Fortsätter att fundera över det här med infantila(?) förenklingar. Följer fascinerad Ribbings spalt i DN, speciellt kommentarerna.
Den ursprungliga tanken var att man kan fråga om etikettsregler, men nu har ett nytt mönster bildats.
Den som tycker att någon gjort fel skriver in för att få bekräftat att man har rätt och den andra fel. Och mycket riktigt: Så gott som alltid är det så. I hundratals kommentarer samlas man på ett led, viftar med pekfingret och skriker FY! Ibland ställer sig några i fel led och då utbryter inbördeskrig emellan de olika leden, de kastar skit på varann helt enkelt.
Allt enligt principen: Det som gäller är ”tummen upp” eller ”tummen ner”. Vad därutöver är, det är av ondo.
Det gemensamma för alla frågeställarna är att ingen har kommit på tanken att i situationen själv säga hur man tycker till den som borde veta det. Den stackarn kan alltså fortsätta att dabba sig, utan att ha en aaaning om alla fyarna… Och MYCKET kan man tydligen bli kränkt av nuförtiden: att kommentera någons utseende eller medhavda lunch (även positivt!), att fråga nyblivna grannen hur mycket man betalt för lägenheten, att fråga hur någon mår eller vad någon jobbar med (kan vara känsligt!) mm mm,
Undrar hur många frågor som skrivits om mina tabbar genom åren – fast det får jag alltså aldrig veta 😉
Nu senast hade en mormor lånat ut sin lägenhet till barn och barnbarn, och svärsonen hade frågat om han fick kasta lite gamla tidningar och reklam. Hon svarade ja (hade nog aldrig läst Ribbings spalt) – och när hon kom hem var massor med gamla foton, brev, släktpapper etc kastat. Hon skriver då om detta på Facebook, svärsonen säger upp bekantskapen och dottern försvarar honom. Mormor skriver då till Ribbings spalt och får alla (bara ett led denna gång) med sig: FY och USCH ! Det eskalerar i vanlig ordning till uppmaningen att totalt bryta med dottern och hennes familj, göra henne arvlös, polisanmäla svärsonen etc.
Endast en person (jag 😉 ) undrar stillsamt om det inte hade varit mera konstruktivt att ta upp detta direkt med svärsonen istället för att lägga ut det på Facebook. Han kanske tyckte det kändes lite trist att hela världen skulle få veta hur dumt han burit sig åt, innan han själv råkade se det. Att det nu även ligger i Ribbings spalt gör väl inte saken bättre.
Ingen kommenterar mitt inlägg. Det är inte så man gör nuförtiden. Man hittar något att irritera sig över och ser till att man får en hejaklack på nätet för att fortsätta så. Nya varianten av mobbning.
Själv vet jag – av egen erfarenhet – att om man ska bryta med närstående måste det vara ett mycket välgrundat beslut – som bara man själv kan fatta. Endast så kan man leva med konsekvenserna. Inte ens kommentarssignaturen ”Diplomerad psykolog” kan man gömma sig bakom IRL.
IRL får man nämligen räkna med att INTE alla kommer att förstå och hålla med. En del kommer aldrig att kunna förstå och acceptera ens beslut. Och det är som det ska vara: Var och en av oss har sin egen sanning och lever sitt eget liv. Så gott vi kan.
Tummen upp för det.
PS: Det utomstående kan göra är att bekräfta att det man blivit utsatt för inte är OK. Stort nog det.
Så tänker jag... 🐾 