(Bilden ovan: Kolerautbrott Paris 1831 (Public domain) Picryl.com.)

Kapitlet Farsoter i August Strindbergs och Claes Lundins bok “Gamla Stockholm” innehåller en levande skildring av hur koleran kom till Stockholm – och en vanlig hantverkarfamiljs vardag i dess skugga.

Bilden på Ladugårdslands fattigkyrkogård finns också i boken som utgavs av Seligmann & Co 1882, alltså året innan Robert Koch upptäckte kolerabakterien.

Fortsätt läsa ”När pandemin kom till Stockholm anno 1834: En hantverkarfamilj i kolerans tid.”

Wendela Hebbe brukar kallas Sveriges första kvinnliga journalist och är mest känd för att ha skrivit de första svenska socialreportagen. Hon skrev i Aftonbladet under flera signaturer, vilket inte var ovanligt vid den här tiden, de kunde fungera både som skydd och varumärke. Och det ansågs inte fint att skriva för pengar, särskilt inte för kvinnor.

I sina socialreportage uppsökte Wendela Hebbe de utsatta i deras hem och lär ha tagit emot dem i sitt eget. Och så startade hon insamlingar för att hjälpa dem hon skrivit om, uppgav ofta exakt var de bodde så att folk kunde komma hem till dem med förnödenheter. I artikeln om mor Brita beskrivs hur hundratals givmilda trängdes i de branta trapporna till hennes bostad. Man kunde också lämna sitt bidrag på Aftonbladets kontor i Gamla stan. Idag skulle vi kalla det kampanjjournalistik.

Hebbe propagerade alltså inte för en statlig socialpolitik. Artiklarna visar hur skötsamma människor levde i armod, och med dem ville hon väcka bättre bemedlades medkänsla och mana till välgörenhet. Det lyckades hon också med.

Fortsätt läsa ””Arbetskarlens hustru” – och ytterligare några socialreportage av sign W, anno 1840-50″

Wendela Hebbe var författare, redaktör och journalist. Hon föddes 1808 i Jönköping, som en av tre systrar som pappa kyrkoherden Samuel Åstrand brukade kalla fröknarna Frågvis, Näsvis och Envis. Den ständigt vetgiriga Wendela var fröken Frågvis och fick en bred utbildning i språk, musik och naturvetenskap, vilket var ovanligt för flickor under 1800-talets början. Möjligen fick hon ”ersätta” den ende brodern, som dött som barn.

1832 gifte hon sig med juristen Clemens Hebbe, paret bosatte sig på gården Näsbyholm utanför Värnamo, fick i rask takt tre döttrar och Clemens Hebbe slog sig på affärsverksamhet.

Men 1839 ändrades Wendelas liv dramatiskt. En mörk aprilnatt när alla andra sov sadlade Clemens Hebbe sin häst och lämnade Näsbyholm för att aldrig mer återkomma.

Fortsätt läsa ”Wendela Hebbes spännande liv som Sveriges första kvinnliga journalist – och mycket mer än så.”

Under 1800- talet fick Stockholm ge namn åt ”Stockholmsäktenskap” eller ”gifta på stockholmska”, det vi nu kallar samboförhållande. Det förekom inte bara i Stockholm, men där var det trots 1850-talets stränga syn på utomäktenskaplig sexualitet så vanligt att 45 procent av alla barn föddes utanför äktenskapet. Många ogifta gravida landsbygdsflickor kom också till staden för att ”obemärkt” föda sitt barn.

Stockholm blev känt som ett ”syndens näste”, där man kunde leva ihop utan alltför stor social kontroll. Och den sociala kontrollen bland släkten ute i byarna fanns förstås inte i storstan.

Det fanns skiftande skäl till att man så ofta valde att leva tillsammans utan att gifta sig.

Fortsätt läsa ”Stockholmsäktenskap – ett tecken på att Stockholm var ett syndens näste. Eller?”

När häxprocesserna 1675 kom till Stockholm hade man avrättat häxor i andra delar av landet ända sen 1668. Bilden visar ett tyskt kopparstick med den första massavrättningen i Mora 1670, okänd konstnär (Public domain) via Wikimedia Commons.

I förgrunden syns djävlar och häxor, därovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar, och omkring bålet där de dömda brinner syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar medan demoner i djurskepnad tumlar runt i luften. Fast i Sverige sägs häxorna inte ha flugit på kvastar, utan på exempelvis upponervända kor – eller karlar.

Häxprocessen i Katarina började med att tolvårige Johan Johansson år 1675 kom till Stockholm för att bo med släktingar på Södermalm.

Fortsätt läsa ””Det stora owäsendet”: När häxorna kom till Katarina kyrka. Och gick upp i rök.”

Efter menyhaveriet har jag nu bytt mall och köpt en människovänlig domän. (Tack för god hjälp, WP!). Så nu kan jag fortsätta att – exempelvis – berätta historier om det gamla Stockholm och dess invånare, under den splitternya menyknappen Stockholmshistorier.

Det här handlar om sotargossarna och överbilden visar Sotare 1905-10, av Lars Larsson (Public domain), Stockholms stadsmuseum via Wikimedia Commons.

I SvD 1887 finns en kort notis om en förolyckad sotargosse: ”En sotargosses lif”:

När 16-årige sotargossen Karl August Sjöstrand skulle sota i ett kök i det ”k. slottet tillhöriga Oxenstjernska huset” måste han först klättra upp på taket till det något högre huset på Storkyrkobrinken 4. Han halkade i snön på plåttaket, störtade handlöst ner 5 våningar till den stenbelagda gården och fördes medvetslös till Serafimerlasarettet, där han efter en halvtimme avled utan att ha återfått sansen.

Fortsätt läsa ”Den ruskiga historien om sotargossarnas livsfarliga liv på Stockholms tak och skorstenar”

Bilden visar pojkar på Frimurarbarnhusets gård,
fotograf okänd (CC-BY) Sthlms stadsmuseum via Stockholmskällan

Jag kom till Kristineberg, “Krillan”, 1909, sen min mamma genom den legendariske Hellaspastorn, kyrkoherden och riksdagsledamoten Klefbeck fått intyg på fattigdom i hemmet. Jag är nu 80 år, men kan än i dag genomleva min förtvivlan inför avskedet från loppor och vägglöss och fattigdom, plågor som för övrigt delades av de flesta. Vi bodde i en kåk på Söder, vid en liten gatstump som låg mellan dåvarande Hammarbygatan (Bohusgatan) och Ringvägen. Den hette Privatgatan, och var nog privat, för om fyllgubbarna hann in på den blev dom inte tagna av polisen.

Fortsätt läsa ”Sven Petersson berättar om sin tid på Frimurarbarnhuset 1908-16: Blåmjölk, gäspa, katekes och pissluntor”

Eller hur man nu ska översätta det till nutida svenska. Förslag, någon?

Ibland roar jag mig med att läsa gamla tidningar i KBs artikelarkiv. Där ligger samtliga svenska dagstidningar, med annonser och allt. I början av pandemin öppnades hela arkivet för alla (hemmasittare?) att läsa, men nu har man tydligen normalläge (åtminstone i KBs arkiv), för det är bara fram till 1912 som man kan läsa hela tidningarna. Så ”nyheterna” är lite gamla – men man känner ändå ofta igen sig.

Ilskan hos insändaren i tidskriften Nyaste Freja den 10 augusti 1841 känner jag precis igen – önskar bara att jag kunde formulera mig så elegant. Är det verkligen en ”mjölkhustru” som skriver?

Smakprov (med några ordförklaringar inom parentes):

Ödmjuk anhållan hos Herrarne af Lif-Gardet till Häst.

Fortsätt läsa ”Ur tidningsarkivet: När mjölkhustrun från Lidingön bad Herrar Lif-Gardister att fara och flyga”

Om det inte händer så mycket just nu på den här bloggen kan det bero på att jag även skriver i nystartade lokaltidningen Stockholmstelegrafen, mest om gamla Stockholm och gamla stockholmare.

Just nu håller jag på med en serie om fem spionvandringar i krigets Stockholm – även känt som Nordens Casablanca, eftersom där kryllade av spioner. Precis som filmens Casablanca var Sverige en liten neutral ö, där båda sidornas spioner kunde samlas och sätta krokben för varandra.

Här kommer Strandvägsvandringen som smakprov. Övriga håller sig kring Stureplan, Humlegården, Valhallavägen/Diplomatstaden och Gärdet. Kanske något för sommarpromenaden – eller hängmattan?

Startpunkten är Dramaten vid Nybroplan. Inte för att där hände något dramatiskt under krigsåren, utan för att Gustav Mauritz Armfelt var teaterns direktör under Gustaf III – och åren efter hans död som general och konspiratör kan sägas ha varit sin tids James Bond. En av kvinnorna som föll för hans charm var hovdamen Magdalena Rudenschöld. Det tog en ände med förskräckelse.

Fortsätt läsa ”Stockholmsvandring – Bland krigets hemliga agenter nära Strandvägen”