM MAGNETKAMERAUNDERSÖKNING”… Då kände jag mig faktiskt dum.

Men småningom var jag äntligen på plats och fick ta av mig allt utom trosor och strumpor, samt sätta på en urtvättad sjukhusskjorta. En vänlig sköterska hjälpte mig att få in öronproppar, ovanpå det stora hörlurar och så en ”burk” runt hela huvet. (Som på bilden, men jag var utan skägg och iklädd sjukhusskjorta).

Sköterskan sa att det skulle ta 15 minuter (alltså inte 45), och det var ju bra. Men när jag frågade om det var OK att smuggla upp handen och nypa till om näsan, ifall en av mina plötsliga nysattacker dök upp, sa hon att det fanns det nog inte plats för, och då kändes det lite – ja, trångt.

Någon musik eller mikrofonkontakt sa hon inte något om. Och jag upptäckte snabbt att man nog lurats lite på 1177: inte tusan var det ens teoretiskt möjligt att höra något inne i den där apparaten, varken musik eller sköterskeröst. För maskinen LÄT, på olika sätt hela tiden, ett tag skakade hela britsen.

Det enda jag kunde göra var att trycka på en ”nödboll” – och då skulle undersökningen avbrytas, och GÖRAS OM! ALDRIG! 😱 tänkte jag och försökte köra lugnande andningsövningar. Det gick så där, kan jag säga. Men just när jag trodde att det aldrig skulle ta slut gjorde det det.

Jobbigast var faktiskt att jag tappade tidsuppfattningen, hade ingen aning om hur lång tid som gått. Det hade gjort stor skillnad om jag kunnat se nedräkningen, eller få nån signal exempelvis var femte minut – eller åtminstone i halvtid. Allra helst hade jag förstås velat höra en mänsklig röst i oljudspauserna säga att det gick bra och hur mycket som återstod.

Om jag skulle (måsta) göra om detta skulle jag nog be om lugnande (tror sockerpiller räcker, om man inte talar om det för mig…), även om jag måste vänta längre på undersökningen. Och om det inte går att få hjälp med tidräkningen skulle jag nog försöka räkna, för att så att säga vara min egen klocka. Och fråga om man kanske kan dra upp benen för att känna att man INTE är helt inklämd i ett trångt och låst rör?

En patient berättar på nätet att hon tvingats avbryta undersökningen på grund av sin starka klaustrufobi och ovilja mot lugnande. Sen prövade hon ändå den svagaste sortens tablett, och kände sig inte påverkad, men lyckades ändå genomföra undersökningen, efter att man ersatt ”huvudburken” med en lättare variant och hon fick hålla sin man i handen hela tiden. Åtminstone barn söver man.

Allt är relativt. Samma kväll råkade jag hamna i en läkarserie där en av huvudpersonerna efter att ha blivit påkörd ligger på operationsbordet och försöker få läkarna att skiktröntga hans hjärna. Men han kan inte prata, bara tänka… och behandlande läkare beslutar att inte skiktröntga, varpå patienten dör. Då måste det ändå vara bättre att dö utan att veta hur det kunde ha undvikits.

Själv funderar jag lite över om man på bilderna kan se var mitt lokalsinne skulle ha suttit, om jag haft något? 🤔

När jag fortsätter att läsa om MRI ser jag att en forskare på Karolinska har tagit fram en metod som gör att undersökningen bara tar EN MINUT! Vicken jävla skillnad! tänker jag, även om resultatet visst blir lite mindre exakt. EpiMix fick Dagens Medicins Athenapris 2018 och KI skriver på hemsidan att forskargruppens mjukvara idag används i forskning på många håll i världen och har börjat introduceras i klinik.

Vi är nog flera som håller tummarna för detta!