Uppdatering: I augusti 2014 är det dags igen:
Svenskarnas Parti demonstrerar i Malmö, med åtföljande motdemonstration. Polisen kritiseras för att man ridit omkull och kört över motdemonstranter. Polisen informerar på sin hemsida att ”stora gatstenar i stor utsträckning” kastats, samt att även ambulanspersonal angripits av våldsverkare. Detta visar sig inte vara sant.
Polisen ändrar då snabbt till en helt annan version. (Jag hann läsa den första, det finns ingen likhet mellan dem). Aftonbladets artikel nedan går inte in på om polisen använde för mycket våld eller inte. Det ska inte jag heller göra.
Aftonbladet: Polisen i Malmö havererade i lördags
Det jag reagerade mest på var faktiskt Rapport-intervjun med en polistalesman om deras felaktiga uppgifter:
Fråga: Skadar inte detta polisens trovärdighet?
Svar: Ja, när det slås upp så här…
Smaka på den: När vi ljuger ska ni inte tala om det. För då skadas ju vår trovärdighet…
Det obehagligaste är att det inte är första gången polisen gör precis så: Officiellt går ut med ”försvarsinfo”, som man sedan måste rätta ( jag skrev om några exempel nedan). Detta uttalande förstärker intrycket att man alltid gjort så och har oerhört svårt för att inse att det inte verkar funkar längre. För nu kommer det fram…
För övrigt anser jag att polisen inte ska utredas av polisen – även om det är en annan enhet. Detta för att undvika varje misstanke om partiskhet – medveten eller omedveten . För
Caesars hustru får icke misstänkas
(som Julius Caesar sa, då han lät skilja sig från sin gemål därför att hon misstänktes ha varit otrogen. Inga bevis fanns, men mot den som var hans hustru, borde inte ens en misstanke kunna riktas.)
Tidigare text:
Första gången jag började fundera över vad rädda poliser kan ställa till med var i samband med det som numera kallas göteborgskravallerna 2001. För min dotter var en oerhört fredlig demonstrant där. Har något hänt sen dess?
Poliser misshandlar eller skjuter folk för att de ”upplever sig hotade” i situationer där inte ens jag skulle känna mig SÅ hotad. Och jag är ändå en gammal tant, otränad, jättefeg och fullständigt obeväpnad. Som tur är finns det också oerhört orädda poliser.
Hur mycket liknande har funnits tidigare, men aldrig kommit fram – i tiden före mobilkameror och videor?
Exempel:
Göteborg 2001: Demonstrationer blir kravaller
Inför de planerade demonstrationerna vid EU-toppmötet i juni 2001 lanserade polisen en nyhet för Sverige: För att undvika våldsamma konflikter skulle polisens dialoggrupp och demonstranterna ha direktkontakt före och under demonstrationerna. Såvitt jag vet var förberedelsearbetet ambitiöst.
Desto mera frustrerande måste det ha känts även för dialogpoliserna när man, så fort man misstänkte skarpt läge, kopplade bort dem o satte in piketvarianten. Den som sett bilderna på såna som min dotter liggande gråtande på kall våt asfalt bevakade av poliser med hundar glömmer det inte. Där tappade många unga – och deras omgivning – förtroendet för den svenska polisen.
Ja, jag begriper också alla i demonstrationstågen inte var lika fridsamma och seriösa som min dotter. Och att polisen måste vara rustad för det.
Men varför koncentrerade man inte den typen av insats till de aggressiva grupperna?
Det hela startade med att polisen trodde att de som bodde på Hvitfeldtska gymnasiet hade vapen, stängde in alla och satte in piketstyrkan. Inga vapen hittades.
Något senare uppfattade man en ensam yngling som slängde iväg några stenar i riktning mot den kravallutrustade polisen som ett så stort hot att man sköt honom när han vände och gick därifrån. Han överlevde med knapp nöd, men förlorade ena njuren och mjälten. (Nej, det är INTE OK att kasta sten, men inte heller att skjuta någon som gör det, speciellt som stenarna inte hamnade i närheten av poliserna.)
Än värre: För att visa det hotfulla läget hade polisen i videon i efterhand lagt in ljud från en hotfullt skanderande folkmassa. Christian Diesen, professor i processrätt, kallar det den värsta rättsskandalen i Sverige sedan 50-talet. De filmer som senare visades i Uppdrag Granskning visar att gatan i själva verket var nästan folktom bortsett från Westberg och ett femtiotal polismän.
Suzanne Wennberg, straffrättsprofessor vid Stockholms universitet, anser det oacceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt att ”avindividualisera straffansvaret med hjälp av en så skör tråd som ett tyst samförstånd mellan flera personer att begå ett brott”.
Av totalt 79 åtalade demonstranter fälldes 70 efter långa häktningstider till högre straff än vid motsvarande händelser i andra länder. Fem poliser åtalades, inkluderat polismästaren i Göteborg. Alla fem friades.
Läs mera på Wikipedia: Göteborgskravallerna
Ett återkommande mantra var att ”demonstranterna förstör vår vackra stad”. Men hur var det egentligen?
Tio år efteråt skriver Malin Ullgren i DN: När Göteborg förlorade sin oskuld
Hur stor var denna skadegörelse, som gjort ett outplånligt intryck på så många? Mindre än den som förfulade Avenyn efter fotbolls-EM 1992. I alla fall ska Håkan Jaldung ha gjort den bedömningen, enligt freds- och utvecklingsforskaren Hans Abrahamsson, som intervjuade Jaldung för sin bok ”En delad värld. Göteborgshändelserna i backspegeln” (2006).
Husby 2013: 69-åring sköts till döds
Detta blev åtminstone en bidragande orsak till Husbykravallerna: En 69-årig man, lätt berusad och möjligen något psykiskt labil, men ostraffad och utan våldsamt förflutet, skjuts i sin lägenhet. Han har blivit arg på några väktare, visat dem en kniv och sen gått tillbaka till lägenheten och hustrun, där han visat kniven från sin högt belägna balkong.
Polis kallas till platsen och tror att hustrun kan vara gisslan. Efter några förhandlingsförsök tar piketen över, sparkar in dörren, kastar granater och pepparspray samt skjuter ihjäl mannen med 5-6 skott. Hustrun är då i köket för att tvätta ögonen från pepparspray och alltså uppenbarligen inte utsatt för fara från någon annan än poliserna.
Något provocerande meddelar polisen först att 69-åringen omedelbart förts till sjukhus och avlidit där, medan grannarna sett att han hämtats sex timmar senare, och då med en likbil. En annan märklig omständighet är att inga förhör hålls med de inblandade poliserna direkt efter ingripandet, utan först långt senare.
I efterspelet fortsätter rädslan(?) att driva in de ansvariga i försvarspositioner. För att bemöta Uppdrag granskning februari 2014 lägger polisen upp en egen film: ”Insatschef ger sin bild av tragisk dodskjutning”. Som tyvärr förstärker intrycket att man fortsätter att hävda att inga fel begåtts – och att man följaktligen kommer att göra likadant nästa gång.
(Edit: Sidan med polisens film verkar senare borttagen.)
Vilket just var anledningen till tvivlet och förtroendekrisen.
Det som får mig att inte helt tappa tilliten till polisen är de oerhört orädda poliser som framför nyanserad och kraftfull kritik. Det kanske finns hopp när nuvarande ledning avgått. Polis kritiserar dödsskjutningen i Husby.
Stockholm 2013: ”Bara” misshandel
Detta hade definitivt aldrig någon fått veta i tiden före mobilkameran. Här fanns inga dödsoffer, men just denna oerhörda rädsla. Utan filmen skulle inte ens jag ha trott på att polisvåld kan vara så totalt oprovocerat.
DNs ledare ”Om filmen inte funnits” uttrycker mina farhågor.
Är det inte märkligt att mannens två misshandelsoffer ställer sig tvekande inför våldet, medan tre nyktra blåljustjänstemän – som borde vara vana vid att arbeta med berusade och bråkiga personer – inte ser någon annan lösning än att slå ned mannen? (…) Den höggradigt berusade mannen minns själv ingenting. Hade filmen inte funnits hade mannen löpt stor risk att bli fälld. Tre mer eller mindre samstämmiga vittnesmål, från nyktra och trovärdiga samhällstjänare, om att det var mannen som initierade våldet mot polisen och hunden. Mot det står en man som inte minns någonting.
I filmen syns en rejält berusad man i T-shirt (alltså uppenbarligen inte tungt beväpnad). Han har tidigare klappat till någon och hojtat och skrikit. Polisen kände sig hotad ”eftersom mannen spände käken”. Då slog hon med batongen 13 gånger, de sista när han ligger på marken, och låter hunden bita honom i ljumsken… Inte en gång lyfter han armen eller sparkar mot hunden. (Märkligt nog, det skulle nog t o m jag instinktivt ha gjort;)
Min stora undring ❓ : Poliser tränas väl för just utsatta situationer, med upprörda människor. Det är ju så att säga deras naturliga arbetsmiljö, att ingripa i sammanhang där människor är upprörda, osams, fulla, knarkpåverkade, skadade, galna. Lite skrämmande(!) då att en del av dem verkar ha lättare än vi andra att känna sig hotade och behöva försvara sig med alla till buds stående medel. Kanske finns en snedrekrytering. Är det ”de tuffa grabbarna” (av båda könen) som vill bli poliser?
En oroande uppgift är att ”vanliga” poliser bara tränar skjutning en gång årligen, och då inte i akutsituation, utan bara lugnt siktande på måltavla. Piketen däremot tränar att skjuta reflexmässigt, för när de sätts in är den eventella förhandlingsfasen över.
Minns mina erfarenheter av ett stridspilottest (!) jag genomgick inför en anställning för många år sen. Man skulle tolka ett antal bilder som man såg en väldigt kort glimt av, fick sen möjlighet att ändra sig efter att ha fått se allt längre stund på bilderna. Med skrattretande regelbundenhet tolkade jag alla bilderna positivt:) – och höll länge fast vid min tolkning.
Är jag kanske ett polisämne? Fast extremt kortlivat …
UPPDATERING april 2014: Läser i DN : En skottskadad när polis öppnade eld mot bil
På Hantverkargatan mitt i rusningstrafik skjuter polisen vid två tillfällen mot en bil som möjligen används för att förbereda ett rån. (Inget rån har alltså begåtts.) Även här känner sig polisen hotad, konstapeln har nämligen ”upplevt att han håller på att bli överkörd”. Kanske svårt att undvika om man ställer sig mitt på gatan i rusningstrafik? Polisen betonar dock att ingen är misstänkt för något – av poliserna alltså. Den skottskadade och ytterligare en person är gripna, misstänkta för förberedelse till rån.
Poliskommentar:
Poliser som arbetar förebyggande med att förhindra rån mot guldsmeder noterade en bil som visade sig vara falskskyltad. Bilens förare vägrade stanna på kommando.
En DN-medarbetare råkade finnas på plats och beskriver:
En civilklädd polis ropar ”Skjut”. Hinner tänka: ”Nej!” Så hör jag ändå skottet. Ser en civilklädd polisman stå mitt i gatan och rikta tjänstevapnet mot den vita bilen. På trottoaren bakom går människor, liksom på alla korsningens trottoarer.
Mest oroväckande är dock att jag inte hittar ett ord om detta i övriga dagstidningars nätupplagor – de som inte råkade ha en medarbetare på plats. Först efter googling lyckas jag hitta jag äldre info. Detta är alltså överspelat efter två dagar…) Eftersom ingen dött(?). Istället ägnar man sig åt väsentligare nyheter, exempelvis den kända danstävlingen, citat: ”Skrevmissen: ”Höll jag inte på arslet?”…
Har vi vant oss?
Om polisens rätt att använda skjutvapen
Läser på polisens webb om när polisen har rätt att använda skjutvapen. Utdrag:
Om inga andra utvägar finns får en polis även under vissa omständigheter använda skjutvapen, så kallad laga befogenhet. Poliser får till exempel använda skjutvapen vid gripande av personer som misstänks för grova brott…. Detta kräver dock att ett omedelbart ingripande är påkallat.
och:
Risken för att utomstående kan skadas vid skottlossning ska alltid tas med i beräkningen.
och:
Poliser har också rätt att använda skjutvapen i nödvärn.
Nödvärnslagen
Av 24 kap. 1 § brottsbalken framgår att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.[
Rätt till nödvärn föreligger mot
- ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
- den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning
- den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
- den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
Så tänker jag... 🐾 