Vad fick mig att från början fascineras av nätet? Och varför blir jag nu ibland så TRÖTT – och känner mig tvärgammal?

Jag fick genom jobbet mycket tidigt kontakt med webben, redan på mitten av nittiotalet. Älskade från första början länkningen och den fantastiska möjlighet till fördjupning som det ger.  Möjligheten till kontakt med människor i samma situation utnyttjade jag redan i samband med min skilsmässa 1996. Fortsätt läsa ”Nätet – tummen upponer”

Fortsätter att fundera över det här med infantila(?) förenklingar. Följer fascinerad Ribbings spalt i DN, speciellt kommentarerna.

Den ursprungliga tanken var att man kan fråga om etikettsregler, men nu har ett nytt mönster bildats.

Den som tycker att någon gjort fel skriver in för att få bekräftat att man har rätt och den andra fel. Och mycket riktigt: Så gott som alltid är det så. I hundratals kommentarer samlas man på ett led, viftar med pekfingret och skriker FY! Ibland ställer sig några i fel led och då utbryter inbördeskrig emellan de olika leden, de kastar skit på varann helt enkelt. Fortsätt läsa ”Tummen upponer – mera om infantilisering…”

Eftersom jag från första ögonblicket (nån gång 95) fascinerades av den möjlighet till kommunikation som webben gav trodde jag att jag småningom skulle engagera mig i exempelvis Facebook. Så blev det inte. Är helt oförstående till den underliga utveckling jag ser i s k ”sociala media”.

Det verkar pågå en märklig infantilisering, försök till förenkling. Ska bli spännande att se hur det slutar, hittills har trenden gått från bloggar via Twitter och vidare till Instagram. Då slipper man ju de bångstyriga orden helt och hållet 🙂 Man förväntas ständigt kasta ner bilder o möjligen korta noteringar: Så här ser min lunch/hund/nya klänning ut, respektive svara: Va gott! Sött. Jättesnyggt..  (Kräks lite i munnen). Fortsätt läsa ”Spridda tankar om infantilisering”